Är lite nyfiken på hur ni andra unga föräldrar lever, hur era livssituationer ser ut.
Hur bor ni? Hur ser relationen med fadern ut? Hur klarar ni er ekonomiskt?
Hur ställer ni er inför uttrycket "lev livet först"?
Upplever ni att ni möter på mycket fördomar? Stämmer fördomarna?
Hoppas någon vill svara på frågorna och kanske slå sönder lite otäcka fördomar... 
Glömde skriva att jag fyller 24 detta år!
Hur bor ni?
Vi bor i hus ute på landet, med stor och fin trädgård! Det passade oss superfint med bara dottern, men nu när vi snart har 3 barn, så lär det bli trångt, iaf inomhus 
Hur ser relationen med fadern ut?
Vi har det jättebra ihop, har vart förlovade i ett år bara, men vart ihop långt innan det! Har ingen koll på nått datum eller så, men kärlek är kärlek hehe.
Hur klarar ni er ekonomiskt?
Vi klarar oss utmärkt ekonomiskt, min fästman har fast jobb inom industri och tjänar så att vi klarar oss! Jag däremot, har INGEN utbildning, men längtar tills barnen är stora nog så att jag kan börja plugga igen
Hur ställer ni er inför uttrycket "lev livet först"?
Jag tycker inte det är något fel med att säga så, för jag håller med! Många unga mammor(iaf här vi bor 
) har inte lekt av sig riktigt innan dom skaffar barn och det tycker jag bara är pinsamt.
Upplever ni att ni möter på mycket fördomar?
Inte så mycket fördomar, mest skitsnack från folk som tycker illa om en eller är avundsjuka! Har t.ex. fått höra både att jag missköter mina barn och att jag använder droger, vilket självklart är lögner rakt igenom. Det bara sårar..
Stämmer fördomarna?
Mjaa, svår fråga. Av de fördomar jag mött på så har det vart på internet.. Många säger att unga mammor och pappor super ofta och överlämnar ansvaret på far & morföräldrarna och i vissa fall tycker jag faktiskt det kan stämma. Tyvärr..
Jag, min sambo och våran lilla dotter bor i en lägenhet i ett bra och lugnt område,
Vi blev gravida väldigt snabbt i vårat förhållande, det var inte planerat (jag åt p-piller)
Men vi bestämde oss för att vi ville behålla.
Vi har stött på MYCKET fördommar, både under graviditet och nu
men jag struntar mest i dom, de flesta fördommarna går ut på att vi inte skulle kunna ge vårat barn allt hon behöver för att vi är unga och inte har feta löner.
Men ack så fel de har. Min sambo (fästman, snart MAN ) jobbar som målare och tjänar relativt bra (med tanke på att han nte är färdig utbildad) Jag har fp och bb som inkomst just nu, men har några jobb erbjudanden då min mammaledighet tar slut.
Hur jag ställer mig till "lev livet först"?
Jag anser att jag lever livet nu med
mitt liv var rörigt innan lilla prinsessan kom och jag hann med en hel del. så nu tycker jag det är skönt att vara hemma och pyssla om, mysa, och leka med vår dotter.
endel säger att livet i stort sett tar slut när man får barn
det tycker jag är en vrickad syn på det hela,
man får ett helt annat liv bara.
du frågade också om fördommarna stämmer.
på vissa gör dom säkert de, men de fördommar jag stöter på kan lika gärna stämma in på äldre föräldrar.
Även om många verkar tro att det bara minsann är unga föräldrar som lämnar bort sina barn varje helg för att supa
inte har tillräckligt med pengar, taskiga jobb osv
men det tycker jag INTE stämmer.
en annan fördom jag stöter på ofta är att folk verkar ta för giver att ungaföräldrar belastar sina föräldrar ekonomiskt.
stämmer inte heller. iallafall inte på mig.
