Ni med fördomar...

Jag tror att få barn tidigt begränsar en...folk nämner att man kan resa istället när barnen blivit stora men tror få gör det.

Tror det är få som reser bort när man är 42 år, börjar leva något semi- ungdomsliv vid den tiden liksom.

Det är när man är ung man ska göra det saker som unga gör, man har alla möjligheter i världen...livet börjar vid 20 heter det ju och då har man liksom alla förutsättningar att ha roligt.

Det är sånt jag kan tänka mig är roligt att se tillbaka på när man är 40 år gammal och sitter där på jobbet liksom...

Stoffe: Håller med dig. Tycker synd om dig att du ska bli pappa trots att du inte verkar vilja. Hoppas dock att du tar ditt ansvar, för barnet är trots allt bådas. Och att du trots detta får uppleva en del av det som du hoppas på få ut av din ålder.

Jag tyckrt att det är kul att du och barnets pappa håller ihop och att ni gemensamt planerar för ett syskon och en framtid ihop...
Låter väldigt positivt...
Min storebror träffade sin respektive när han var 16, hon var 15... idag är brorsan 36 år, ska bli 37, dom e gifta, har hus och 2 barn...
Vissa människor hittar bara rätt tidigt.... Stort grattis och lycka till i framtiden....

Kan du ge nåt exempel på vad man säger hejdå till? För jag kan inte komma på nåt, inte en enda grej har jag kommit på som jag vill men inte kan göra pga av att jag har fått barn. Och mitt liv har inte varit innehållsfattigt, det har bara blivit mer innehållsfullt

När man går ut gymnasiet har man pluggat i ganska många år. De flesta känner det som en frihet att äntligen vara färdiga. Att ha en tid framför sig som innebär att man kan göra precis vad man har lust till, innan man väl binder sig till att börja plugga, jobba, skaffa familj...

Detta tycker jag att man säger hejdå till ifall man i denna åldern väljer att skaffa barn:

* Man kan inte göra EF-grejorna som är typiska efter-gymnasiet-aktiviteter: Plugga utomlands och jobba som au pair. Otroligt givande.

* Man kan inte på ett enkelt sätt ta tillfälliga jobb utomland/i Sverige för att komma iväg och se sig om, skaffa erfarenhet/utvecklas, ha roligt.

* Se världen på ett sätt som man bara gör som ungdom, dvs åka iväg med en ryggsäck utan att ha allför mycket planerat, fixa boende efterhand, hänga med nyinskaffade kompisar dit de är på väg, ta dagen som den kommer.

* Man kan inte vara lika spontan, kvällarna blir låsta efter att barnet har gått och lagt sig. Utan att ordna med barnvakt kan man inte tillsammans med sin man gå ut och gå en promenad, träna, gå på bio, äta middag ute, åka iväg på weekendsemester som inte är lämpliga för barn - helt enkelt göra det som man brukade göra på kvällar/helger innan man fick barn (om man nu inte bara brukade sitta hemma framför tvn)

* Om vi fått barn när vi var typ 19 år hade vi varit ensamma om det i vår kompisskara. Detta hade isolerat oss otroligt, då sättet som man umgicks med kompisarna på den tiden var just ungdomligt. Man gick på krogen, festade, bio, bowlade... Nu träffas vi istället något tidigare på kvällarna, så att barnen får leka lite och äter en god middag hemma. Detta är trevligt, men inte det som jag kallade för en rolig kväll när jag var 19 år.

* sovmorgon

* ta dagen i sitt eget tempo

* egna behov hamnar på andra plats

* semesterar som inte är lämpliga för barn

* stor del av sin egentid och därmed sin egen utveckling.

Det är otroligt utvecklande att få barn också, men det är utvecklande på ett annat sätt (och lika utvecklande senare i livet också). Genom att ha några år på egen hand skaffar man sig kunskap, erfarenhet och utvecklas helt enkelt till en vuxen människa. Det är något som ni som blir föräldrar unga aldrig får uppleva. Det går inte att skjuta på och göra när barnen är stora (som det tex gör med att vidareutbilda sig). Ni mister bara tiden, tyvärr (enligt mig).

