Orolig för min 11-åriga tjej!

oj de jobbiga tonåren verkar ha startat trots hennes ålder fasar för den dagen här hemma. fråga henne om hon vill prata med någon bla har väl skolan kurator knutit till sig.

Det är helt enkelt en fas man får stå ut med tror jag. Man får försöka att inte ställa för stora krav. Kom ihåg att även om hon är stor behöver hon höra hur fin och duktig hon är (lätt att glömma det när de inte är småbarn längre). Så kände iaf jag, så fort föräldrarna pratade med en var när de frågade vad man gjort idag (villket oftast var samma jobbiga skoldag) eller för att säga något negativt. Hitta på saker! Visa intresse för att göra saker, gå på bio, ha myskvällar där hon får bestämma mat, film osv.
Tonåringar har mycket på gång, det är en tid då de försöker bli självständiga och ser föräldrarna som ett sorts hinder...det är inte särskillt roligt när det blir tvärtom, en "massa" krav om städning och bortplockning. De blir less och orkar inte ta för sig någonting alls istället. Kanske hon kan hjälpa till med något annat? Laga mat?, och då försöka laga mat och prata samtidigt, försöka att skämta lite och ha kul. Istället för att tjata på att en tallrik står framme.
Jaja lite funderingar och tips. Läser till sjuksköterska och har precis skrivit en rapport om bl.a. livskriser (dock om äldre men läst om yngre också).
Lycka till! Förstår att det är jätte frustrerande! Massa kramar!

det låter som tonårs humöret har kommit.min dotter hadde nån liknande fas men kuratorn på skolan sa att det kunde bero på hormoner många 11åringar får sin första mens och dom känner saker i kroppen som dom inte förstår. min dotter önskade också svarta tapeter och det fick hon. det blev faktist bra hon har röda lampor och det blev bra med det svarta.

Kanske helt puckat men:

Finns det inte svart färg på typ Buttricks som tvättar ur efter ett par tvättar? Kan ni inte förhandla så att om hon tex städar efter sig så får hon testa det?

Istället för svarta väggar kanske man skulle kunna sätta upp några mörka tygstycken i aluminiumprofiler (finns billigt på IKEA) på väggen. Så kan man byta tyg när man tröttnar. Inte alls så jobbigt som att måla om och kan dessutom bli snyggt.

Det jag vill åt är att ni ska visa att ni tar henne på allvar. Att ni lyssnar på henne och respekterar att hon vill experimentera lite (inom rimliga gränser). Visa att hennes "smak" är värdefull även om ni inte delar den och gör kompromisser.

Min 11 åriga son är oxå där. Tonåren har börjat.

Jag vill bara göra dig uppmärksam på att hålla utkik efter fler tecken. Umgås hon med folk efter skolan? Stänger hon in sig så fort hon kommer hem och vägrar svara när ni pratar med henne?
Jag var VÄLDIGT jobbig i den åldern och jag hade bipolär sjukdom. (manoderpressiv)
Vi sökte inte hjälp innan jag var 15 år då jag bara grät när jag skulle till skolan. Och jag hade också mycket kompisar osv.
Jag klarade inte av gymnasiet trots att jag har väldigt god inlärningsförmåga.

Tycker det låter som en god idé att hitta någon för henne att prata med! Det funkade jättebra för min del.

Men som dom andra säjer. Det kan mycket väl "bara" vara tonåren som sätter igång. Men det vet ju inte jag någonting om!

det låter som att du fått många bra tipps men jag har två tånåringar hemma som bettet sig på liknande sätt
det är jätte jobbigt för dem i puberteten men man får inte släppa för mycket på regler heller untan man får försöka kommpromisa tror jag lycka till

Jag tror att man ska välja sina fighter, jag förstår att man inte vill att ens dotter färgar håret svart (jag gjorde det och önskar att någon stoppat mig när jag ser bilder i efterhand, jag såg ju helt sjuk ut ). Men det kanske kan vara på sin plats att kompromissa så hon inte kan säga att ni bara säger nej, jag menar, svarta väggar, okej, inte snyggt, men vill hon så varfö rinte? Det är ju bara att tapitsera över sen.
Har hon fått mens? Jag var jättedeppig hela tonåren och förstod inte själv varför jag mådde så dåligt och var så irriterad och hatade allt, tills jag blev "vuxen" och förstod att det var min pms som gjorde att jag hade "svarta" perioder. Jag kan ibland känna mig så två av fyra veckor, vilket blir bättre av p-piller.

... p-piller är kanske inte att rekommendera till en 11-åring, men de med jämna hormoner jämnar ut mitt humör så att säga. Men om det är pms så kan det hjälpa bara man själv vet vad ens konstiga tankar och reaktioner beror på, att det finns en orsak och att man faktiskt int eär knäpp, som jag trodde.

Låt henne färga håret o tapetsera om! Hon exprimenterar med sin personlighet, klurar ut vem hon är helt enkelt! Emma är precis som din dotter, och vi har sagt att hon får färga sitt hår hur hon vill så länge hon betalar det själv och rummet ska vi oxå fixa ( svarta väggar enligt hennes önskemål ) så snart hon visat att hon kan hålla ordning o städat!

Håller med Fia lotta lus! Gör en deal att om hon visar att hon kan hålla rummet städat och lägga smutskläderna i tvättkorgen under en viss tid så blir det svarta tapeter. Det går ju alltid att tapetsera om.

Ja, det tycker jag också låter som en bra deal. Visa att om hon tar ansvar så får hon mer "frihet".

TS; Får jag fråga varför hon inte får ha svarta väggar?
Min kompis hade det när vi var yngre och det är kanonläckert.

Tack för alla bra tips till att börja med

Vi har försökt att kompromissa, i stället för svart hår är det nu riktigt mörkt brunt. Och angående de svarta väggarna så föreslog vi faktiskt krossad svart sammet i stället som hon skulle få hänga upp. Men grejen är den att hur mycket vi än jämkar är det alltid något annat hon vill ha. Det nya nu är att hon vill bo själv i en friggebo på gårde. Och är jätte sur för att hon inte får det, för det får ju hennes kompisar! Jag är studerande, vi har inte råd att köpa någon friggebod!
Jag ringde till skolsköterskan för att få lite tips. Hon skulle också prata med min tjej, så jag hoppas att detta hjälper henne.

Hej SagaLee!

Här är en till som har en 11-årig tjej som är på samma sätt. Humöret växlar hela tiden, ena stunden stor o tuff o oslagbar för att i nästa sekund vara den där lilla tjejen som gråter, skiftar sedan strax till en argbigga och så håller det på dagarna i ända..

Så jag vet vad du menar. Förstår vad de andra tipsar om om att kompromissa m.m. och visst ska man visa sitt barn respekt. Men när de hela tiden begär mer o mer av en och alltid vill vara i centrum så är det inte bara det som är ett problem..

Visst kan det vara förpubertet men det kan ju oxå vara nåt mer...

Har oxå tagit kontakt med BUP och har även engagerat skolan, så både vi föräldrar och lärare är på samma spår! För om man inte fångar upp ett barn nu så är det kanske snart försent.. När högstadiet börjar så är det en helt annan värld.. Mer folk, mindre uppmärksamma lärare osv... Mer okontrollerbart än det är i mellanstadiet..

Så igen kan jag förstå din oro.. Man vill ju bara sina barn det bästa i livet. Hoppas det löser sig för våra döttrar och att det blir bättre!