Får ihop livspusslet alldeles utmärkt, tackar som frågar!

Härligt att höra Xara! ... men det kan finnas ett litet tillägg i tillvaoron som kan göra att det plötsligt blir väldigt stressigt - om du på din arbetstid inte har tillstymmelse till möjlighet att hinna med ditt jobb. Då stressar du hela dagen och står upp det sista på jobbet för att slita åt dig jackan och vrålköra hem och hämta. Väl hemma går du sedan och känner dig stressad för den enorma backlog som medans du är hemma bygger upp på jobbet.

Skönt att höra att det funkar så bra för er.
Själv är jag precis tvärtom.
Jag har mått väldigt bra de åren jag varit hemma med barnen. Ca. 3 år. Har en som är 3,5 och en som är 2.
Jag började jobba 50% (ofta upp till 75% med viss tid hemma) i höstas och nu smyger det på mig. Det där som jag skulle vilja beskriva som depression.
Jag har jordens roligaste jobb. Jag kan helt enkelt inte tänka mig ett bättre jobb. Jag trivs i min arbetande roll. Jag känner mig inte stressad vid lämningar på dagis, men något stressad då jag ska hem. Mest pga att hunden är själv för länge.
Men överlag är vi inte i nån stressad situation så sett. Pappan jobbar heltid föresten. Slutar 16 var dag.
Det som plågar mig är att jag längtar efter barnen. Jag tycker att jag träffar dem för lite. Kan väl tillägga att utöver jobb har vi inte mycket inplanerat som inte innefattar hela familjen.
Jag saknar nåt enormt att få vara var dag, hela dagarna med barnen. Det är bara det liksom... Annars tycker jag att vi har bra balans med lagom mycket inkomst och inte alldeles långa dagar på dagis. Men nej, jag längtar efter dem. Hur jäkla bra mitt jobb än är så skulle jag inte tveka en sekund att stanna hemma om nån erbjöd mig det för samma summa.

Tina B: Hihi, jag kan faktiskt inte föreställa mig hur jag skulle kunna börja ta jobbet på sådant allvar! Jag har ju ett kul jobb som jag kan & är bra på OCH får utvecklas inom, men naturligtvis går barnen först i alla lägen. Stress, 'backlog' osv känns helt främmande i nuläget! Hoppas jag kommer ihåg denna känsla om det nu skulle bli sådär som du beskriver i framtiden... !

KickanAnnika: Ja det är många som känner som du, har jag förstått... Nog för att jag älskar mina barn , men hittills har jag inte hittat vare sig någon relation, intresse, trosinriktning, ideologi eller annat i livet som kan uppsluka mig till 100%. Lite av lagom är nog min melodi när det gäller mesta !