Varför kan jag inte glädjas????

När jag fick reda på att min svägerska var med barn, igen, samma dag som jag fick missfall, ville jag bara gå och gömma mig under en sten... Jag till och med vägrade att fira jul med den sidan av släkten. Tyckte att det var så himmla orättvist, de hade hunnit bli med barn 2 gånger och vi hade fortfarande inte lyckats. Och deras nya "är ett misstag". Varför var då vi, som så gärna ville ha barn, som fick missfall och inte dem?

Fast nu har jag vant mig vid det, och kan inte vänta tills i maj när nummer 2 kommer. Och finns det något roligare än att leka med nummer 1, världens gulligaste lilla tös? Visst är det orättvist, men kanske finns det någon anledning till att just vi har det svårt att få barn. Kanske är det tänkt att vi ska adoptera istället för att få egna barn. Det är i alla fall det jag säger åt mig själv när ytterligare någon i bekantskapskretsen blir med barn.