Vad kan BUP hjälpa till med???

I mitt arbete med tonåringar möter vi ofta föräldrar som har liknande "problem" som du. Att som förälder styra upp allt själv kan vara jättesvårt. Att få handledning via BUP eller ungdoms och familjeenheten på socialförvaltningen är att rekommendera om du önskar hjälp.

Man kan få enskilda samtal, vara med i en ungdomsgrupp som gör främjande aktiviteter eller kanske en kontaktperson.

Mitt förslag är att du börjar att ringa till familjeenheten och får deras hjälp att ev. slussas vidare till annan enhet.

Min mamma tog kontakt med soc dels för att jag inte skötte skolan och dels för att jag oxå hade sånt beteende.. Vi hade haft kontakt med dom innan dess oxå.. Efter det tog hon kontakt med bup, men jag e en sån människa som har jättesvårt för att prata med folk så och har alltid varit så det var väl ingen höjdare direkt.

Ja, det är ju inte alltid helt enkelt att sitta och prata med människor man inte känner. Man är ju rätt utlämnad till en början. Förhoppningsvis möter man personal som man får förtroende för. Det är ju dessutom tystnadsplikt inom dessa områden...

Jag är 17 år och beter mig sådär. Jag har mina skäl och det har säkert din tonåring också. Hon känner bara inte för att prata med dig om det. Precis som jag.
Därför så har jag SJÄLV kontaktat BUP, bara för att få prata ut och för att lösa mina problem. Det handlar INTE om att komma föräldern närmre utan om att göra sitt eget liv lite lättare.
Sen i slutet av den perioden så kan man faktiskt välja om man vill ha med föräldern på mötena och om man vill tala ut med den.

Såvitt jag vet så är det inte särskilt många som väljer det då det faktiskt är rätt "motbjudande" (ursäkta ordet men det är sant) att ha någon som man är sur på i samma rum och som man ska ha ett känslomässigt samtal med.

Nu vet ju inte jag allt om er situation, om vad som ligger bakom, hur illa läget är osv. Mitt problem har pågått i 4 år nu så...jag kan bara tala av egen erfarenhet. Det har gått så långt att jag HATAR min mamma. Det ordet är starkt. Akta så att det inte går så långt med din dotter så hon känner så för dig också.

Men kom även ihåg att hon måste vara REDO att gå till BUP. Om inte hon vill dit då blir det väääldigt svårt att få med henne.
Hoppas det löser sig!

P.S TVINGA INTE dit henne! Stort varningstecken på dom orden! Det kommer praktiskt taget att förstöra er relation. För SÅ viktigt är det faktiskt inte att hon snackar med BUP, tro det eller ej. Jag har ju överlevt i 4 år och det är först nu som jag vill snacka med BUP. För att jag är red. Så tvinga inte dit henne om hon verkligen inte vill. Lägg bara fram förslaget.

Personalen som jag snackar med har jag haft lätt att öppna upp för. Dom är urmysiga. Men det är såklart lite olika för varje individ hur var man är att öppna sig för en främling
svart tulpan skrev 2008-01-19 22:29:18 följande:

Shit vilken klok sjuttonåring du är!!! =)

oj tack! *ler blygt och tacksamt*
svart tulpan skrev 2008-01-20 22:14:05 följande:

Jag har sett att du skrivit i en annan tråd också om att du har dina skäl att bete dig på det här sättet och att du tror att alla tonåringar som gör det har skäl. Det skulle vara väldigt intressant att höra i alla fall allmänt om vad det är för skäl och varför du hatar din mamma, om du vill dela med dig. Det är väldigt starka ord och det beteende du själv säger att du har kan ju knappast kallas "positivt". Så det vore väldigt intressant för mig och andra som försöker förstå tonåringar att få höra lite om de skäl du har för det.

Oj oj..det är många saker det...en del lite för privata :/
Det är egentligen inte så fasligt allvarliga grejer. Utan allt som allt så har jag tröttnat på henne. Hennes sätt att bete sig på, hennes sätt att konstant försöka vara min vän när jag inte alls vill vara hennes vän. Hon är oförstående på det sättet att hon säger "Jag vet ALLT om dig. Du tror inte att jag och din pappa vet nånting om dig men vi vet precis exakt allt"....vilket inte alls är sant...något som jag har fått bevisat ett antal gånger genom att jag har ställt henne emot väggen och frågat "Aha, så vad gör jag då?"...och så har helt fel svar kommit från henne.

Det är i allafall mina skäl.

Låter nästan som min mamma, hur hon var mot mig ibland, och e fortfarande. Rätt jobbigt. Eller om man tex bråkat o jag går iväg för att jag vill vara ifred så springer hon efter och ska reda ut de direkt och sedan klagar på att jag blir förbannad. Vuxna e svårt att förstå sig på ibland Men kommer väl