Ung förälder och utbildning?

Jag är 19 år, inne på mitt tjugonde. Har en dotter som är 2 år (idag ;P )
jag går på gymnasiet, skulle gått ut i somras/våras eller va man säger, men valde att läsa enstaka kurser under graviditeten eftersom jag redan innan hoppat av ett program. Började skolan i augusti 2006  och läser till uska och trivs mkt bra som det =)
är tillsammans med pappan, vilket folk aldrig kan fatta att unga mammor faktiskt är

Jag och killen är 85:or båda två. Vi har en 2-åring och en bebis i magen.

Jag: Har inte högskoleutbildat mig ännu, men är på god väg.
Föräldraledigheten kombinerade jag med distansstudier för att utöka min behörighet och så gick jag en kurs i eget företagande på Folkhögskolan.
Sökte högskola till denna termin, men kom inte in.
Har höga ambitioner på att utbilda mig då jag tycker det är väldigt viktigt.

Har som sagt inte lyckats med det jag vill ännu med utbildning, men jag har för all del fast arbete och tjänar en bra slant per månad, så ekonomin är stabil.

Han: Varken gymnasie eller högskoleutbildad, och kommer aldrig bli.
Har däremot väldigt mycket meriter på sin arbetserfarenhetslista trots ung ålder.
Han är etablerad inom sitt område både i staden och i andra delar av Sverige och får ofta jobberbjudanden, så han kan trots att han inte har någon utbildning i princip peka på det arbete han vill ha och få det.
Planerna går mot att starta egen verksamhet.
Han har fast arbete och tjänar också en bra slant.

Vi som föräldrar: Har ett genomtänkt föräldraskap. Strävar efter att utvecklas hela tiden och kör inte i gamla spår.
Genomtänkt föräldraledighet, prioriterar delad föräldraledighet och sen inskolning.
Har ställt dottern i kö till diverse friskolor för att säkra att hon kommer in med tanke på att skolsituationen är som den är idag med skolor som läggs ner och resurser som det dras in på. Inget är bestämt, men vi vill ha det alternativet när det är dags.

Så; Än har vi inte nått målet, men halvvägs iaf! Vi ser långsiktigt och tar inte bara dagen som den kommer.

Visst finns vi!!

Fick mitt första barn när jag var 19 år.

Idag är jag 32 (snart 33) och väntar mitt fjärde barn i feb.

Jag är utbildad gymnasielärare, har jobbat som det i ett par år nu, men har nu bytt bana och ska bli akademiker på heltid och börja forska.

När barnen var små var det många jobb inom hotell och restaurangbranschen, och en rad annat.

Men, jag har då slagit hål på alla fördomar som finns. Har aldrig behövt socialbidrag eller känt mig misslyckad!
Tvärt om oerhört stolt och glad över att jag vågade bli ung mamma. Nu börjar mina vänner skaffa sina första barn eller längtar efter barn. Gissa om dom har panik? *s*
Jag har samma utbildningsnivå som dom har OCH familj.

Jag säger bara:
HAHA, skrattar bäst som skrattar sist- nu är det min tur att må bra efter alla år man fått höra hur illa det kommer att gå för mig. *s*

Fick föressten nr två vid 23, nr 3 vid 30 och nu så kommer strax nr 4.

Men du är ju ändå inte självförsörjande?
Du får bara bidrag, och det räknas inte som egen inkomst.
Och du bor hemma och blir försörjd av dina föräldrar, så nog hamnar du ändå i kategorin "icke självförsörjande".
Hade du inte bott hemma hos förädrarna så hade du ju fått gå till socialen, eftersom dina bidrag inte på långt när skulle räcka till för att driva ett eget hushåll.

Tonx, jag skulle iaf räkna studiemedel som att försörja sig själv.

Jag är inte utbildad ännu men håller på
Jag hoppade av gymnasiet och började jobba på förskola så när bebben kom när jag va 20 hade jag iaf riktig FP.
Efter mammaledigheten började jag plugga på komvux och har en termin kvar nu!
Sen får jag ett till barn och kommer att va hemma ett år. Men jag har jobbat samtidigt som jag har pluggat så jag har riktig FP nu oxå!
Sen ska jag gå socionomprogrammet har jag tänkt. Hoppas att jag kommer in direkt!

Killen gick inte heller gymansiet och har inga planer på att plugga, men har startat och äger ett företag med 12 anställda!

Mjo, om det är högskola så, men jag själv räknar inte studiebidraget på gymnasiet som att försörja sig själv

hmmmm att få studiebidrag när man utbildar sig = inte självförsörjande???
ska man skita i att utbilda sig då eller? bara för att jobba med ett skit jobb för att absolut inte ta emot hjälp?

