Till oss barnlösa (långt)
Till er Undebara Människor...
Denna historien är påhittad av mig, en egen jag kommer på när jag skriver.
Andledningen att jag kommer att skriva denna är att Barnlösa ska veta dem inte är ensamma och hur anhöriga till barlösa kan förstå personerna som går igenom en sådan här svår sak, för tro mig det är inget lätt..
Kära dagbok!
Med tunga steg närmar jag mig nu mitt slut.
Jag står mot kanten av klippan och känner att nu är det slut.
Jag packar min väska skriver en lapp till min älskade och ger mig iväg.
Jag gråter, tårarna strömmar ner för min sköra kind.
Har jag gjort ett mistag jag sent kommer glömma?
Tänk om jag stannat skulle det blivit ett barn då?
Nej oavsettvad vill ja inte genomsätta min älskade för detta.
Han förtjäna bättre..
Ja såhär tänker jag varenda dag min kära dagbok..
Tänk om tänk om bara att jag får för mig det någon gång.
I brevet skulle det stå något med stil med detta:
Kära K...
Nu ger jag mig iväg efter mycket om och men..
Jag orkar inte se dig lida mera..
Jag orkar inte med medicinerna, jag har accepterat mitt öde.
Dags för dig att släppa taget, jag vet inte om jag kommer att vara här på jorde livet mera snart, känns som menningen med livet sippra mellan allt som existera.
HUr ska jag kunna leva utan dig eller ännu mindre med alla barn och gravida på gatorna varenda dag, alla lyckliga människor.
Förlåt men du kan skaffa en egen familj med mig kan du inte det.
Vi försökte kanske inte tillräkligt länge, men ja hatar att se dig lida.
Farväl min älskade och hoppas du mår bra..
Din D...
Varenda dag är en kamp emot psysket.
Varenda dag är en kamp att stå ihop hoppet som kryper på en.
Varenda dag är en besvikelse när man vaknar utan mage eller bebbis.
Varenda dag är påfrestande för förhållandet.
OM du tror dig veta hur vi barnlösa har det, tänk igen.
Att vara barnlös är inget jag önskar någon, inte ens min värsta fiende.
Jag önskar alla föräldra och gravida all lycka, det är ni värda.
Men livet är inte rättvist, vad vi än har att lära.
VI tar oss igenom allt någon gång, men under denna stigens gång måste vi lära oss att lita på varandra, våran patner, att finnas där för varandra.
INte glömma bort varandra och ge varandra kärlek och ömhet.
Det gör ont att vara barlös, man har rätt att ha alla känslor.
Man har rätt att gråta om det gör ont.
Det gjort ont ända in i själen.
Mesta dels kan ja tycka att ovisheten om framtiden gör mest ont.
Att få minus på en sticka är inget gemfört med andra saker.
Men tomheten är något som ärrar en för livet..
Jag önskar att om jag får barn att ja inte för över sjukdomen pco-s på mina barn, jag vill inte att dem ska genomlida samma helvete.
Jag viste inte ens att vi hade problem i våran släkt.
så har du problem nu och får barn, glöm inte tala om detta för dina barn.
ps detta är inget personligt och riktas inte mot någon som kretik.
Detta är bara tankar som var tvugna att komma ut.
Förhoppningsvis så hjälper det några att må lite bättre.
Krama om er där ute...
Kämpa på tjejer om ett
Denna historien är påhittad av mig, en egen jag kommer på när jag skriver.
Andledningen att jag kommer att skriva denna är att Barnlösa ska veta dem inte är ensamma och hur anhöriga till barlösa kan förstå personerna som går igenom en sådan här svår sak, för tro mig det är inget lätt..
Kära dagbok!
Med tunga steg närmar jag mig nu mitt slut.
Jag står mot kanten av klippan och känner att nu är det slut.
Jag packar min väska skriver en lapp till min älskade och ger mig iväg.
Jag gråter, tårarna strömmar ner för min sköra kind.
Har jag gjort ett mistag jag sent kommer glömma?
Tänk om jag stannat skulle det blivit ett barn då?
Nej oavsettvad vill ja inte genomsätta min älskade för detta.
Han förtjäna bättre..
Ja såhär tänker jag varenda dag min kära dagbok..
Tänk om tänk om bara att jag får för mig det någon gång.
I brevet skulle det stå något med stil med detta:
Kära K...
Nu ger jag mig iväg efter mycket om och men..
Jag orkar inte se dig lida mera..
Jag orkar inte med medicinerna, jag har accepterat mitt öde.
Dags för dig att släppa taget, jag vet inte om jag kommer att vara här på jorde livet mera snart, känns som menningen med livet sippra mellan allt som existera.
HUr ska jag kunna leva utan dig eller ännu mindre med alla barn och gravida på gatorna varenda dag, alla lyckliga människor.
Förlåt men du kan skaffa en egen familj med mig kan du inte det.
Vi försökte kanske inte tillräkligt länge, men ja hatar att se dig lida.
Farväl min älskade och hoppas du mår bra..
Din D...
Varenda dag är en kamp emot psysket.
Varenda dag är en kamp att stå ihop hoppet som kryper på en.
Varenda dag är en besvikelse när man vaknar utan mage eller bebbis.
Varenda dag är påfrestande för förhållandet.
OM du tror dig veta hur vi barnlösa har det, tänk igen.
Att vara barnlös är inget jag önskar någon, inte ens min värsta fiende.
Jag önskar alla föräldra och gravida all lycka, det är ni värda.
Men livet är inte rättvist, vad vi än har att lära.
VI tar oss igenom allt någon gång, men under denna stigens gång måste vi lära oss att lita på varandra, våran patner, att finnas där för varandra.
INte glömma bort varandra och ge varandra kärlek och ömhet.
Det gör ont att vara barlös, man har rätt att ha alla känslor.
Man har rätt att gråta om det gör ont.
Det gjort ont ända in i själen.
Mesta dels kan ja tycka att ovisheten om framtiden gör mest ont.
Att få minus på en sticka är inget gemfört med andra saker.
Men tomheten är något som ärrar en för livet..
Jag önskar att om jag får barn att ja inte för över sjukdomen pco-s på mina barn, jag vill inte att dem ska genomlida samma helvete.
Jag viste inte ens att vi hade problem i våran släkt.
så har du problem nu och får barn, glöm inte tala om detta för dina barn.
ps detta är inget personligt och riktas inte mot någon som kretik.
Detta är bara tankar som var tvugna att komma ut.
Förhoppningsvis så hjälper det några att må lite bättre.
Krama om er där ute...
Kämpa på tjejer om ett
