Femåring med bristande impulskontroll

Det beror på. I vilka sammanhang slåss han? Slåss han på dagis, med småsyskon, mer er föräldrar? Kan det vara så att han har orsak att slåss? Går det i perioder, är det något nytt eller har han alltid varit en slagskämpe?

Det har alltid varit så här. Hen slåss på förskolan, men främst med syskon, vilket leder till någon slags undantagstillstånd på hemmaplan. Jag har funderat på om det rör sig om ett sätt att få uppmärksamhet, men när jag får se hur det går till i en skarp situation blir jag mer och mer övertygad om att barnet helt enkelt inte kan hejda sig. Det spelar ingen roll om mamma står precis bredvid och försöker ge en _väldigt_ kännbar konsekvens som alternativ om barnet utdelar smockan.

Hos oss har vi accepterat att syskon slåss, så om du inte håller med kan du bara strunta i mitt inlägg!
Vår äldsta slogs oavbrutet med sin lillebror. När han var tillräckligt stor för att försvara sig (ca 3 år), så bestämde jag och maken ett slags kompromiss. Att bitas eller använda tillhyggen var helt och totalt förbjudet. Utan undantag! Om storasyster bröt mot den regeln blev den närmaste timmen hemskt tråkig för hennes del. Hon fick sitta hos mig i köket utan TV, tidning, musik, leksaker. Jag ansträngde mig också att vara riktigt upptagen och tråkig.
Så länge det var ett vanligt slagsmål höll jag bara ögonen på dem och bröt först om den ena gick för långt. Det goda med den metoden var att de s a s slogs färdigt och blev sams igen. Om jag gick mellan mitt i slagsmålet, så hann de inte bli sams och fortsatte därför så fort jag vände ryggen till.

I det här fallet är det ofta blodvite, det känns svårt att hantera som förälder... Inga tillhyggen eller tänder används, det handlar oftast om sparkar eller knytnävsslag mot ansiktet.

Det är svårt det där ...
Mina storebröder slogs jämt, från det de kunde gå nästan. Min äldste bror kunde bara inte hejda sig om han blev arg, utan han såg rött och slog till direkt. Många slagsmål blev det också i skolan, och min mamma fick en massa telefonsamtal därifrån. Hon hittade aldrig någon egentlig lösning, utan det var tiden och åldern som fick min bror att lugna ner sig. Han lärde sig att räkna till 10, utöva djupandning och allt sådant, men det var först i tidiga tonåren.

Det du rent praktiskt kan göra hemma, är att separera dem så fort det blir bråk. Den ene får leka för sig själv i ett rum och den andre i ett annat rum. Och mittemellan finns du och kan se till att de hålls i sär. Om den äldste får klart för sig att det första slaget innebär att han får leka själv en viss tid, så kanske det hjälper så småningom.

Det är inte mina barn. Jag tror också att impulskontrollen kommer med tiden för de flesta (pappan hade också impulskontrollsproblem långt upp i tjugoårsåldern, fast inte utåtagerande utan med ekonomin), men hur fasen överlever man undertiden? Som utomstående så ser jag att detta inte är hållbart för familjen som sådan, alla mår dåligt - föräldrarna som inser att inget de gör hjälper, barnet som slåss och syskonen som hamnar i knytnävslinjen.

Separeringsmetoden vet jag att föräldrarna kör stenhårt med, men det funkar inte så bra när en av dem är ensam med alla tre barnen, rent praktiskt.

(Jag hoppades att du skulle vara online och svara! :D)

Hamnade i tfn. Återkommer i morgon-

Jag kan ge mina tips som jag har fått från den föräldraträning som vi går på just nu genom BUP.

Det viktigaste man måste göra är att bygga upp ett positivt sparkapital. Det brister oftast där när man har ett barn som är utåtagerande, inte alltid, men ofta. Det gör man genom att vara mycket med barnet och då verkligen vara närvarande och inte göra annat. Man gör det genom att leka ofta med barnet, lekar på barnets villkor, inte ens egna. Man behöver också ösa beröm över barnet när det gör ngt och framför allt när det försöker göra ngt bra. Allt ska berömmas, "åhh vad toppenbra att du fick på dig skon!", osv. osv. När man har byggt upp ett ordentligt sparkapital så kan man gå vidare till lite mer negativa konsekvenser. Det går inte att använda negativa konsekvenser om man inte har byggt upp sparkapitalet.

De negativa konsekvenserna är time out vid sånt som att slåss. Jag är själv ingen vän av time out och vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Men om man inte kan få ett barn att sluta slåss så är ju frågan vad man ska göra? Ja, då kanske time out är ett alternativ. Det rådande alternativet (att barnet slåss) gör ju bara att barnet mår ännu sämre och får sämre självkänsla.

I alla fall, jag kan rekommendera boken som vi läser och som heter "De otroliga åren" av Carolyn Webster-Stratton. Jättebra bok som finns att köpa i bokhandeln.

