Mamma/pappa detta är min pojk/flickvän
Vad hade ni gjort om er 15 årig son/dotter kommit hem en dag helt utan att förvarna med en samkönad person och sagt detta är min pojk/flickvän?
Vad hade ni gjort om er 15 årig son/dotter kommit hem en dag helt utan att förvarna med en samkönad person och sagt detta är min pojk/flickvän?
oj så lätt hade nog inte ens jag tagit det.. självklart hade jag presenterat mig och sagt välkommen men jag hade nog haft lite mer frågor.
jag kommer faktiskt inte ihåg själv hur jag presenterade min första pojkvän för mina föräldrar, det var aldrig någon större grej. Däremot kommer jag ihåg hur jag för första gången "kom ut"
Jag var 13 år, vi hade sexualkunskap i skolan (en av de bra lärarna som inte stog och rodnade) snackade om homosexualitet och jag kom helt enkelt ut.. sa bara att jag e bög, 10 minuter senare så var det en annan kille "Daniel" i klassen som också sa att han var bög och sen en tjej som sa att hon trodde hon var bi. 1 månad senare var Daniel min pojkvän vi var tillsammans i 3 år och är än i dag världens bästa vänner. Alla tre som "kom ut" lever idag som homosexuella.
Jag hade bara sagt "Kul för dig, hoppas ni har det bra och trivs ihop!"
Så länge min dotter blir bra behandlad och trivs med sitt liv så hade jag väl inte haft några invändningar. Kan ju inte bestämma hur hon ska leva sitt liv, lika lite som min mamma kunnat bestämma hur jag lever mitt!
Jag hade blivit stolt över mitt barn som hade modet att visa sin homosexuella relation utan förvarning.
Sedan hade jag sagt"Hej&välkommen".
Jag hade kanske blivit förvånad, om man inte haft minsta aning innan. Kanske hade jag kommit med nån dum fråga som typ "pojkvän som i min kille eller som i min kompis?!"
Men mest för å veta vad HAN eg menar, sen spelar det ju ingen roll.
Jag tycker personligen att man kan (läs: bör) förvarna. Åtminstone när det gäller den närmsta familjen.
Har inga barn men jag skulle nog faktiskt skratta utav förvåning och sen säga glatt "Va kul!! Vill ni ha nåt att äta?"
Egentligen får man ju vara glad över att ens barn kommer hem och presenterar sin parner. Att parnern är samkönad, ja det kanske inte var väntat men vadå? Det är ju knappast det värsta som kan hända. Jag skulle tycka att det var helt OK, och dessutom vara stolt över att min ungdom hade det förtroendet för sina föräldrar att han/hon vågade berätta direkt.