Hejdå mamma & pappa !!

Barnet - det låter som om du befinner dig i en otroligt jobbig situation just nu! Vad är det som utlöst detta beslut? Något speciellt som hänt på sistone eller ett beslut som mognat fram undr lång tid?

Det andra syskonet som också sagt upp bekantskapen, vad var orsaken till det?

Oj, det låter som att det är jag som skulle kunna ha skrivit det. Jag sa upp kontakten med alla i min familj utan ett syskon för snart 2 år sedan. Hoppas att det låter dig vara sedan när du har skickat brevet!

Varför skickar du inte brevet innan dom kommer? ska dom få en sista chans eller?

Anonym (h) - ja, det har inte varit något lätt beslut, men nu har jag äntligen bestämt mig och tänker inte vela mer. De får mig bara att må dåligt.
Det är en rad olika saker som lett fram till det här. Bland annat att mamma och pappa särbehandlar sina barn så det skriker om det (har ytterligare ett syskon som dock har kontakt med dem än).
När jag blev våldtagen fick jag höra av min pappa att jag fick skylla mig själv, när jag blev sexuellt ytnyttjad som liten fick jag höra av mamma att det var ju inget märkvärdigt..
Allt jag gjort har varit fel i deras ögon, inget jag gör duger.
Har tänkt på det här av och till över 6 månader nu, och äntligen har jag bestämt mig.
Enda sättet för mig att få en chans att må bättre är att bryta kontakten med dem.

Mitt andra syskon som sagt upp kontakten med föräldrarna är på grund av ett långvarigt bråk mellan dem, där mitt syskon beskylls för det ena och det andra, och även fått mottagit vissa hot från pappa.

Hur f*n kan man göra så mot sina barn?

Anonym - det hoppas jag med, men tvivlar. Känner jag dem rätt kommer jag få tillbaka ett brev med diverse hot och gud vet vad.
Det är en jobbig tid man har framför sig nu.

Anonym (undrar) - önskar jag haft tid och möjlighet att skicka det innan. Har så gärna velat det. Men har inte hunnit att sätta mig ner och skriva det än (jobbar och går i skolan), och fick i går veta att de kommer på lördag..

Men kanske är det även ett sätt för mig att kunna få en chans att träffa dem en sista gång, för att verkligen se hur rätt jag gör. Jag vet inte...

Anonym (barnet) skrev 2008-01-10 12:34:30 följande:

Följ dina känslor, vem ska se till dig och inte du själv! Har mina föräldrar, och flera pappor faktiskt, men en väldigt god vän till mig bröt med sin pappa för några år sedan efter många år av psykisk misshandel. Hon ångrar ingenting, tvärtom känner hon att hon skyddar sina barn från det. Jag önskar dig lycka till!

Barnet - Det låter onekligen som om du har all anledning att vara besviken på dem! Och det måste vara en oerhört smärtsam process att inse att ens föräldrar inte funnits där när de verkligen behövts, det största sveket ett barn kan utsättas för. Jag förstår att det ger sår som är svåra att läka och förmodligen mår du bättre av att få distans till dem en längre period.

Varför/av vilken anledning ska de komma till dig på lördag?

Jag har själv en knepig relation till mina föräldrar och jobbar dessutom som psykoterapeut och kommer på så vis nästan dagligen i kontakt med andra som också har det. Enligt min erfarenhet (såväl privat som professionell) är det bra att inte författa ett sånt brev i affekt utan skriva på det och låta det ligga en period. Kan så lätt bli onyanserat och att man skriver saker man inte kan stå för längre fram. Ibland kan det istället vara tillräckligt att dra sig tilbaka och skapa distans och ifall inte det respekteras - säga att man inte vill ha kontakt med dem på ett tag för att man inte orkar med det. Dessa alternativ kan göra att de själva reflekterar över varför och du kanske på sikt kan få någon ursäkt/förklaring till varför de gjort som de gjort. Om jag varit i sin sits så vore det nog det jag ville ha - inte krig och anklagelser.

tusen tack för era svar, det värmer att höra att man inte är ensam, och faktiskt inte heller gör fel.

