I onsdags morse somnade min älskade mamma in för gott.
Hon fick somna in hemma efter nio månaders kamp mot cancern. Vi har pendlat mellan hopp och djupaste förtvivlan sedan vi fick beskedet. Många gånger har vi nog varit lite för hoppfulla med tanke på prognosen, men vi ville nog bara inte inse vad som faktiskt var på väg att hända.
På Nyårsafton fick vi veta att hon antagligen bara hade dagar kvar, hon blev kvar på sjukhuset i ett par dagar, men både hon och vi andra i familjen ville att hon skulle få vara sista tiden hemma. Hon var i princip nedsövd hela tiden hemma, hon fick mängder av morfin men då och då vaknade hon till och pratade lite. Vi fick säga farväl ordentligt åtminstånde.
Nu känner jag mig bara tom, hur ska man gå vidare? Vi har ordnat med begravning och viloplats för henne, det var skönt att få det ordnat även om det kommer att bli tufft igen när begravningsdagen närmar sig.
Det känns så jävla orättvist! Hon var bara 58 år, tanken på att hon inte kommer att få se sina älskade barnbarn växa upp gör så fruktansvärt ont.
Behövde bara få skriva av mig lite.
Beklagar sorgen!!
