Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Har skummat igenom lite här och där nu Kan skriva under på flera argument till varför många inte adopterar. Det jag hört närmast mig är att "det inte är ens eget barn, att man vill ha en minikopia av sig själv". Man kanske känner behovet av att få stor mage med allt som följer med därtill.
Däremot håller jag med många här att adoption vs ivf inte behöver bli särskilt mycket dyrare. Förutom att det bara gäller ett försök för oss "här uppe" så räknar även vi vad vi kommer "betala" i form av känslomässigt lidande och det kan ränta i efterhand. Men så känner jag personligen och har all respekt för de som känner att de orkar med flera ivf-försök.
Visst får man kanske vänta längre på att få bli föräldrar om än att avvikelser finns men som en väninna sa till mig: "Är det inte värt väntan istället för att pressa sig själv med läkarbesök?" Men jag förstår att det inte är lika självklart för alla att man vill eller kan tänka sig att adoptera och för många växer tanken fram mer och mer, efter hemmaförsök eller ivf.
Ingen har adopterat i vår släkt eller vänskapskrets men däremot har vi ett par vänner som är adopterade.

Det måste få ta sin tid och ni vet vad man säger "Den som väntar på något gott..." .

Hmm funderar över det Wasabi sa...
Menar hon kanske att ett biologiskt barn är "ett oskrivet blad" och att adopterade har olika historier bakom sig?
Om man ser till tex barn med särskilda behov så har man ju som adoptionssökande chans att överlägga med sin respektive om man kan ta emot just det barnet eller om barnet ifråga kanske behöver någon annan familj som bättre kan tillgodose barnets behov.
Biologiska barn är för mig mer ett lotteri (slå mig på fingrarna för jag vet inte hur jag ska förklara att jag tänker )

 Jo, det är sant att båda på så sätt är oskrivna blad men tänkte mer om Wasabi var ute efter att många och kanske hon också skräms över det faktum att barnet kanske har mycket bagage. Tror det kan skrämma många. Men alla barn är ju olika och det finns aldrig garantier för vad som kan komma heller för en själv i framtiden och på det sättet du skrev så absolut, man vänder ju till en ny sida när barnet blir en del av vår familj.
 Det lät bättre när jag tänkte det
Det enda man vet egentligen är väl medicinsk bakgrund förutom det du nämnde. Eller är det bara om de har något dokumenterat? Rätta mig om jag har fel.

Inoka: Måntro om inte jag blandar ihop Barn med särskilda behov för på tex Bfa´s hemsida står det läkarintyg och handlingar finnes.

Cerdrica: Tack för det svaret Jag dribblar bort alla och skapar förvirring med mina funderingar. Det bringade mer klarhet till mitt uttalande i mitt senaste inlägg.

 Aha, där ser man Tackar för svaret!

 Till Bebbe: Känner mig manad till att svara då det var jag som skrev tidigare om "minikopia" osv. Hade jag haft så starka känslor och vilja att få biobarn så hade jag också gått över eld och vatten för att få de. Nu har vi försökt ett par år hemma och gått utredning och blivit erbjuden Ivf. Ivf känns inte alls lika givande för mig som att adoptera och eftersom vi undersökte om adoption redan innan vi började försöka få barn så känner jag i efterhand att vi tillika tappade några år och jag vill inte tappa ytterligare tid då beslutet sedan länge är taget. Men jag erkänner att jag lyssnat för mycket på normsnacket och kände mig nästan tvungen att försöka ge allt när det kändes tungt i fjol. Vi ställde oss i kö kort efter utredningen och nu undrar jag vad jag sysslade med...? Egentligen.
Jag lägger inte all energi längre på att få bio.barn utan vi använder tiden på bättre sätt, att pyssla om varandra, medan vi väntar på att få utredningen klar. Sen vet jag ärligt inte hur vi gör om vi inte av någon anledning blir godkända. Den dagen den sorgen. Här och nu.
Vi vill helt enkelt bli flera i familjen och jag har inte lika starkt behov av att vara gravid utan det är barnet i slutändan som räknas och med tanke på att vi sen tidigare pratat om adoption så känns det som att det är så det kommer bli för oss. Blir vi godkända så var det redan förutbestämt Sen om ett mirakel skulle inträffa och att vi får biologiska barn, är en annan sak, det får vi ta den dagen också. Så för att avrunda då jag alltid skriver långt: Barnet är viktigast, inte graviditeten..Sen om man tänker så här så är det ingen i vår omgivning som har adopterat så vi ser det som att vi kommer få en upplevelse utan dess like som inte de erfarit.

