Vårdnad av barn efter skilsmässa om ena föräldern flyttar?

ni har gemensam vårdnad då ni är gifta - o den kvarstår även efter en skilsmässa..

Däremot ska ni upprätta ett umgängesschema vid skilsmässan och där kan familjerätten hjälpa er att hitta rätt i djungeln. Dom kan även svara på vart barnet bör bo någonstans.. Det är inte självklart att barnet ska bo hos mamma eller pappa - allt utgår ifrån barnets bästa och vad som finns omkring barnet..

Dock säger ju lagen att barnet ska ha en tät och ofta kontakt med föräldern den inte bor hos så länge det är litet och kanske itne kan bo växelvis... och då kommer ju frågan in hur man löser det om man flyttar långt bort?..

Så ta ett prat med familjerätten så blir allting rätt redan från början.

I många fall låter man barnet bo kvar där det är mantalsskrivet från början, alltså födelsehemmet. Nu är ert barn ganska så litet, men jag vet fall där barnet varit runt ett år där det blivit såhär, och då har det inte alltid varit mamman som fått barnet boende hos sig utan även pappan.

Man utgår alltid från barnets bästa och med utgångspunkt att barnet har rätt till båda sina föräldrar lika mycket så långt det är möjligt.

Vad jag vet så är det i alla fasll så att om du väljer att flytta långt bort så får du stå för resekostnader då barnet ska träffa den andra föräldern.
Juridiskt så har ju båda rätt till lika tid med barnet men har du tur kan ni komma överens att kanske pojken åker till pappa varannan vecka +lov. Komer ni inte överens så får du problem...

Jag menar självklart att ena föräldern blir då boendeförälder och den andra den som har umgänge..

Tack för svaret!
Har någon varit i denna situation? Hur gick det för er? Som det ser ut idag jobbar min man väldigt mycket och jag sköter det mesta med vår son. Skulle vi skiljas tror jag dock att han skulle välja att jobba mindre för att få vara mer med honom eftersom han är väldigt fäst vid honom. Jag hade haft svårt att klara mig ensam med pojken där vi bor nu eftersom jag inte har vänner eller familj som kan hjälpa till och därför hade det varit bättre för oss att flytta till mina hemtrakter. Samtidigt hade det ju försvårat för oss alla. Jag offrade mycket (familj, vänner) genom att välja att flytta och leva med min man och det skulle kännas fruktansvärt att bli fast här om vi skulle skiljas.

Jag har inte personligen varit i just denna situationen, men känner till flera olika fall med liknande bakgrund.
I de flesta fallen om inte föräldrarna själva kommit överrens och blivit nöjda så har det slutat med att barnet fått bo kvar i födelsehemmet, som jag skrev innan, oavsett vem av föräldrarna som ska bo kvar. Och den andre föräldern har då fått umgänge så långt det varit möjligt.
Jag känner till ett ganska så snarlikt fall som ditt där modern till slut bestämde sig för att bo kvar för barnets skull och försöka bygga upp ett eget liv trots allt.

Du valde ju ändå att skaffa barn med denna mannen, och ert barn har ju inte valt att komma till med risken att bli "frånflyttad" den ene med ett avstånd på 80 mil, jag vet inte om jag tycker det är särskilt rättvist mot barnet att kanske bli tvunget att resa så långt för att träffa sin ena förälder i en så ung ålder.

Jag blir så sorgsen. Jag försår att det måste vara på detta sättet rent juridiskt och också moraliskt som ni skriver. Jag blir sorgsen av vetskapen att jag skulle bli fast i den här stan om vi skiljs eftersom jag aldrig skulle flytta en mester utan min son.

Men även om det är så nu betyder det inte att det alltid kommer att vara så.. Du kanske har möjlighet att flytta längre fram i tiden när sonen är äldre och kan hantera vetskapen att mamma/pappa bor längre bort.

Men just nu är han för liten för att klara av det och det vore inte det rätta för honom.

Och även om det känns motigt o jobbigt just nu så måste du helt enkelt ge dig själv en chans att skapa ett eget liv och en egen plattform att stå på - kanske det blir mycket bättre än du tror...

