HJÄLP- Jag har förlorat mig själv och vet inte vem jag är!

Catla:

Får jag fråga om du trodde att ett barn skulle fylla ett slags tomrum eller göra vissa sorger problem mindre? Jag känner mig också som ett vilset barn. Eller en trotsig tonåring som bara tänker på sig själv och inte är mogen för att bli mamma.

Går inte i terapi nu.Gjorde det under skoltiden men tyckte inte att det hjälpte. Vad är borderline diagnos?

Eisa: Så en flytt kanske är bra?

Gå in på vårdguiden.se o sök på Borderline personlighetsstörning...

leta runt på nätet..

Vill tacka för att ni skriver i denna tråd. det betyder jättemycket för mig att någon bryr sig och försöker hjälpa.

Kom på en tråkig sak. Det värsta är nog att jag faktiskt vet lite ommig själv. Jag har insett att jag är väldigt egoistisk och det var ingen rolig insikt. Har i alla fall trott att jag hade ett gott hjärta och var snäll. Men jag orkar ju inte engagera mig i mina barn och känner helt enkelt inte för det heller. Vill hellre göra något annat. och när min son ropar på mig såorkar jag inte komma.Hur bra är man då som mamma och hur egoistiskt är inte det mot min man att låta honom gå upp på nätterna och ta det största ansvaret på dagarna.

Ett annat problem jag har är att jag alltid får nya "problem" När jag har ett problem så tänker jag alltid att bara detta är löst så blir allt bra och jag kan börjaleva. Men så blir det aldrig. Fördå kommer ett nytt och jag tänker likadant. Det värsta är att jag inte kan leva och vara närvarande under tiden somproblemet håller i sig. Vilket gör att jag aldrig lever eller är närvarande.

Catla:

ja, jag känner också skuld och att jag aldrig borde fått bli mamma.

Förstår att man inte kan flyifrån sina inre problem. Men min tanke var att det kanske är lättare att jobbamed sig själv och börja om om man slipper stöta ihop med en massa obehagliga människor hela tiden som för tankarna till tråkigheter och får en att känna sig så liten.

Vad tror du om det? Eller är det bara önsketänkandefrån min sida? Det kanske inte hjälper...

vardguiden.se
förlåt

Jag har gåt igenom samma sak som du, dock inga barn, men hamnade i samma stalle. Och det kommer bara gå utfor om du inte tar tag i saken nu. Jag vill inte skramma dig men det som hande mig var inte roligt. Fick också Bordeline diagnosen ett tag, men den stamde inte, vilket nastan var synd eftersom det ar något som går att bota i och med att man ofrivilligt skapar det sjalv.

Hursomhelst, du måste komma igång med rutin. Gor vad som kravs for att du ska gora det men kanslan du får, du måste mota den. Se den i vitoga och mark att den ar inte farlig, den blir inte varre an nar den ar som varst och du dor inte. Det ar bara att gå emot den, ar den allt for stark kan det handa att du behover hjalp med lite mediciner som skar av topparna så detta blir lite enkalre.

Gå ut, varje dag, ensam eller med barn. Få rutiner, i borjan kommer du hata det och det kommer att vara forjavligt men for din egen skull måste du pressa dig sjalv till det yttersta. For det kommer lona sig.

Också måste du ta och bli snallare mot dig sjalv. Att få ett hem som reflekterar dig sjalv, en karriar osv.. titta på alla som har det.. det har tagit dom ehla livet att bygga upp. Det ar inget du skapar på en shopping tur eller 20 min på arbetsformedlingens hemsida. Det tar tid, stressen du bygger upp kring det har bidrar bara till att du mår samre. Jag ar endast 20 år gammal och led lange av press från migsjalv att ha lagenhet och mobler och jobb eller i allafall en planerad utbildning som jag ska gå.. tills jag såg mig imkring och insåg att ingen hade ALLT två sekunder efter dom klivit ut genom dorren. Mina forladrar har idag det som jag anser ar allt man vill ha.. men dom ar ju over 45 år gamla.

Sen sist.. du ar bara en manniska.. du ar så hård mot dig sjalv. Du ar ju en toppen mamma. Du vill det basta for dina barn MEN du vill också det basta for dig sjalv for att du ar också viktig, minst lika viktig som dina barn for vad skulle dom gora utan sin mamma?

Jag brukade kanna mig helt tom, under 5 år kande jag mig ihålig. Jag borjade till och med utveckla en personlighet på sidan om men hade ingen aning om vem JAG var bara vem DEN var. Jag borjade till och med agera det motsatta konet och konsbyte kom på tal hos psykologerna.

Sen insåg jag allt det har, en efter en, i min egna takt och idag ar jag på vag. Jag har knappt halften lost an, men jag kanner ingen press, jag ar tillbaka i mig sjalv (jag bytte land for att verkligen borja om på noll) och jag hittade JAG, jag hittade MIG djupt inne fanns jag, och det var då inge fel på henne alls!

