Ni som adopterat en hund..

att man ska vara förberedd på att hunden kan vara till väldigt mkt problem.. kissa inne, vara agressiv etc etc, även om det inte är så vanligt. min tik kom från spanien, malaga och var en riktig fullträff.. trognare hund fanns inte, helt underbar. tycker man kan åka och hälsa på hunden innan man bestämmer sig, sen är det ju ibland också så att dom kan vara hur gulliga och snälla som helst på hundgården men när dom tas ur sin säkra zon så blir dom helt annorlunda. allt detta är sådant jag hört och själv blivit varnad för, mina personliga erfarenheter är helt annorlunda, en adopterad hund tar inget för givet, utan är den trognaste vän man kan ha som alltid sätter kärleken till matte/husse högst!

Jag har adopterat en hund från Irland genom föreningen neverneverland.
Det man ska vara beredd på är att lägga ner massvis med jobb! Oftast har de hundarna ett hårt liv bakom sig(dock inte alla). Våran var 4 månader när vi fick honom och han har seperationsångest som vi har fått öva på jätte mycket och så är han rädd för män som han inte känner.
Är man inte hundvan skulle jag rekomendera en renrasig valp där man i större utsträckning "vet vad man får". Många(absolut inte alla) adopterade hundar är blandraser och där är det ännu svårare att veta hur hunden kommer att fungera!
Att adoptera en hund är lite att köpa grisen i säcken ur sjukdoms synpunkt så även där måste man vara beredd på att det kan uppkomma "fel" på hunden som kan bli kostsamma.
Man får en vän för livet, men bör vara medveten om "riskerna"!

Vi har adopterat via hundar utan hem. Våran hund fick göra en vetrinärbeiktning på irland, direkt när vi fick honom så var vi tvungna att göra ytterliggare en besiktning.
Detta var en stor trygghet för oss, så man visste ev fel eller sjukdomar.
Men vår hund har det aldirg varit några problem med. Detta beror nog på att vi aldrig ältat hans tidigare liv. Vi har fått en otroligt glad kille, kunde inte fått en bättre hund.
Var noga med att välja en bra förening som hjälper till med adoptioner.

Tack för alla svar..

Än är inget bestämt utan vi ville gärna höra lite erfarenheter..
Vi har anmält vårt intresse men det är inget bindande utan är bara för mer information..

Är också intresserad om det är någon som har fått en hund som bott hos en annan familj innan? Erfarenheter där??
(Alltså från en bra familj som inte kan ha kvar hunden..)

Stilla min nyfikenhet...varför adopterar man en hund från något annat land?

Mina föräldrar har tagit över vuxna hundar från 2 olika familjer under min uppväxt, en renrasig springer spaniel som vi först hade på foder åt uppfödaren då han inte var rastypisk så kunde han inte användas i avel (för mycket päls), när vi vid ett tillfälle lät honom va hos sin uppfödare under en vecka när vi skulle på semester så visade det sig när vi kom tillbka att han inte ätit på 4 dagar när han var där och han flög in i bilen så fort vi kom, efter det tog det en vecka så skickade uppfödaren papprena på honom så vi fick honom gratis, senare så har vi även tagit oss an en blandning av irländsk setter /collie, en tik som vi inte riktigt visste vad hon varit med om, homn var världens absolut snällaste hund och glad som bara den men fruktansvärd lättskrämd och rädd för höga ljud och åska, då hon reagerade med att flåsa och inte kunde komma till ro, hon hade även problem med huden, troligtvis på alltför dåligt foder hos tidigare ägaren, vilket resulterade i en hästkur antibiotika för hon hade inflammation i hårsäckarna, vilket kliade nåt grymt. Efter att vi fick ordning på huden/pälsen så blev hon en ny hund, dock fick vi aldrig ordning på hennes nervositet (som aldrig under nästan 8 år tog sig aggresiva uttryck) även om det blev mycket mycket bättre under hennes tid hos oss. OCh min bror har tagit öber en S:t Bernards tik från en familj, hur snäll som helst, hernnes problem var också alltför dålig kost vilket resulterat i övervikt och en pälsavfällning som inte funkar som den ska men det har snart rättat till sig med bra foder och motion. Även hon är otroligt snäll. Så mina erfarenheter av att adoptera en vuxen hund är goda även om det självklart är lättare att prägla en valp till den sorts hund man vill ha. Men kommer hunden från en bra familj som kanske fått allergi eller av andra skäl behöver göra sig av med hunden så kan du få en guldklimp där allt hästjobb med uppfostran redan är avklarat. Lycka till!

Min undran var ...varför adopterar man en hemlös gatuhund från ex Spanien, när det finns så många svensk födda hundar som behöver ett nytt hem? En annan sak som jag funderar på, varför säger man adoption när hunden kommer från utlandet, men omplacering om det handlar om svenska hundar?

finns säkert många åsikter om detta men för mig personligen så kändes det som att man hjälpte till mer. här i sverige finns ju inga gatuhundar i den bemärkelsen som om man tex skulle adoptera en från spanien, här är det väl mest alkoholister som blivit ifråntagna sin hund. och sen finns det ju väldigt många fler hundar i spanien än i sverige som är i behov av en ny familj.

och varför man säger omplacering eller adoption, det har jag ingen aning om :) adoption kanske för att hunden kommer långt bortifrån, i sverige när barn far illa så heter det väl omplacering till fosterhem eller dylikt. tar man ett barn från kina heter det väl adoption? ingen aning som sagt :)

känns som att det blev så mkt negativt i tråden.. en omplacering/adopterad hund är för mig iaf ett självklart val till nästa vovve, då dom har så mkt mer kärlek att ge och ta emot.

tiken jag hade var alltså 2 år när hon kom från spanien till sverige, till ett par här som hade henne tills hon var ca 5 år och då sålde henne vidare till mig. dom hade tydligen köpt en pudelvalp och "hade inte tid för Ina längre". så hon var ju inte direkt från gatan hem till mig, utan hon kunde sitt, ligg, kom osv.. hon hade tom lärt sig att inte tigga vid bordet :) fast det vande vi henne av med ganska fort haha