  Nu kommer jag. Efter många om och men har jag förstått att jag ser på ivf som andrahandsval, som jag har surrat runt här i trådar och vridit och vänt på varje sten . Sorry Ot igen...

Det är härligt att drömma sig bort Jag känner att oddsen är bättre nu för att få plocka fram lite grejer jag har köpt redan. En liten matta med nallar på och mjukisdjur. Älskar förresten nallebjörnar själv så jag har fått rensa sovrummet . Ot   

 Det finns alla olika situationer Så fort vi får medgivandet *håller tummarna, peppar, peppar och saltar* så kommer jag säga åt Gubben "Strunt i allt annat. Fram med champagnen!"

Förstår din tanke Kalinka. Jag har tom vandrat iväg i tankarna mot biologiska föräldrar och fått en synpunkt av en bekant "Varför är inte föräldrautbildning obligatorisk oavsett?" eller hälsoundersökning tex men jag är inte tillräckligt insatt i de alternativa metoderna men antar att man försöker väga in så mycket som möjligt i tex ivf-planering utan att för den skull kräva total insyn i privatlivet liksom för bioföräldrar. Däremot adoption är jag helt med eftersom det är väldigt viktigt för barnen att få rätt föräldrar och trygga förutsättningar från start. Jag har en massa tankar men väljer att hålla lite för mig själv

Menar inte att man ska bli hindrad men om man söker läkare för infertilitet tex så tror och hoppas jag även att läkaren uppmärksammar tendenser till andra sjukdomar. Man genomgår ju blodprov och undersökningar. De tar olika hårt på rökning exempelvis och även bmi-gräns och de är säkerligen av väl medveten om signaler om paret själv också behöver extra stöd i form av samtal el annan åtgärd. Men att man går igenom mer "kontroller" som blivande adoptivförälder är ju bra på så sätt att är svårare att göra en bedömning per distans då resorna varierar och det då behövs bra underlag för att bilda sig en bra uppfattning om ens egenskaper som blivande föräldrar.

Precis Kalinka. Syftet om än olika tillvägagångssätt är ju främst för barnens skull.

Självklart förstår vi eller jag rädslan eller oron man kan ha. Jag känner inte att det är någon garanti att vi kommer få medgivande bara för att vi bestämt oss så absolut ska man be om en bedömning och samla information för att få reda på ens utsikter. Absolut! Är man öppen för adoption ska man givetvis läsa på och sedan kontakta kommunen för att påbörja utredning om än att man känner osäkerhet. Men sedan förutom att bli godkänd i Sverige så ska man även bli godkänd som blivande förälder i ett annat land. Så visst kanske man kan få "lättare" krav i Sverige. Spekulerar för jag har ingen aning men sen kommer en till process, över Sveriges gränser och där har vi inte lika mycket att säga till om.

Ang pengaämnet så är det ju bara bra att upplysa om att inte barnet kostar vilket är en vanligt förekommande fras då man pratar med andra gällande adoption. Det var fult och klumpigt skrivet och det hade varit värre om det inte informeras. Sen om det var snäsigt. Det är upp till läsaren. Men av resten av argumentet av samma person förstår jag varför denne inte vill adoptera.