förstagångsfödsel

Jag var också rädd för smärta och är också mycket rädd för sprutor/blodprov och sjukhus i allmänhet. Försökte fokusera och inte göra mig själv orolig. Jag tänkte att jag tar allt som det kommer. Steg för steg.Läste innan i några böcker och förberedde mig på så vis. Jag hade en lätt graviditet,visserligen med illamående och kräkningar varje dag tills typ v 15. Men efter det mådde jag toppen.Men allt eftersom graviditeten fortskred så kändes allt så naturligt. Jag tänkte att när jag väl är på förlossningen så finns det ingen återvändo då ska bebisen ut och ingen annanstans.När jag väl fick värkar fattade jag inte ens att det var riktigt värkar. Förvärkar trodde jag. Vilket förvånade mig eftersom jag har svårt att klara av smärta i vanliga fall. Kom in till förlossningen och var öppen 10 cm. Hann inte få nån smärtlindring mer än lustgasen vilket jag inte tyckte var någon dunder medicin direkt men kändes bra ändå. Jag fick dropp insatt för att göra mina värkar kraftigare. Var livrädd för nålen. Ville att dom skulle sätta den i armvecket istället. Ska göra mindre ont har jag hört. Fokuserade till 100% och det gick bra med droppen.Andades igenom värkarna och totalt slappande av mellan dom. Gick in i mig själv och bara fokuserade på smärtan och värkarna och det hjälpte. Sen var hon ute våran dotter. Fick sy ett styg utan bedövning...dom vågade inte ge mig det p g a min allergi.Var totalt fokuserad när dom sydde och det gick bra det med. Var livrädd ja. Men mycket handlar om hur man tänker tror jag. Jag hade en lätt förlossning.... vilket tur var. Jag var jätte rädd att drabbas av panik men det gjorde jag inte vilket var tur =).Trots allt så upplevde jag förlossningen och smärtan på ett positivt sätt. Skulle kunna göra om det igen när som helst känns det som.