Kommer ni att adoptera ett syskon till ert a-barn eller inte

Nej, vi har inga planera på fler barn varken via adoption eller sängen När sonen kom kändes familjen komplett och det gör den ännu drygt 3 år senare. Dessutom kräver han en hel del och vi vill känna att vi kan ge honom det utan att behöva göra avkall på t ex våra fritidsintressen.

Skulle ett biologiskt syskon till honom dyka upp och bli aktuellt för adoption så lär vi absolut försöka få bli föräldrar åt honom/henne också, men annars blir det inga fler barn med största sannolikhet.

Vi kommer inte försöka få biologiska barn men vill mycket, mycket gärna ha ett adopterat syskon till sonen så småningom. Det enda som kan sätta stopp för det är ekonomin, får väl se hur det är men enligt kalkylen ska det funka.

Vi vill ha mer än ett barn och är båda uppväxta med syskon så det känns naturligt. Inga av de kompisar vi har som är ensambarn har gillat det och speciellt inte som som vuxna. Men två känns som ett bra tal för oss!

Känner precis som Jennie ovan, vi är en komplett familj som det är nu med vår son. Han är ett väldigt lätt barn vad märkt hittills men vi känner att det räcker. Han har så många barn i sin närhet så det känns inte som att vi berövar honom möjligheten att få ett syskon heller. Framtiden får utvisa men vi känner att vi vill lägga all vår tid till honom. Skulle det dyka upp ett biologiskt syskon till honom så självklart vill vi adoptera även detta barn eller om jag blir gravid så gör vi självklart inte abort men det är så perfekt och bra som det är med ett barn

Ja, vi har skickat iväg vår ansökan om syskon, önskade dock vi gjort det tidigare för nu blir det ett ganska stort glapp mellan barnen, väntetiderna har ju ökat VÄLDIGT mkt sedan sist vi adopterade.

Självklart ska man inte adoptera för att man vill ge sitt barn en "lekkamrat" men jag önskar mitt barn ett syskon att växa upp tillsammans med, dock gör vi det inte enbart för den sakens skull utan för att vi VILL ha ett barn till förstås. Jag vill gärna ha två barn sedan är jag nöjd.

Ja, vi väntar redan syskon . Att ha flera barn kändes helt självklart innan vi fick sonen men sen inte fullt lika självklart det första året. Hur räcker man ens till för två barn? Hur ska man kunna älska ett till barn lika mycket? Det kanske vore lika bra att bara ha ett barn och ägna sig helt åt det? Fast allt eftersom tiden gått så har det känts mer och mer självklart igen. Som att ett till rum byggts i hjärtat för ett syskon. Efter ytterligare ett tag blev det färdigbyggt och ekade tomt... Nu verkligen längtar vi efter lillabroster och det känns nu så självklart att kärleken till barnen verkligen inte delas upp mellan dem så att de får halva var utan den blir dubbelt så stor. Däremot händer ju tyvärr inte samma sak med tiden...

Visst är det givande (och krävande) för barn att ha syskon, men jag tror inte att det ska vara anledningen för att skaffa syskon. Den ska nog vara att man faktiskt själv vill ha och längtar efter ett till barn.

För oss har det alltid varit självklart att vi vill ha fler än ett barn. Jag kände faktiskt ganska snabbt efter att vi fått vår så efterlängtade son (nu i höstas) att jag ville ha syskon. Jag har redan kollat med socialen, och vi kan ha en syskonutredning klar efter sommaren om vi har tur Jag vill gärna (om det går) ha många barn (fyra eller fem) och känner mig inte alls klar än För mig spelar det noll roll om syskon kommer via adoption eller är egenfött, och vi har ett ivf-försök vi kommer att prova med om några år. Men just nu känns det faktiskt mycket mer självklart att även nästa barn kommer från Colombia. Vi får hoppas att det blir så.

Jag har ju inga barn ännu så egentligen frågade du inte mig men jag svarar ändå
Om inget oförutsett sker kommer vi att adoptera två barn. Vill gärna att ge det första barnet ett syskon då jag tycker det är viktigt. (Jag menar inte att jag tycker det är fel att inte göra det bara att jag vill det.)

Vi är ju alla olika! För jag tycker det är lite konstigt att man nästan bestämt sig för att vi ska ha si och så många barn, innan man ens har fått sitt första. Man vet ju faktiskt inte hur barn nr 1 är och har för behov, det kanske inte alls är rätt för det barnet att ha syskon av olika anledningar. Jag respekterar självklart andras sätt att tänka så halshugg mig inte för detta Jag har en bror som jag älskar jättemycket och självklart har vi haft stor glädje av varandra under uppväxten, min man är ensambarn och trivs jättebra med att vara just ensambarn, aldrig önskat sig syskon då han haft många kusiner och vänner runt sig som betytt mycket för honom, han har aldrig känt sig ensam eller liknande. Vi får ju som sagt se, vi har inte sagt att vi absolut inte kommer att skaffa ett syskon, visst kan man som Ethi skriver ändra sig fram och tillbaka och vi är ju faktiskt nyligen hemkomna med första barnet så visst kan det ändras men som det känns nu så vill vi satsa allt på vår son som vi har NU, inte planera för ett ev syskon, spara pengar eller så, vi vill satsa pengar och tid på vår son Men det är absolut rätt att planera, spara till ett syskon om man har en stark längtan till ett barn, självklart ska det vara anledningen till att man skaffar syskon, inte att man är skyldig sitt första barn att få syskon, det är ju inte barnet som ska vaka, mata, byta på barnet, det är ju föräldrarna

Jag har "alltid" velat ha 3 men har alltså landat ganska långt från det...