Hmmm ...
Jag märker att mina svar färgades av den information jag hade sedan tidigare om dina barn och din familj, Pallas. Plus att jag vet vilken sorts uppfostran du använder dig av. Nu gäller det att börja om från början lite mer förutsättningslöst!

Barn som är så där aggressiva brukar höra till någon av de här kategorierna:
Äldsta barnet
Bokstavsbarn eller liknande
Barn med något speciellt problem eller sjukdom som påverkar negativt
Barn som vantrivs på dagis (pga mobbing eller annat)
Barn som råkat ut för någon otäck händelse
Barn som har en dålig relation med en eller båda föräldrarna
Barn i familjer där någon av föräldrarna har stora problem av något slag

Om man hittar orsaken till aggressiviteten brukar det gå bra att förbättra situationen, men annars blir det som att famla i blindo. De kan helt klart inte fortsätta som nu, med tanke på att våldet tydligen är betydligt värre än vid normala syskonbråk.
Ska fundera lite till ...

Bra tips! Frågan är väl bara när min vän ska hinna läsa mellan bråken... :D

Jag har ju själv problem med barnuppfostran, inte för att jag inte vet hur man ska göra utan för att det inte kommer naturligt för mig och jag inte orkar förställa mig precis _hela_ tiden. Jag kommer liksom aldrig till ett läge fär det känns naturligt och jag orkar inte hela vägen. Då är det svårt, och jag upplever att den här familjen hamnat lite i samma sits.

Tänkte föreslå kontakt med BUP, för jag upplever läget som akut för alla.

Ja, det bästa kanske är att ta professionell hjälp i detta skede. Ska tipsa om det, de har en kontakt som de nog kan gå via (för det är väl ganska lång kö på BUP i allmänhet?).

Jo, jag glömde Soleil: de har kört den här uppbyggnaden med positivt sparkapital väldigt mycket, men de har inte märkt någon som helst effekt. De har provat ignorera och bara bry sig om den slagna, sätta undan på "stol", såna där belöningsscheman med stjärnor, väldigt kännbara konsekvenser av beteendet osv, men ingenting verkar ha den minsta effekt. Och nu vet jag att de inte hattat fram och tillbaka utan hållit sig till en och samma under en längre tid. De har ju hållit på i rättså många år nu och det är väl just avsaknaden av effekt som drivit dem till den ohållbara situation som råder nu.

Alright, ja då blir det ju definitivt mkt svårare om de har kört sparkapitalsgrejen.

Då är mitt andra tips att kontakta BVC och genom dem få kontakt med BUP. Så har vi gjort och det var det bästa vi kunde göra. Vi har fortfarande problem men det är mycket bättre. Vi började med att ha psykologkontakt, jag och maken, under ett halvårs tid. När det inte räckte så fick vi ngt som kallas "Mellanvården". Då kommer det hem två äldre damer från BUP som observerar relationerna i familjen och ser vad man kan göra istället. Det har verkligen varit toppenbra! Jag kan inte nog betona det. Sen har vi också gått på Föräldraträning, en kurs på 12 ggr, som fortfarande håller på. Också jättebra!

Genom att kontakten gick genom BVC så fick vi kontakt med BUP på nolltid, och det behövs ju verkligen när man som familj går på knäna och känner att man inte orkar mer.

Håll i, håll om och lugna barnet på det sättet. Det är viktigt att man redan från början lär sina barn att hantera sina känslor och de kan inte lära sig av någon annan än de vuxna de har nära anknytning till! Så benämn känslor, prata och låt det vara ok att visa känslor men de får inte ta sig uttryck där barnet skadar sig själv eller andra.

Googla gärna lite på "holding" och "holdingterapi" så får du ett verksamt verktyg att fysiskt lugna ett utagerande barn! Att hålla i och hålla om (som jag tycker fungerat bäst på våra barn som haft svårt med impulskontrollen) går stick i stäv med den avvisande time out-metoden! Att tvinga impulsstyrda barn till en skämspall är ingen framgångsrik strategi, det väcker bara ännu mer frustration!

www.pedagogiskamagasinet.net/main.asp&CategoryID=3569&ArticleOutputTemplateID=94&ArticleStateID=2&ParentID=

en glad, time-out handlar egentligen inte om skämspall, man gör det på ett mer humant sätt än så, i alla fall som vi har lärt oss.

Holding är jag i sådant fall mer skeptisk till, det har jag hört mycket om och man ska verkligen veta vad man gör när man kör det som jag har förstått det.

Ja, holding såsom den utövas på institutioner med jobbiga tonåringar är kontroversiell - med rätta. Men själva idén är bra och inte avvisande (som jag påstår att både time out och skämspall är)! De jobbigaste killar jag varit med om har tex mått gott av och blivit lugnande av högstadielärare som rent fysiskt satt gränser för dem.
Inom psykologin brukar man prata om att starka barn kräver starkare föräldrar - både fysiskt och psykiskt!

Min fundering är på om barnet kan ha någon typ av funktionshinder? Din beskrivning av din son påminner mig mycket om min son. Han är 4 år och är under utredning för ADHD. Har han andra problem eller är det bara impulskontrollen som brister?