Gråter hela tiden

Stanna hemma och vila dig en vecka. Det måste du, annars kanske du blir jättesjuk snart. Jag känner så väl igen dina symptom, har varit där själv. Tillslut kunde jag inte stoppa ångesten på jobbet ens, och det slutade med att jag satt i flera timmar inne hos min chef och grät. Jag var sjukskriven en månad.

Vila är det enda som hjälper!

Är du bättre nu då? Gick du tillbaka till samma jobb sen?

Själv känner jag att enda räddningen är att komma bort därifrån, vilket jag ju hade ställt in mig på att få göra i juli när jag skulle få bli mamma-ledig istället. Nu är allt upprivet. Och byta jobb känns dumt för då kanske (förhoppningsvis) jag är gravid när jag börjar där.

Jag VILL inte bli sjukskriven, för sånt sprider sig så fort i branchen och jag vill inte få rykte som en som "inte står pall". Känner mig bara så misslyckad och otillräcklig.

Någon annan som varit i samma situation?

Var hos en terapeut idag. Han var jättebra. Hade terorin att jag gråter för att jag är så arg. Arg på mina chefer som inte tagit mig på allvar när jag sagt att jag har för mycket och arg för att jag inte fick behålla mitt barn. Det stämmer nog, till viss del. Jag har alltid gråtit när jag blir arg, men det har aldrig varit så ofta och så okontrollerat som nu. Jag har nog alltid tryckt undan min ilska och liksom låtit den gå inåt istället för utåt.

Nån som känner igen sig? Jag behöver veta att jag inte är ensam...

Jag känner igen mig delvis i det du skriver, jag gråter oxå mycket, i perioder, dock alltid för mig själv, jag har jättesvårt för att visa de känsliga känslorna. Periodvis gråter jag mig oxå till sömns ofta. Samlar allt inom mig tills allt bara brister. Hoppas att du får hjälp, skickar lite kramar till dig.

Kunde inte han fixa sjukskrivning till dig. Det låter som depression.

Jag vill inte bli sjukskriven. Vill vara duktig, orka med, prestera. Samtidigt vill jag innerst inne bara krypa ner under ett täcke och gråta.

Är nog liknande, det värsta jag vet är att visa mig svag och gråta utåt, men nu har det brustit ett par gånger tom på jobbet.

Dessutom tycker jag egentligen att jag själv överreagerar, det är ju "bara ett jobb" som man så ofta säger. Har en kompis som har fått en hjärntumör. Tycker att jag borde kunna få lite perspektiv till allt... men det spelar ingen roll hur jag resonerar logiskt. Jag gråter ändå...

Tack för kramarna...