ah, då förstår jag...
men så länge som ni vart tillsammans nu, är inte lillans familj de äldres familj också då?
tror iaf inte att det är så stort som man kan få det till, man tänker nog lite dramatiskt i en sån sits.. kan jag tänka mig :/
skrutteluttan74 skrev 2008-03-16 23:13:16 följande:
Jag vet inte heller än hur jag ska reagera om jag ska va ärlig,..Jag och maken har suttit och prata om de mest hela helgen,känns lite underligt...Nåväl,jo de äldre barnen har inte så bra kontakt med sin pappa och vill till inget pris bo där...Den yngsta av de två provade ett år,och vilket h-vetes år hon hade,skolan sa åt oss till slut att hämta hem henne därifrån ,så det blev "akut" då hon skulle hem...Idag har dom kontakt med pappan,men den är obefintlig i stort sett,därför känns de inte så bra om "jag skulle måsta lämna " dom och veta att dom inte får det bra så att säga...Lillan hon har ju så många runt sej och klarar sej nog galant,men dom större har ju min makes föräldrar som "farföräldrar" , ungarna va så små då vi blev ihop och deras egna farföräldrar dog då dom var pyttisar...Och så har mormor,en annan stor trygghet dött...Och på pappans sida finns idag bara en faster,som jag har kontakt med och inte han ,ingen av dom vill..Ja så det är väl därför jag är rädd för att lämna just dom två...Har gått hos psykolog,men hon tyckte jag var så "positiv" och inte behövde gå där..men,men...Fördelen är att jag kan "prata" med nästan vem som helst...Det jag vill ha för mej själv låter jag så klart bli att nämna,men annars löns de inte "va blyg" så att säga...
