Det finns ingen som bryr sig om mig

Fy vad tråkigt att ingen kan ge tillbaka till dig, men jag tror nämligen att det kan vara så att
dem tror att du är så stark av dig så du klarar allt själv. Bara för att du har visat dig stark gentemot dina vänner. Dem kanske inte vet att du känner dig så här just nu.
Tala verkligen om för dem att jag behöver erat stöd och eran hjälp just nu, då är jag helt säker på att dem kommer fatta hur illa det egentligen är. Det krävs mod att be om hjälp men gör du det så kommer allt kännas mkt bättre!!

"Alla älskar starka människor för att de aldrig ber om något men det betyder inte att de inte behöver något..."

De VET hur jobbigt jag har det nu. Jag försöker berätta det varje gång vi ses eller talas vid per telefon. Men jag är trött på att behöva jaga någon som för en gångs skull är intresserad av att höra om mina problem.

Jag har pratat med en kurator en gång för ett år sedan. Det var helt fantastiskt vilken upplevelse det var att få ha någon som var helt och hållet inriktad på mig och som fanns till för att lyssna på mig en gång. Jag kan bara minnas att det har hänt en gång och det var då.

Vad har hänt dig? Jag orkar lyssna om du vill.

Ja, har du pratat med dem så är det fruktansvärt dålig stil att dem inte lyssnar eller kanske inte fattar att du verkligen vill ha deras stöd just nu. Då kan man ju inte kalla dem riktiga vänner..tyvärr.
Det är dags att du tar hand om dig själv nu. Ring till din vårdcentral och be om att få en tid hos en kurator, tror det kan göra gott!
Men förstår att det verkligen måste tynga dig att dem inte lyssnar och att du hamnar i dem tankarna som du gör kan jag oxå förstå, men snälla du ring till vårdcentralen eller om du har kvar nr eller namn på den kuratorn du hade förut så ring upp den och be om en tid.

Sorligt att det finns såna människor som bara tar emot och tar emot och aldrig kan ge nåt tillbaka. Kanske har du en vän som du kanske inte har umgåtts med på länge som du kan ta upp kontakten med igen??? För ofta kan det faktiskt vara så att den man minst anar är den som bryr sig mest.

Jag kan inte se mig själv ta kontakt med en kurator igen, tyvärr... Det krävdes mycket mod och att jag svalde min stolthet för att "ta hjälp" på det sättet. Det kändes bra den gången men det är inte riktigt det jag är ute efter nu. Jag vill bara ha lite medmänsklighet. En tanke någon gång hos mina familjemedlemmar eller vänner att "ok, den här gången kanske jag ska vara tyst och lyssna..". Men det verkar inte som att det kommer att hända. Varje gång jag försöker börja prata om något så leder det in på den andres problem och så slutar det alltid med att jag lyssnar på den andre, ger råd och stöttning. Det känns naturligtvis bra också men EN gång kan man väl försöka att tänka på någon annan än sig själv? Eller gör alla människor såhär kanske? Jag kanske letar efter en vän som inte finns?

Till exempel så berättade jag för min svägerska för ett tag sedan om en väldigt stor förändring jag skulle göra i mitt liv framöver.. när jag hade berättat nyheten så fortsatte hon att berätta hur jag skulle göra framöver (utan att låta mig berätta klart) och sedan började hon berätta om sina egna problem och pratade om detta i 20 minuter tills vi var framme med bilen och vi skulle träffa en massa andra. Det var en stor nyhet jag berättade och ändå kunde hon inte låta mig berätta klart. Är inte det märkligt? Detta händer ofta och det är därför jag reflekterar över det nu!

beEMbe
Tack snälla du, det värmde Jag vet inte vad jag ska säga bara.. det är så specifikt allting och jag har många av mina vänner och familj här inne (fast det kanske bara skulle vara bra om de råkade läsa och kände sig träffade?). Jag befinner mig bara i en väldigt svår situation just nu där jag kämpar emot tiden. Varje dag som går gör det hela jobbigare. Jag är lycklig i en sekund på morgonen, tills jag inser vad som håller på att hända i mitt liv. Och ändå är det ingen som ringer och frågar hur det går eller hur jag mår.

Märkligt. Mycket märkligt.

Kanske är de rädda för att du som alltid är så stark i deras ögon nu ska falla ihop och de kan inge göra. Eller är de bara grymt egoistiska och ser dig som en stöttepelare i vårt och i torrt.
Men jag vet hur du känner dig, jag blir själv sällan hörd av min familj, men som tur har jag iallafall bra vänner som ställer upp för mig.

Kan du inte pratamed dem och förklara att du blir ledsen när ingen lyssnar på dig? eller blir du nervös att de ska tycka du är löjlig, men det är du inte!!

beEMbeDet är väl en svaghet jag har... att jag har svårt att erkänna att jag behöver hjälp eller bara att någon lyssnar på mig. Jag vill inte behöva BE om en sådan sak. Brukar du behöva göra det med dina vänner, när du behöver lite tröst? Säga till dem innan att nu behöver jag att du lyssnar på mig?

Jag funderade på om jag skulle ta mod till mig och säga till min svägerska den där gången när hon tog över stunden helt och hållet och började prata om sig själv i stället... det var så tydligt den gången. Jag bara väntade på att hon skulle bli tyst någon sekund så jag kunde få möjlighet att förklara klart och berätta hur jag hade tänkt - men hon blev aldrig tyst och efter att ha suttit beredd att ta vid i fem minuter så kändes det bara fånigt, så jag lade ner ansträngningen och lyssnade på henne i stället.. som vid så många andra gånger. Jag ÖNKAR verkligen att jag kunde sagt något då. Det hade varit så tydligt. Men jag är för feg i de stunderna!

Det är inte alltid lätt att vara modig, men dina nära kan BEHÖVA tänka till. De är nog inte medvetna om deras betende och de ska lära sig att ta hänsyn till dig!

Är du äldst av dina syskon? Det är nämligen jag och då kan ju lotten falla på en att man ska vara klok och duktig....

Jag ska försöka säga något nästa gång det händer...
Nej, jag är yngst faktiskt

Verkar som alla har nog med sina egna problem idag, man har liksom inte tid med andras. beEmbe, du är lycklig som har vänner som har fattat

Lycka till och stå på dig!!