Detta var pinsamt...

Vilken underbar tråd! Mina barn har frågat flera gånger om jag verkligen är glad och inte ledsen eftersom tårarna har strömmat ner för kinderna.
Jag måste ju komma med ett bidrag.

Jag är en person som är väldigt koncentrerad när jag utför en uppgift. Detta är en förklaring till att detta som jag ska berätta överhuvudtaget kunde hända.
Eftersom jag inte har någon sköldkörtel är jag beroende av medicin dagligen. Men när jag skulle åka bort i en kombinerad jobb & privatresa glömde jag medicinen. Hade dock receptet med mig.
Min man och dotter hade följt med och skulle hälsa på farföräldrarna medan jag utförde mitt uppdrag som jurymedlem i en ungdomstävling.
På morgonen innan jag sticker iväg kommer jag och mannen överens om att han ska gå till apoteket och fixa min medicin. Perfekt.

Jag ger mig av till tävlingsarenan. Jag ska sitta i den mest prestigefyllda tävlingen tillsammans med en massa regionala näringslivspampar (dit tillhör inte jag). Tävlingen är för 18-19 åringar som tävlar med sina företag och det är allvar! Ungdomarna är givetvis nervösa och kan inte riktigt bete sig utan glömmer tider, klampar in i juryrummet utan att ha blivit kallade med mera..

När det var bara sex företag kvar som skulle intervjuas stegar plötsligt en yngling in i rummet. Jag blir oerhört irriterad! Han kan väl vänta utanför tills vi säger till. Dessutom hade han mage att spänna ögonen i mig och stega rakt fram till mig. Irritationen når sin höjdpunkt och jag ska precis säga åt honom att gå ut och vänta när han avbryter och säger: "Du glömde ge mig receptet!" Det var min man!

Näringslivspamparna var mycket roade och tyckte att jag tog min roll på ett sådant allvar att jag inte kände igen min man.
Denna händelse påminner mig mina kollegor om så fort de får tillfälle.