Varför de ska komma på lördag vet jag faktiskt inte, men funderar på om det kan vara för att lämna av julklappar vi avsagt oss ifrån, och sagt att vi inte vill ha.
Ingen aning faktiskt.

Mitt andra syskon försökte med det som du Anonym (h) skriver om, att bara låta det bero och låta dem vara. Det fungerade inte, utan det resulterade i 2 brev som pappa skrev (som jag i efterhand nu fått läsa, och det är inte fina brev om man säger så).

De har aldrig ens reflekterat över varför mitt syskon sade upp kontakten med dem, utan skyller allt på dennes respektive. Känns som att de kommer göra likadant nu med.
Så det bästa kanske är att skriva ett brev, och förklara varför man gör som man gör, så behöver de inte spekulera eller skylla på någon annan.
Då har de svart på vitt, och kanske vaknar de upp och inser vad de gjort (dock tvivlar jag starkt på det).

Men, men...

Ska bli så skönt när allt är över.
Har även sökt hjälp för att bearbeta min uppväxt, så jag är på bättringsvägen i alla fall.

Barnet - önskar dig verkligen lycka till!!!! Du känner själv vad som är bäst för dig! Hoppas att du har vettiga personer i din omgivning som du litar på och kan prata med om detta, är ju så oerhört svåra saker att ta sig igenom!

Många kramar!!!!!

Anonym (h) - tack så mycket.

Jag har så fantastiskt många som stöttar mig, inte minst min sambo. Det är jättehärligt faktiskt.

Mitt syskon som också brutit kontakten med mina föräldrar hade jag själv också tappat kontakten med (på grund av mamma och pappa). Men nu har vi tagit upp den, efter 6 år, och denne stöttar mig fullt ut, då denne vet vad som väntar.

Det är så underbart med alla dessa personer runtom, och även ni som är här på FL, alla ni gör mitt hjärta varmare.

Visst, det kommer bli svårt, det tvivlar jag inte på. Men tack vare alla jag har IRL och att man kan skriva av sig här gör att det ändå känns lättare.

*slajdar in med en lyckatill kram bara*

Du gör det jag länge velat göra...

Du är duktig. Gör något jag velat göra. Stå på dig.

Gahhh... hur f*n gör man??

De har precis varit här, och var helt annorlunda mot hur de har varit...

börjar återigen vela..

Man vinner ju inget på att älta gamla saker igen, bara man sätter sig ner och pratar igenom allt med dem, så man ialla fall kan få några svar...

Ska man ge dem en chans till, och se om de tar den eller inte?
Eller ska man göra som man tänkt?

Vad f*n gör man.. ??

Barnet - på ett sätt skönt att de inte betedde sig som förväntade/befarade, på ett sätt frustrerande kan jag tänka...

Hur känns det idag när du sovit på det en natt? Har du själv en tanke på att det skulle kunna gå att resonera med dem diskutera kring det som varit?

Anonym (h) - jag har funderat, fram och tillbaka, och även bollat lite med mina två syskon...och sambon såklart...

Saken är den att ju mer jag tänker på det desto mer förvirrad blir jag, och jag blir bara nere... så ska försöka tänka så lite som möjligt på det...

Istället kommer jag göra så att jag låter allt vara som det är sålänge mamma och pappa fortsätter såhär... jag så att säga "släger över bollen" på dem istället... känns bäst så..

Vet inte hur jag ska kunna prata med dem om det som varit, men vet att jag måste någon gång... dock tar jag tag i det någon gång då jag känner mig starkare...

Håller bara tummarna för att de kanske ändrat sig, så att detta inte bara var något tillfälligt...

hoppet är det sista som överger mig just nu...

Barnet - *kramar om* och hoppas att allt löser sig det bästa för din del!!!

Anonym (h) - tack så mycket.

Hoppas jag med, men nu är det verkligen upp till mamma och pappa att bevisa att jag har fel om dem, att de faktiskt är trevliga och bryr sig...

Bara att vänta och se...

Bra, bra, bra - kapa trådarna. Människor, oavsett om de är dina föräldrar eller ej, har ingen rätt att göra ditt liv till ett helvete. Självbevarelsedriften är viktig, du är viktig och att du vill ta det här beslutet visar att du älskar dig själv...