Jag håller med dig. Det är av rent egoistiska skäl som jag tycket att det skulle vara jobbigt att bo kvar här. Jag inser också att det är det bästa för pojken att ha nära till båda sina föräldrar om vi skulle skiljas. Allt som är bäst för honom är värt att offras och skulle vi skiljas kommer jag bygga upp ett liv här trots allt.

Och bara det faktum att du kan se detta och "erkänna" det, kommer också att göra att din situation kommer att lösa sig på allra bästa sätt för er alla 3! Det är jag övertygad om!

Jag förstår dig verkligen, blotta tanken på att kanske inte få vara nära min dotter eller kunna bo med henne minst halva tiden hade gjort mig smått galen!

Men ibland måste man ställa sig utanför sina egna känslor och tänka på sitt barn som inte valt detta, det är inte lätt men det går. Att du har den förmågan är helt uppenbar och ditt barn kan vara lycklig att ha en mamma med de egenskaperna.

Som "nyfiken gul" säger, så finns det ju inget som säger att du längre fram kanske får möjligheten att flytta "hem" igen tillsammans med ditt barn, eller när barnet blir större.

Tack för alla era svar! Jag hoppas att vi kommer kunna lösa krisen. För oss är det just nu tufft att ha en bra relation; vi är trötta småbarnsföräldrar som ständigt bråkar om vardagliga saker och aldrig får tid för varandra, ingen intimitet etc. Vi har varit tillsammas i nio år innan vi gifte oss och skaffade barn och problemen har kommit nu. Det är ju vanligt att det krisar när barnen är små så jag hoppas vi kan se tiden an lite och se om vi kan lösa det. Om inte är det kanske bäst för oss alla tre om jag och maken separerar, vi får se.

Tack! Kommer tårar. Är så känslig nu. Tack för stödet. Måste avsluta nu.

Lycka till! *kram*

"Om vi skiljer oss och jag flyttar till min hemort som ligger 80 mil härifrån, vem får pojken bo hos om vi inte kommer överrens?"
- troligen pappan! Det är tufft att skriva det, men domstolar ser väldigt strängt på personer som flyttar så långt att det blir svårt att hålla en kontinuerlig nära kontakt med den andra föräldern.

Man kan ju inte dela lika eftersom han måste gå på dagis och sedan skola. Självklart vill ju jag att han bor hos mig och om vi skiljer oss behöver jag hjälp av min egen familj som alltså bor långt bort. Hur ser det ut rent juridiskt?
- Det bästa är alltså att inte hamna i en boendekonflikt utan försöka komma överens! Familjerätten kan hjälpa er med ett samarbetssamtal com i bästa fall utmynnar i ett avtal om hur vårdnad, boende och umgänge skall lösas. Att ha gemensam vårdnad är tex ett hanterbart problem oavsett avstånd! Det är boendet och umgänget med den andra föräldern som är knäckfrågan! Prata med varandra i första hand!

Jag har fått lite andra besked av familjerätten. Är själv separerad och har en son på ett år. Jag bor i södra Sverige och släkten i mellersta delen av landet. Till mig svarade familjerätten att om jag skulle välja att flytta t mina hemtrakter så skulle visserligen pappan kunna stämma mig, men inget skulle hända, boendet skulle med största säkerhet bli hos mig. Min son är skriven hos mig,vet inte om det spelar in vid ev flytt. Barnet skulle antagligen få bo helt hos mig enl dem, men den svåra biten är väl umgånget antar jag, om man bor på så långt avstånd från varandra.

Har valt att bo kvar, prioriterar min sons intressen framför mina egna. Och han träffar sin pappa ofta. Det enda som kan få mig att flytta är om pappan skulle visa sig vara farlig för sin son.

"om jag skulle välja att flytta t mina hemtrakter så skulle visserligen pappan kunna stämma mig, men inget skulle hända, boendet skulle med största säkerhet bli hos mig."
- hur det bestäms beror inte så mycket på familjerätten som på domstolen och faktum är att domstolar dömer lite olika över landet. Att flytta och därmed försvåra umgänget är ett rött skynke för de flesta domstolar, men kanske inte där du bor, om familjerätten säger så?