Ge mig EN bra anledning till varför barn ska gå i skolan!

OBS! Svarar på TS, har inte läst tråden.
Jag har läst rätt mycket om hemskolning och har kompisar som hemskolades delar av grundskolan pga utlandsvistelse på ställen där det inte fanns skola på vare sig svenska eller engelska. Tror alltså att jag vet en del i alla fall. Dessutom är jag lärare och har därför koll på läroplan, kursplaner och pedagogiska utbildningar.

Jag är inte helt emot hemskolning förutsatt att barnet har möjlighet till social kontakt med jämnåriga, om inte varje dag, så i alla fall nästan (och då räknar jag inte eventuella syskon). MEN jag tror att det är svårare att lyckas än många inser. Framför allt kanske när det gäller de allra första skolåren. När ett barn ska lära sig läsa och förstå de första grunderna i matematik är lärarens pedagogiska utbildning viktigare än någonsin. Ett tydligt exempel på det är väl att läskunnigheten bland 10-åringar har blvit sämre sedan man införde en ny lärarutbildning där blivande lärare i de första årskurserna inte behövde ha svenska och läsinlärning som inriktning. Många barn lär sig på egen hand att skriva bokstäver och stava sig igenom enkla ord, men det är inte att vara läskunnig. De har egentligen inte "knäckt läskoden".

Själv är jag språklärare, men utbildad för de högre årskurserna, när eleverna redan förutsätts kunna läsa. Hemma har jag en bokstavsintresserad femåring. Vi jobbar med små böcker där hon lär sig skriva bokstäver och ord. Jag tror absolut att hon kommer att ha nytta av det när hon börjar skolan (förskoleklass) om 1,5 år. Däremot skulle jag inte ta risken att själv ta på mig hela hennes läsundervisning.

I och för sig tror jag inte att man ska underskatta pedagogiska kunskaper när man undervisar äldre barn heller. Det finns de som verkar födda till lärare, men de är inte så många. På skolan där jag jobbar har vi ibland haft outbildade vikarier. Handlar det om några dagar eller en vecka är det ingen fara. Då kan vikarien följa en plan som den ordinarie läraren lagt upp. Gäller det däremot flera månader eller en hel termin kan den som inte vet hur man undervisar till och med göra mer skada än nytta. Jag har sett elever som inte bara kommit efter, utan som till och med lärt sig fel och varit tvungna att börja om från början.

Att man använder läromedel och följer en kursplan är ingen garanti för att det blir rätt. Särskilt inte så som de svenska kursplanerna är upplagda. Där står nästan inget om vad man ska lära ut eller vilka områden som ska täckas. I vissa länder anger kursplanen till och med vilka skönlitterära verk som ska läsas ett visst läsår. I den svenska står ungefär att eleverna ska få bekanta sig med några betydande författarskap och läsa texter av olika typ. Stort utrymme för tolkning alltså. Inte har vi nationella prov i särskilt många ämnen heller. De ger annars en vägledning om vilka färdigheter eleven bör besitta och på vilken nivå. Tyvärr handlar proven bara just om färdigheter, inte alls om kunskaper. Inte heller visar de hur bra eleven är på att själv söka upp kunskap - eller hur bra han borde vara på det.

I länder där hemskolning är vanligt finns det säkert kursplaner som fungerar som ett bra stöd. Dessutom kan man ha kontakt med andra som hemskolar och utbyta tankar och erfarenheter. Förmodligen finns det också prov i de flesta ämnen som kan användas för att se att barnet får tillräckliga kunskaper/färdigheter. Om föräldern dessutom är beredd att verkligen sätta sig in i pedagogiken tror jag att hemskolning kan funka bra under de premisserna (och om det finns tillgång till jämnåriga). Så som det ser ut i Sverige skulle jag nog inte rekommendera någon att prova utan mycket goda skäl.