Jag har iaf inte bett mina föräldrar om pengar en enda gång
och de som min mamma har gettt mig har hon propsat på =P hehe
jag tycker att man borde tagga ner mot ungaföräldrar lite och låta dem leva sitt liv, det blir inte lättare av att man hör elaka kommentarer överallt.
jag är bara en mamma, som alla andra =)
Jag är 18 år. Har en dotter på 14 månader och är förlovad med min dotters pappa sen 2 år tillbaka och var tillsammans nåt år innan förlovningen också. Nu bor vi i ett nyinköpt hus som vi renoverat, vi trivs utmärkt och har det bra tillsammans. Vi har levt på min sambos inkomst samt min föräldrapenning men nu ska jag ut i arbetslivet också.
Lev livet först? Är livet förstört när man får barn eller? Jag har aldrig vart så levande som nu 
Jag har allt jag önskat mig.
Vi mötte mycket fördommar under graviditeten, men jag födde vaginalt och fick ett friskt barn. Mina föräldrar blev ej mamma och pappa men vi blev det! Folk letar naturligtvis fel men nu har de nog gett upp efter vårt husköp, de börjar nog förstå att vi lever som alla andra trots vi är unga. Så sen vår dotter anlände och vi fick visa att vi klarade av det så hörde man inte ett ord mer.
Situation Jag har precis blivit 20 fick barn när jag var 19.
Jag bor ihop med sonens pappa i en 2a men letar efter en 3a.
Vi är förlovade sen 1 år men har varit tillsammans över 2 år.
Ekonomiskt så är det inte så bra jag hade hunnit jobba 1 år så jag fick ju inte lägsta men fick inte så hög föräldrapenning i alla fall men vi får bostadsbidrag så vi klarar oss precis varje månad.Killen går ju på gymnasiet så han har inga pengar.
Jag har levt livet innan Liam kom och det är inget jag saknar.
Ja fördomar har man hört men bara för att man är ung mamma är man inte en dålig mamma.Så jag tycker inte att det stämmer.
Hur bor ni?
Ja, just nu bor vi desvärre i en etta, trångt men det funkar just nu. Bor i innerstan nu och jag tycker det är lite jobbigt att bo mitt i smeten. Flyttar snart till en trea lite bort ifrån staden.
Hur ser relationen med fadern ut?
Ser väl bra ut, okej vi har vart tillsammans i lite mer än 1 och ett halvt år och graviditen var inte planerad.. nu är vi förlovade och har det bättre än innan vår lilla tjej kom.
Hur klarar ni er ekonomiskt?
Killen har fast jobb så vi har det väldigt bra. Bil, Hundar.. ja alla "vuxengrejer" =) Vi lever på hans inkomst och jag shoppar upp föräldrapenningen.. "mina fickpengar" som jag fikar med om dagarna=)
Hur ställer ni er inför uttrycket "lev livet först"?
Leva livet kan man göra på många sätt, man ska inte dra alla över en kam och tro att alla vill supa skallen i tusen bitar i flera år innan man stadgar sig.
Upplever ni att ni möter på mycket fördomar? Stämmer fördomarna?
Jag upplever inte speciellt mycket fördomar, gjorde det mer när jag var gravid.
På vissa kan fördommar stämma in precis, på andra gör det inte det.
Hejsan! Jag är 22 år nu och väntar mitt tredje barn! Mina barn är 5 och 3½ år gamla och hade BF med tredje 8 januari så när som helst.
* Hur bor ni? Hur ser relationen med fadern ut? Hur klarar ni er ekonomiskt?
Vi bor i en bostadsrätt vi köpte i somras. En 3:a. Jag är inte tillsammans med pappan till mina två första barn utan bor med pappan till det tredje. Förhållandet till första tog slut för några år sedan. Ekonomiskt klarar jag det bra. Jag läser heltid på högskolan och har studiemedel. Visst, mannen jag bor med nu är 11 år äldre än mig och har fast jobb med hög lön. Men jag betalar hälften av våra räkningar i vilket fall.
* Hur ställer ni er inför uttrycket "lev livet först"?
Som att man slutar leva sen? Efter att jag fick barn har jag varit i Danmark, Litauen (utlandsstudier), Grekland och Bulgarien och semestrat. Jag pluggar och allt vad det heter. Jag levde livet innan, och jag lever livet precis lika mycket nu om inte mer. Innan hade jag mindre pengar att spendera på roliga saker..