Jag gick på gymnasiet när jag fick min dotter. Fick tag i en lägenhet när jag i 6mån. men tyvärr betalade jag inte den själv då jag bara fick studiebidrag och underhåll för mig själv fram tills julen då jag va i 7mån. Min morfar betalade min lägenhet som att socialen vägrade göra det. Sen när jag fick min dotter så fick jag underhåll för henne och föräldrapenning och bostadsbidrag. Men pengarna räckte inte då heller till alla räkningar så då fick jag hjälp av mina nära och kära. Fick loss lite försäkringspengar och köpte en egen lägenhet när min dotter va ungefär 4mån. Fick hjälp att betala hyra där med.(Kunde nämligen inte bo kvar i den förra pga att jag va för rädd för att gå ut i området då jag har blivit för följd av missbrukare.) Gick tillbaka till skolan efter sommaren men fick då ingen studiebidrag utan fick klara mig på föräldrapenningen dom dagarna jag va ledig. fick ut ungefär 1500 efter skatt om det va en bra månad. Soc. vägrade fort. att hjälpa mig. Du har valt att plugga så du får stå ditt kast. Hade jag inte valt att gå färdigt gymnasiet hade jag fått hjälp. så efter jag läst klart mina kurser så fick jag hjälp ifrån socialen i tre månader innan jag fick jobb. Sen har jag bara levt på socialen i två månader en gång efter ett halv års sjukskrivning och vab och sedan en månad då jag bara fick ut 500kr till mediciner pga att jag inte fick något studielån i dec.När jag läste till uska. Så jag är en ung mamma som har levt på mina nära och kära och även soc. men jag har blivit något också. Jag är både bagare och undersköterska. Å jag har även betalat tillbaka en massa pengar till mina nära och kära.

jag är ung förälder, snart 2 barns mamma och ja går inte på soc... har jobbat och nu har ja börjat plugga... =)

Är 23 idag men var 19 när jag blev gravid 20 när min son föddes. Började jobba när W var 6 mån och började plugga heltid på distans när han var 10 mån. Idag är han 3 år och jag börjar högskolan om 1 vecka, jag fick nyss extra jobb också. Är ensamstående och klarar ekonomin själv. Varit ensamstående sen start.

Innan jag blev gravid hade jag hoppat av skolan och festade ofta. Nu 4 år senare så är jag liksom studerande mamma. Just ja jag har inte bara läst i normal takt på komvux utan läst mer en 100 % per termin och sonen var hemma tills han var 2½ år. Kanske ska tillägga att när jag blev och var gravid + när W var bebis sa alla att jag gjort ett stort misstag eftersom jag var ett typiskt socoffer. Idag 4 år senare biter dom sig i tungorna för jag har lyckats med mer än dom gjort :-P . Detta trots att jag har dyslexi och varit ensamstående mamma. Sen alla unga mammor jag känner har lyckats och är aldrig som dom som visas eller diskuteras. Dom unga mammorna och papporna jag vet har alltid gjort sitt yttersta för att lyckas för sina barns skull.

jag är 86:a och fick första barnet månaden efter jag fyllde 19, mitt andra barn när jag var 21.

Jag: studerade färdigt gymnasiet innan äldsta sonen kom, började sedan jobba när han var 6mån, gick in på ingångslön långt över medelsvensson.
har idag vid denna f-edigheten ut mer än medelsvensson även fast jag tar ut 5-6dagar/v.

Han: född 79, fastanställd på peab, jobbar endast dagtid nu och ej utanför staden= minskade inkomster, men får ändå ut 20´000kr e.skatt på sitt 07-16jobb.

har ett nyköpt hus, många drömmar,reser utomlands en gång per år, tar oss tid med oss själva och prioroterar familjen framför annat.

levde på soc i 3mån, innan jag fick första sonen, men å andra sidan har jag varit fosterhemsplacerad sedan 4mån ålder så jag har ju kostat för soc sedan jag var bebis, dock inget självvalt!

Jag fick barn när jag var 21, kanske inte så jätteungt men jag var INTE speciellt mogen för min ålder. Hade varken grundskole- eller gymnasieutbildning. Det blev en ganska stor omställning att få barn och jag fick mogna snabbt i och med det.
Läste in grundskola och gymnasium på vuxenutbildning efter jag fick barn, gick en kvalificerad yrkesutbildning och har idag fast jobb inom industrin med mycket eget ansvar. Jag trivs jättebra med det och behöver inte vända på slantarna för att få det att gå ihop. Jag är också tillsammans med barnets pappa fortfarande, vi är inne på åttonde året
Jag är bara nöjd med att jag fick barn såpass ung och ångrar ingenting, och vadå leva livet först? Det är ju nu livet har börjat =)