Snart 2 år och väldigt mammig! Är det normalt?

Jag tror barnen har en förälskelse period i den här åldern ;0)
Min dotter är också mammig just nu.
Maken brukar fråga henne ibland "Är pappa fin?"
"Nej, säger hon bestämt - mamma fin" och stryker mig så ömt på kinden.

Sedan kanske det har att göra med hur man är till sättet.
Min dotter vet ju att jag är mjukare i rösten och har mer tålamod än hennes pappa.
Kan det vara så med din son också?
Lycka till med din graviditet annars. Kanske lillkillen känner på sig att något är pågång.
Kram!

Stämmer in här oxå, min dotter är mig i hasorna hela dagarna. Det har inte blivit bättre då hon blivit storasyster... : )
Jag får inte ens gå på toaletten utan henne. Hon är värst då hon märker att jag inte har tid eller gör ngt annat t.ex. ammar eller diskar - då vill hon ha all uppmärksamhet o jag ska sitta med henne i knät o.s.v.
Vi försöker få lite ändring genom att hennes pappa tar sig mycket tid med henne på kvällarna, men det är inte alltid det funkar...

Min dotter som snart fyller tre har varit mammig i perioder, var tvungen att ga in pa toan med mig, vill inte att nagon annan ska gora saker for henne an mamma... kan bli ratt trottsamt ibland! Det enda man hor ar "mommy do it" tom nar hon vaknar ar det forsta ordet!! Ibland behover man de extra fem minuterna sjalv men jag kan inte minnas sist nar det var...

VAd skönt att höra att det är fler än jag som har det problemet! MAn vad ska man göra åt det! Går det bara över av sig själv eller??

Jag puffar, exakt detta är mitt nuvarande problem, min son är så extremt mammig, pappa duger överhuvudtaget inte. Att pappan skulle kunna lägga honom om jag är hemma (det funkar då jag inte är hemma, då vet ju sonen att han inte har nåt val) är en omöjlighet. Pappan får inte ge välling, inte trösta, inte byta blöja osv.
Detta är frustrerande för både pappan och mig, pappan för att han inte känner att han duger till trots att han verkligen, verkligen försöker. Och jag blir frustrerad för att jag känner mig "kvävd", jag får ju aldrig nånsin sova på nätterna eller mornarna längre eftersom att sonen bara skriker om det är pappa som kommer in för att stoppa i nappen eller ta upp honom.
Är dessutom gravid i 6:e månaden och blir trött och får ont av allt bärande och lyftande ur vagn/säng.

Det jag undrar över är; ska man vänta ut denna period (det har redan pågått i flera månader) och tillfredsställa det han just nu är i behov av, dvs sin mamma, eller ska vi själva försöka vänja honom av vid sitt mamma-beroende? Det känns ju samtidigt hårt, då han ju uppenbarligen känner sig trygg av att ha mig nära hela tiden.

Min önskan är att han ska kunna nattas av både pappa och mig fastän båda är hemma (har aldrig funkat, inte innan denna period heller, inte så länge han vet att jag är hemma...Detta kommer sig förmodligen av att min sambo jobbade kväll mycket i början, så jag lade alltid honom).

Gissa om vi ska köra benhårt med varannan kväll med lillbrorsan då han kommer...?

puff, puff...

Hos oss är det tvärtom; min son är extremt galen i sin pappa och hänger efter honom precis överallt! Det räcker att han går utanför dörren så kan det bli ramaskrin.
Ett tag var det så illa att jag inte fick hjälpa honom med något om min sambo var hemma. Nu har han lättat lite på det och tyr sig mera till mig igen.

Vi har inte gjort någon grej av det men han har också fått acceptera att jag har hjälpt honom med blöjbyten och annat; situationen blir ju helt olidlig annars. Det är möjligt att vi gjort fel men det blir jobbigt om en sådan sak ska styra hela familjen vardag. Och han har faktiskt, med förvånansvärt små protestyttringar, gått med på mig om jag är lugn och bestämd i mitt agerande och om min sambo inte bejakat hans protester genom att tveka eller vara i närheten hela tiden. Vet inte om det hjälper någon av er men här har det funkat.