Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Vi känner till två stycken par som är ofrivilligt barnlösa och de tänker inte adoption som alternativ,ett par har ju nått 50-års åldern, och det är väl försent numera för adoption.Anledningen är att de tycker att de lever ett gott liv utan barn,att de sörjde färdigt och orienterade om sig.De är numera god moster/faster och morbror/farbror åt syskonbarnen och är tillfreds med det.De förlikade sig med sin barnlöshetssorg och valde ett liv utan barn i sin familj.De är dessutom goda gudföräldrar åt våra yngsta barn och avlastar oss när vi vill.

Det andra paret ser inte heller adoption som alternativ,men de är yngre och vem vet om de tänker om.De har så att säja möjlighet ännu,men de anser att får de inga barn är det väl mening med det.De är varmt kristna människor och sparar pengar till sina två fadderbarn från Polen som besöker dem sommar och jul.

Om människor inte känner för adoption och ser det som ett alternativ, är jag bara glad för det. Hur skulle de bli som föräldrar? Är barnet betjänt av sådana föräldrar som egentligen inte ville adoptera men som gjorde det, för att det är så det skall vara i en relation?

Jag tror de flesta par som så småningom väljer adoption har provat att få biologiska barn.Jag och min make har gått igenom två olika graviditeter som var och en slutade med att barnet dog av olika anledningar.Efter att ha förlorat det andra barnet såg vi en liten tidningsnotis där det stod Intresserad av adoption? Studiecirkel om adoption kommer att börja v.3 .Där började vi, fulla av sorg,genom förde cirkeln men lät tankarna sjunka in och vi funderade verkligen om vi var lämpliga som adoptanter.Till slut tog vi mod till oss och ansökte om medgivande och på den vägen är det,nu väntar vi på att få skicka handlingar för ett femte barn

Om inte livet lett oss in på denna väg,det vill säja om våra två barn överlevt förlossningen, hade jag inte varit mamma till de barn jag har idag! Idag kan erfarenheterna smärta någon enstaka gång,men barnen har burit mej och min make över alla mörka broar och idag är vi en harmonisk och lycklig familj som älskar livet!

Ibland funderar jag över varför man skall uppfatta sökandet efter rötter som något negativt för ens egen föräldraroll? Jag blir ju inte mindre mamma till mina barn för att de söker sitt biologiska ursprung.Om man själv har låg självkänsla, känner sej mindre värd i sitt föräldraskap, därför att man fått barn genom adoption tycker jag att man skall söka hjälp för de känslorna.Hjälp och handledning, för det är ju inget som den adopterade skall få känna och uppleva om de vill söka sitt ursprung,då ska ju vi vuxna som gjort adoptionen finnas med som en krycka i bakgrunden,det vill säja om den adopterade vill ha oss med i den processen.

Min pappa är en hängiven släktforskare och fortsätter att söka och söka efter rötter och han är ändå ett biologiskat barn Det är inte konstigare än så för mej,nyfikenhet och önskan om mer kunskap om sin bakgrund.Jag kommer att finnas där och försöka att hjälpa till med det jag kan och får,om det bara så betyder hjälp med pengar.