vi vill adoptera ett svenskt barn.

Barn idag placeras i familjehem och precis som du säger så är intentionen att de så småningom skall placeras hos sina föräldrar igen. MEN... det finns barn som adopteras bort och adopteras av familjehemmet. Men jag har faktiskt aldrig hört talas om att man redan i början berättat att det finns chans att adoptera barnet.

Det finns ju hemska situationer där man vet att barnet aldrig ska tillbaka till bio föräldrar. Om man inte adopterar är man då vårdnadshavare åtminstonde?
Vill ju inte att föräldrarna dyker upp efter några år och vill ha sitt barn. Naturligtvis önskar jag att alla barn kunde leva lyckliga med sina föräldrar men tyvärr så funkar ju inte alltid det.
Om jag inte får ett löfte från början så klarar jag det inte. Mitt hjärta skulle gå sönder om jag lämnade ifrån mig ett barn jag lärt mig älska som mitt eget. Kanske passar jag inte som familjehems mamma då?

Anonym (nyfiken) skrev 2008-01-06 15:08:49 följande:

Anonym (nyfiken) skrev 2008-01-06 15:08:49 följande:

I Sverige placeras alltid barnen med tanken att de ska komma tillbaka till sina föräldrar även om det såklart händer rätt ofta att de i själva verket aldrig kommer hem till föräldrarna igen.

Min lillasyster kom till sin familj son femåring. Är i dag 13 och kommer aldrig flytta "hem" igen. I sin familj som kallar mamma och pappa) har hon också en "lillasyster" som bor på samma vis och som aldrig kommer flytta "hem" igen.

Föräldrna till det yngre barnet har erbjudit familjen att adoptera flickan.

Min egen son har en stödfamilj 2 helgeri månaden. De har tre tonårspojkar som de haft sedan de var bebisar (minsta var 3 månader). men de har inte adopterat någon av pojkarna trots att de haft dem hela deras liv.

Just själva adoptionsbiten är nog väldigt ovanlig även om det är rätt vanligt att familjehemsplacerade barn bor kvar hela sin uppväxt.

Men även i Sverige händer såklart att föräldrar inte vill ha ett barn. Tex bestämmer under graviditeten att de ska adoptera bort sitt barn men dessa är extremt få. Tror det är svårt att få ett sådant barn...

Väljer att vara anonym eftersom jag lämnat ut en massa andra än mig själv nu

Jag är jourhem för små barn och det händer i bland att vi tar emot barn som ska adopteras bort. Föräldrarna måste ju "genomgå" betänketid, därför bor babyn i jourhem först (det vore ju gräsligt om barnet kommer till sin adoptivfamilj föst och sedan ångrar sig föräldrarna efter 1-2 månader...) Svenska adoptivbarn förmedlas genom den "vanliga" adoptivkön, det finns alltså ingen särskild kö för svenska barn. Ytterst få svenska barn adopteras bort i Sverige, tror jag sett en siffra på ca 20, men då tror jag en del av dem är "nästan" vuxna och att en del tex. adopteras av sin mammas nya sambo/man...
Jag och mina tre kollegor har haft 2 placeringar under 4 år som gått till adoption...
Tanken med familjehem är att sträva mot att barnet kan flytta tillbaka till sin biofamilj. Men verkligheten ser ju inte alltid ut så.... men man har nog gått ifrån begreppet "uppväxtplacering" som förut användes. Men visst är det så att en del placeras som bebisar och bor hela uppväxten i sitt familjehem.
Om ni egentligen vill ha ett eget barn/adoptivbarn så tänk NOGA igenom det här med att vara familjehem!! Det är och kommer aldrig att vara ert eget...även om kärleken och omsorgen blir minst lika stor som för era egna barn.... Med ett familjehemsplacerat barn får man mycket på köpet, oftast en hel familj/släkt/nätverk som man ska kunna samarbeta med och ha ett fungerande umgänge med. Barnets rätt till sitt ursprung är otroigt viktigt!

Vi vill bli familjehem. Kan absolut inte tänka oss att ha ett barn hos oss en tid och sedan lämna det ifrån oss. Kan man redan från början tala om att vi söker ett barn som vi vet får stanna?

- Det är mycket sällan socialtjänsten redan vid placeringen vet att barnet skall livstidsplaceras

Tror att socialtjänsten alltid arbetar för att barn och biologiska föräldrar ska kunna leva tillsamans. Är det verkligen rättvist mot barnet?

- I allmänhet, ja! De flesta placeringar (2/3 av alla) är frivilliga - dvs- -de biologiska föräldrarna har bett socialtjänsten om hjälp. Det skulle väl vara konstigt om en sådan begäran per automatik innebar att de förlorade sitt barn för gott? De flesta placeringar (2/3 av alla) sker också av barn som är över 10 år - det är inte säkert att de barnen så gärna vill byta familj? Och vem vill adoptera dem?

Någon som vet något?

Tänkte ta kontakt med socialtjänsten i veckan och vill gärna veta lite innan.

Jag har redan två barn men känner att jag inte orkar med en graviditet till men vill gärna ha ett barn till. Förlorade ett barn och vill nu gärna hjälpa en liten som har det svårt. Kan man adoptera ett svenskt barn?

- Det finns ca 20 svenska barn per år där föräldrarna redan under graviditeten säger att de vill lämna sitt barn för adoption. För de barnen finns ingen kö att stå i utan adoptivföräldrarna handplockas av socialtjänsten bland redan utredda hem (dvs. de som genomgått föräldrautbildning och fått medgivande för adoption av utländskt barn)

Oj vad fort det gick att skriva. Hoppas jag inte uttryckt mig konstigt.

"Det finns ju hemska situationer där man vet att barnet aldrig ska tillbaka till bio föräldrar."

De "hemska situationerna" är väldigt få vad gäller riktigt små barn! Jag vill påstå att det är en myt att så väldigt många familjehemsplacerade barn borde bli adopterade! De som blir LVU:ade pga svåra förhållanden är oftast lite äldre och frågan är om någon vill adoptera dem?

"Om man inte adopterar är man då vårdnadshavare åtminstonde?"

Efter tre år i familjehem är socialtjänsten skyldig att äverväga frågan om vårdnadsöverflyttning. En sådan kan ske även mot bioförälderns vilja men det är ju inte detsamma som att de juridiska banden, som vid adoption, bryts. De biologiska föräldrarna kan tex fortfarande hävda att barnet skall ha umgängesrätt med dem!

Kort svar: Nej, du ska inte bli familjehemsmamma om du räknar med att behålla barnet!
Det är inte rätt varken mot barnet eller föräldrarna.