Du kan ju gora som namnts i den har tråden, googla lite men jag tycker mans ka vanta eftersom det ar latt att sjalvdiagnosera sig. Det kan vara lite farligt.

Lite långt inlagg.. men ja.. hoppas jag kunde vara till någon hjalp.

Föredetta:

Hittade du dig själv först efter att du bytt land? Vad var det som gjorde att du hittade dig själv?

Det ar svårt att satta fingret på var det var.. nar allt annat lit emer fick struktur så kom jag sjalv fram mer och mer.. men i mitt fall var byta land en valdigt avgorande faktor då det svenska sociala livet inte fungerade for mig och jag hade lite svårt att bryta en del vanor.. men jag var cokså valdigt inkord i att Sverige var HELT FEL.

Precis innan jag flyttade och jag gått klart ett år på folkhogskola kande jag redan vem jag var, det var lite laskigt men for forsta gången sen jag var 15 kunde jag liksom.. "ta på det" .. so nej byta land var inte det som gjorde att jag fann mig sjalv.. men det gjorde det lattare for mig att vara mig sjalv. Att våga vara den jag egentligen var och slappa taget om den falska jag som jag skapat.

Kanske vart lite rorigt det dar. Hehe men det var en fråga jag aldrig stallt mig sjalv så jag fick tanka till lite.

Anonym (vilsen) skrev 2008-01-16 13:43:41 följande:

Föredetta:

Nej då jag förstod:)

Får jag fråga vad som kändes fel med Sverige och gjorde att det var svårt att vara dig själv här?

Jag levde 5 år på internet i och med att jag kande mig som fel person och ville byta kon.. det var latter då ingen dar kande mig som den jag var. Jag var total forvirrad. Det resulterade dock i att jag inte foljde med den socialautvecklingen dar utan utvecklades med mina amerikanska kompisar som också spenderade mestadels sin tid på internet. Så nar jag hittade en vag ut ur det dar och kunde borja gå i sklan och fick rutiner så markte jag att min socialanivå gick inte ens att matas med svenska tjejer i min egen ålder.. nar dom pratade mig mig forstod jag knappt vad dom sa och jag makrte att varje gång jag umgick med dom så fick jag gora till mig.. så som man gor nar man umgås med folk man inte riktigt ar samma person som men det går for man bara trffas ibland.. men det var hela tiden.. dessutom så slutade min svenska att utvecklas och jag ligger fortfarande på en 14 årings nivå i svenska efter tester som gjorts på mig.. så jag forstod ibland inte var dom sa helt enkelt. Och kande mig dum nar jag pratade och inte kunde långa ord.

Så jag valde att flytta till ett land jag visste jag hade mer manniskor dar jag var i det sociala. Och det har funkat skitbra. Jag har massor med vanner, ar uttåtriktad som nar jag var barn, vet vem jag ar och har inga problem med att vara jag. Nu kan jag till och med tycka det ar kul att traffa manniskor jag kanner på bussen osv ..

Känner igen mig väldigt väl! Mobbad i skolan och sviken av pappa som barn och sen väldigt blyg som tonåring, gjorde allt sent men fick barn som 23åring, 25år nu.
Jag fann mig själv första gången som 18åring när jag började festa och med hjälp av alkoholen så vågade jag vara socoal, även om det är fel sätt så vågade jag tro på min socoala förmåga mer och mer och vågade behålla den i det vardagliga livet. Jag söp inte jämt utan på fredagen t ex. Ville bara nämna det!
Sen förlorade jag mig säjlv igen och fann att det hade samnband med en storvikt ökning, denna gång tog jag tag i det ganska direkt och med viktminskning och affirmationer så blev jag starkare och kunde åter igen vara mitt sprudlande jag!
Nu har jag varit nere igen och tappat kontakten med mig själv, fick barn och gick upp väldigt mycket i vikt som jag inte kunnat gå ner, fick flera problem med hälsan och som du sa, älskade inte min dotter direkt utan den kärleken har vuxit sig stark. Nu har jag för 3e gången börjat ta tag i mitt liv, det inre och det yttre som kroppen och hemmet och iom att jag gjort detta förr vet jag att man kan tappa bort sig själv ibland, jag vet vad det beror på och jag vet att jag har förmågan att finna mig själv också!
Jag tror man ska börja med småsakerna runt omkring sig, som någon sa, få rutiner, ta hand om tvätten, färga håret, ta en promenad, tvätta fönster, allt som ger dig möjligehetan att jag till dig själv. Fan, vad duktig jag var idag! Gud, vad snygg jag är idag! osv, så man sakta sakta börjar må lite bättre, då kan man ta tag i de större grejerna.

Vill nämna att jag har en gammal vän som flyttade till en annan stad för att hon inte mådde bra här och hon har fullkomligt blommat upp sen hon flyttade dit, stark och glad och tagit tag i sitt hem och sin karriär och funnit kärlek och vänner, så att flytta behöver inte va fel!

Långt, ja det blev visst de!