Kom att tänka på en situation hos bm när jag skulle skrivas in när jag väntade mitt första barn. Var ju rätt ung då och sårbar när hon frågade efter heriditet=ärftlighet o. jag svarade att jag inget visste.
EN av nackdelarna? med att vara adopterad "utan att det syns" iaf inte enl. endel (ca50% skulle jag tro).
Flyttade senare o. "slapp" ha den kvinnan som bm, lika bra det kanske.
Inoka:Då skulle du sett arbetet om släktforskning vi förväntades göra i 8:e klass tror jag. När jag hade varit ledsen både länge och väl för det fick jag min mamma att ringa till läraren (som fö var min favorit) o . förklara för honom hur det var.
HAN var jätte förstående o. tyckte vi skulle göra det med den svenska släkten. MEN klasskamraternas reaktion kan du nog gissa dig till...
Det finns både barn OCH vuxna till allt 
Så liten var jag ju inte vid "släktforsknings incidenten" 13-14år ungefär. Men för mig var det blodigt allvar, det var ju LJUG att påstå att jag är släkt med mina föräldrar. Vi har ju inga blodsband. Det hade förmodligen att göra med mycket vi skrivit om i en annan tråd här under adopterade(har ingen länk just nu) där hittar man nog förklaringen, som jag just nu faktiskt inte orkar med att dra en gång till. Inte av elakhet, utan för att det är jobbigt. Hoppas på förståelse från er.
FORTSÄTTNING FRÅN FÖREGÅENDE INLÄGG:I denna tråden finns "svaret" varför det var jobbigt:
www.familjeliv.se/Forum-13-248/m29723095.html
Inoka:Skönt med medhåll 
, s ä r s k i l t just i den åldern v a r det jobbigt.
Nej, det är nog bäst att finna rötterna i vuxen ålder, är man f ö r ung är det nog för jobbigt. Själv fick jag kontakt med mina -00, så det var ungefär vid samma tid.
Inoka:Du skrev till Fru Hemlig, men vänta bara tills du har en tonåring i huset, det har jag, o. ibland får man höra saker som man tycker borde göra så att öronen trillar av...
En annan dag heter det du är bra söt mamma, det går både upp o. ner...