Ångest inför att vara mammaledig!

Jag förstår dig helt och fullt. När jag fick reda på att jag väntade barn nr 2 hade jag bara hunnit jobba några månader, och jag fick panik inför att vara hemma ännu ett år med bebis. Men det gick ju bättre med tvåan. Den oönskade trean aborterades däremot bort...

Fast det är STOOOR skillnad på att vara hemma med sjuka barn o vara mammaledig...

Jag anmälde mig till flera olika "mamma-barn"-grupper när sonen var nyfödd. Tex babymassage, babysim, gympa och deltog givetvis i alla träffar som bvc ordnade med oss föräldrar från vänta-barn-gruppen.

Vi var ett gäng okända mammor som hittade varandra o slog oss ihop o gick på öppna förskolan tillsammans när barnen var några veckor gamla och gick ut o shoppade, fikade osv..

Öppna förskolan eller kyrkis är jättebra för dom som saknar det sociala med andra föräldrar och det ÄR helt okej att komma dit o ta en fika och bara vara.. Det är ju det som är vitsen när barnen är så små...

Jag passade även på att lunch-träffa mina kompisar, åt lunch ihop på stan tex så jag även fick den biten dagtid.

O jag pysslade mycket hemma med massa projekt, jag renoverade tex min lägenhet jag bodde i då med älsta sonen. Målade o tapetserade helt själv på lediga stunder.

Så ropa inte hej än!! Det är helt annorlunda när man är mammaledig!

Har också tänkt på samma sak. Att jag inte kommer att orka vara mamma ledig så länge. Men jag tror att det är ok så länge man hittar en sysselsättning. Inte vara hemma för mycket. Kanske träffa andra mammor osv.
Tror det iaf...

Innan jag var hemma med sonen såg jag också framför mig en mysig tid med fikaträffar, promenader osv. Det visade sig att det inte alls blev så....Så fort jag gick ut med honom i vagnen så började an illvråla och slutade inte förrän jag tog upp honom. Jag kunde aldrig få honom att somna i vagnen.

Fikaträffar var inte att tänka på då sonen aldrig sov speciellt länge utan alltid vaknade när jag precis hade beställt kaffe.

Jag var med i en föräldrargrupp så vi träffades ibland men det var ändå mycket ensamtid.

Denna gången känner jag att det kommer bli ännu kämpigare att komma ut. Med en 3-åring som ska vara på dagis mellan 8-11 så kommer dagen blir mycket uppbokad med en massa tider att passa. När jag hämtat honom blir det hem och fixa med lunch till sonen.

Men om ni inte vill vara lediga kan inte papporna vara hemma då? Själv ska jag vara hemma ett halvår och samtidigt läsa deltid på distans.

Sen är det ju så att det tar ju en del tid att amma (om man kan) och sköta sitt barn även om det inte tar hela dagen. Ammar man så har man ju dessutom en massa hormoner i kroppen som gör (åtminstone mig) mer lugn och tillfreds med tillvaron...

Jag kan också vara rastlös när jag är hemma med barnen men ofta tycker jag det beror på att när barnen är sjuka så blir man ju tvungen att hålla sig inne. Har jag däremot en ledig dag så har jag hur mycket som helst att sysselsätta mig med...

Ts, vilken del av landet bor du i då? kanske finns någon här som bor i din närhet som känner lite likadant att det kommer bli "tråkigt" att bara umgås med bebisen utan vill hitta någon vuxen att göra saker med.

Kan du/ni inte dela upp föräldraledigheten lite mer med pappan/partnern? Det kan nog göra att det känna enklare då man kanske inte är hemma ett helt år först utan kan stycka upp ledigheten lite mer. (Har man ingen pappa med i bilden blir det ju svårare tyvärr =( )
Den här gången kommer jag och sambon vara hemma ungefär lika mkt de första månaderna då jag är student, sedan kommer jag vara hemma juni,juli, augusti och sambon vara hemma heltid hela hösten. januari-mars nästa år kommer vi dela så mkt som möjligt på ledigheten innan bebisen börjar dagis.
Förra gången var jag arbetslös och sambon arbetade, det blev då så att jag var hemma hela tiden innan dottern började dagis och jag trivdes inte så bra älskade tiden med dottern och att vara den som såg allt först (tanden, leendet, stegen osv.) men kände mig trots deltagande i vissa aktiviteter så som unga mammors verksamhet där jag var äldst till föräldragrupp och ÖF där jag var yngst väldigt ensam. Jag saknade något, förmodligen sällskap av andra vuxna om liknade en själv.

Det är skittrist, precis som det är skittrist att vara på jobbet 5dar/v :0) och e man FL gör man ju samma sak 7dar/v ;0)
Vi delade på veckorna....de 1a månaderna så får ju oftast kvinnan vara hemma på heltid om hon ammar, men jag helammade o började jobba 1 dag/v vid 4 månader..hade dock nära till jobbet så min man kunde komma dit och så gick jag hem för lunch...han vägrade flaska.
Efter 6 mån så jobbade jag 2 dar/v och efter 8 mån var jag hemma på heltid pga arbetslöshet, men min man fortsatte vara ledig 2dar/v...annars så hade jag fått spel ;0)
Vid 1 år började jag jobba igen 1-2 dar/v och min sambo var hemma...sen vid 1.5år så jobbade jag 4dar/v och min sambo 1dag...då tyckte han det var trist!!!!
Jag tror det är bättre att dela veckorna, tex att du är hemma heltid 6 mån men att du sen kanske börjar jobba 1-2 dar/v för att komma hemmifrån o få lite egentid.....sen kan du ju gå upp till att jobba mer efter 1 år som du tänkt.
Ska din man vara hemma ngt???? Varför inte kasta in honom i det ganska direkt...har ni ekonomisk möjlighet kanske hankan vara hemma 1dag/v redan från början...pengar är inte alls, man måste trivas.

Jo, jag har också funderat på att börja jobba lite efter kanske 8 månader. Jag hoppas att det går bra för våra jobb bara.

Det hade varit skönt att komma till jobbet 2 dagar i veckan i alla fall. Då blir det lite omväxling i tillvaron och jag blir en bättre mamma.