Utveckling pågår under hela ens liv. Jag tycker inte man missar någon del i utvecklingen pga barn.
Så är alla olika också, man utvecklas inte i samma takt. Ett stadie utvecklingen som en person upplever i 20-årsåldern kan en annan ha gått igenom mycket tidigare.

Är det obligatoriskt att hatta runt på tillfälliga jobb med en ryggsäck runt om i världen, sova länge på morgnarna och alltid tänka på sig själv främst för att man ska utvecklas som människa?

Alla vill inte göra det, många säger att de vill göra det men har ändå fortfarande inte fått det gjort när de i 35-års åldern kommer på att det börjar bli bråttom att skaffa barn.

Jag hann i och för sig med det där innan jag skaffade barn. Flyttade hemifrån när jag var 17, jobbade utomlands, drog omkring och hade olika skitjobb och planerade ingenting och jag tycker det var föga utvecklande och i efterhand helt och hållet onödigt. Att få barn däremot är det bästa som hänt mig och den tiden skulle jag inte för allt i världen vilja gå miste om eller skjuta på framtiden. Men vi är ju olika. Om man känner att man vill hålla på och vela runt hela sin ungdomstid så ska man naturligtvis inte skaffa barn, men det verkar som TS i det här fallet vet mycket väl vad hon vill.

Det är inte obligatoriskt, men nyttigt, utvecklande och framförallt roligt

Sova länge på morgonen är inte utvecklande, men skönt. Jag är iallfall tacksam de dagarna jag får göra det.

Att tänka på sig själv är inte heller obligatoriskt, men en gång då coh då ganska behövligt. Och om ni inte gör det biter det nog er där bak nån gång.

Ni får som jag sagt tidigare göra som ni vill, jag raddar bara upp det som jag anser att man går miste om. Detta är ju dock för att jag vet att jag gjorde detta under den perioden i mitt liv och absolut ej skulle vilja ha den ogjord. Om ni skaffar barn vet ni ju aldrig vad ni gått miste om, dvs lyckligt ovetande

Undrar dock:

Om du flyttade hemifrån och jobbade utomlands redan vid 17 års ålder tror jag inte vi pratar om samma slags utveckling. Du har ju inte ens pluggat färdigt då. Vilken slags jobb fick du då? Vad fick dig att inte gå färdigt gymnasiet? Tillät dina föräldrar dig att flytta utomlands som 17-åring?

Tonx: Tycker inte du att det låter löjligt ifall jag jämför dig (20-åring) med en 10-åring? Ungefär lika löjligt tycker jag det låter när ni tror att ni är lika utvecklade och mogna som en 30-åring. Utveckling pågår som du skriver hela livet. Generellt sätt är därför en 20-åring mer omogen än en 30-åring. Ifall du som 20-åring skaffar barn tvingas du att utvecklas snabbt inom ett visst område, men det innebär inte att du utvecklas snabbare på andra plan, där krävs det erfarenhet och upplevelser, något som ni skjuter på framtiden.

Ja det kan jag svara på om du undrar
Jag jobbade som restaurangpersonal, bartender/servitris. Svart. Dåligt betalt. Ja, mina föräldrar tillät mig göra det. Skulle jag inte själv göra, men de har tillåtit mycket annat som min son aldrig skulle få göra vid den åldern.
Jag började aldrig ens gymnasiet för skolan var helt enkelt inget för mig i den åldern. Gjorde inte ens klart högstadiet faktiskt. Jag var ett problembarn, kan man säga. Läste in grundskolan på vuxenutbildningen först efter jag fått barn, gymnasiet likaså. Fördelen var ju att det gick mycket snabbare då

Olagliga erfarenheter brukar ju ofta inte vara positiva, så jag kan förstå att din utlandsvistelse kanske inte gav dig den utveckling och erfarenhet som jag pratar om. Synd.

Så som du beskriver din uppväxt med skolan, gör att du passar alldeles utmärkt in i min bild av den typiska unga föräldern. Inte negativt, men jag kan tydligare se varför du väljer att skaffa familj tidigt.