* Upplever ni att ni möter på mycket fördomar? Stämmer fördomarna?
Det är mindre fördomar nu när jag blivit äldre, speciellt sen jag började på högskolan. Får nästan aldrig negativa kommentarer längre. Innan var det allt från att man gick på socialbidrag, festade jämt och lät föräldrarna ta hand om barnen. Vilket inte var sant. Har dock hört ryktas från min hemstad att jag ännu inte gått ut gymnasiet. Fan va förvånade de blir då när det om 1år kommer stå i tidningen att jag tagit en fil kand från högskolan! Den fördom som har stämt är att det tog slut mellan mig och pappan till de första barnen. Jag är människa precis som alla andra *ler*.
Kramar, Jennie
Jag är 18 år och väntar mitt första barn i juli (kommer då att vara 19). Pappan till barnet är 20 år och fyller 21 strax efter födseln.
*Hur bor ni?
Just nu så bor vi isär; han håller på att flytta hemifrån till en 1a på 25 kvadrat och jag bor fortfarande hemma. Vi har planerat att flytta ihop så snart det finns möjlighet till det. Tyvärr så måste hyran på 1an betalas i minst ett år innan man kan flytta, men så fort kontraktet går ut så kan vi förhoppningsvis flytta till något lite större. Bostadsfrågan är nog det som oroar mest just nu, graviditeten var oplanerad så allt blev helt uppochnervänt.
*Hur ser relationen med fadern ut?
Den är jättebra! Vi har varit tillsammans i 3 år och känner oss båda mogna nog att bli föräldrar, trots vår unga ålder. Det är konstigt hur snabbt man mognar när man får beskedet om att det finns en ny liten människa att ta hand om.
*Hur klarar ni er ekonomiskt?
Bebisen har ju som sagt inte kommit än, men vi får se till att det kommer att fungera. Pappan jobbar som deltidsanställd hos Ica Maxi, men ska försöka få en heltidsanställning. Jag själv pluggar sista året på gymnasiet och har således ingen inkomst utöver studiebidrag. Ha endast arbetat lite extra då och då samt som sommarextra, vilket inte kvailificeras som riktigt "jobb". Kommer att tilldelas den minsta summan i föräldrarpenning (visst ligger den väl på 180?), men jag är sparsam så det borde fungera. Vi sparar även nu innan bebisen kommer för att ha ett litet startkapital.
Planerade att studera på högskolan efter gymnasiet, men de planerna skjuts upp med minst ett år.
*Hur ställer ni er inför uttrycket "lev livet först"?'
Har aldrig haft något större behov av att "leva livet", visst har jag festat, rest osv, men det har aldrig intresserat mig. Och vad är det som säger att livet tar slut bara för att man bildar familj?
*Upplever ni att ni möter på mycket fördomar? Stämmer fördomarna?
Inga än så länge, det är väl mer att folk tenderar att fokusera på det negativa med att få barn, istället för det positiva. Allt i avskräckande syfte, kan jag tänka mig. Men det berör mig inte särskilt mycket. Jag vet att jag är kapabel tillräckligt mogen till att ta hand om ett barn, även om det kommer att bli tufft.
Jag är 25 år fick min son då jag va 24 år, är gift med min man sedan augusti 06, vi har varit ihop i nästan 7 år, bor i en bostadsrätt en stor 3a.
Båda har fast jobb så våran ekonomi är bra.
Levt livet de har jag gjort, festat, rest, jobbat inom olika brancher samt pluggat så jag ahr fått uppleva ett riktigt studentliv också =)
mycket har jag gjort men mycket kan jag göra nu med, fast nu har man helt andra perspektiv på saker som är roliga och jag gör dom helst ihop med min son och man .
Fördomar har jag aldrig hört, iaf ingen som sagt ngt elr gett mig konstiga blickar..jag är ganska självsäker så sånt där tar jag inte åt mig ändå..