ni som är adopterade.....

Äsch, ha inte dåligt samvete för det! Sånt där säger man till sina föräldrar i den där åldern, även om de är ens biologiska föräldrar . För så känns det just då man säger det. Dels önskar man sig emellanåt andra föräldrar och dels önskar man emellanåt att man aldrig funnits för man har minsann aldrig bett om att bli född (eller adopterad) - och dels tar man till det som man anar skulle såra ens föräldrar mest. Det är helt naturligt och en del av frigörelseprocessen

Öh, borde kanske ha läst resten av inläggen också... Det var inte meningen att snudd på citera dig Fru Hemlig (ser man på, vi har samma åsikter igen *fnissfniss*)!

Haha, ja det har jag också sagt till mina föräldrar, nu när du säger det  Jag har också sagt till mina styvföräldrar: "Du ska bara vara tyst för du är inte min RIKTIGA mamma/pappa". Det tar jag för givet att sonen kommer att använda mot mig och sin pappa, för man tar ju till de slag under bältet man har tillgång till så varför inte...? Jag stålsätter mig redan för den dagen och funderar på bra, tydliga svar som ändå inte skuldbelägger. För att bli skuldbelagd naglar sig fast (som det din mormor sa) och barn och tonåringar är så väldigt känsliga för att bli skuldbelagda... De tar ju på sig allt redan som det är, så det sista de behöver är väl en förälder som svarar med att börja gråta och hulkar "Men jag ääääääälskar ju diiiig" (vilket är det som egentligen ligger närmast till att göra...) Mina hittills favoritsvar är ett lätt: "Nähä, men du är i alla fall mitt riktiga barn" eller "Det är jag visst det, jag är inte din biologiska mamma men jag är din riktiga mamma" eller "Va? Tror du att jag är konstgjord eller?".

Framför allt tror jag att det är viktigt att minnas att jag själv sa sånt där till mina föräldrar. Och vad lite jag egentligen menade det. Det har inte med adoptionen att göra, det har med alla hormoner i kroppen att göra. Tror du inte att dina föräldrar egentligen förstod det, de också?

*fnissar* "DUMMA MAMMA DUMMA DUMMA DUMMA" haglar redan rätt tätt här . Ja, hjälp... Det är inte lätt att vara förälder. Ibland är man bara fel hur man än vänder och vrider på sig, och värre lär det ju bli. Jag minns att jag som tonåring kunde vara så irriterad på mina föräldrar att det krööööp i mig, bara för att de såg ut som de gjorde eller typ andades som de gjorde .

Nu ska jag sluta planka den här tråden Skönt att höra att ni rett ut det i alla fall, för jag tycker som sagt absolut inte att du ska ha dåligt samvete! Även om man nu när man är förälder själv förstår hur ont det måste göra att höra sånt av just de personer som man älskar högre och större än allt annat...

Hur kan någonsin hur du upplevt och upplever just din personliga situationer någonsin vara provocerande för andra? Jag tycker absolut inte att det är provocerande, jag tycker att det är sorgligt och lider med dig. Inget barn ska behöva växa upp så.

Ett problem och det enda som jag kan uppleva som provocerande, även om jag kanske mer ofta skulle använda ordet frustrerande och sorgligt... Är däremot tycker jag när vuxna adopterade som haft en usel uppväxt (och även som biologiska barn till sina föräldrar knappast skulle ha varit nöjda med sina uppväxter om de sett likadana ut) drar alla adopterades liv över sin egen personliga kam och gör sig till språkrör för dem. Oavsett hur deras uppväxtvillkor ser eller sett ut.