Förlossningsbrev inför planerat snitt?

Vi skrev inget. Detta pga här uppe så träffar man nästan all personal dan innan och går igenom allt som händer dan innan och då hade vi ju chansen att berätta och fråga allt vi vi ville.

Min spontana tanke är att varför inte skriva när du känner att vissa saker är så viktiga för dig? Du har ju definitivt inget att förlora på det i alla fall. Känns det "fel" ändå att skriva så se till att din man/sambo känner väl till dina önskemål och därmed kan föra din talan. Lycka till!

Hos oss tyckte min bm att jag skulle tala om dylika krav för henne så att hon kunde skriva in dem i journalen. Hon hade dåliga erfarenheter av "Förlossningsbrev" (som ingen läste), men står det i journalen på "rätt språk" får det tydligen en större tyngd...

Jag frågade narkosläkaren som hade förlossningsvisning för oss och han sa att det är bara att skriva dina önske mål i journalen och be bm om hjälp, men rpecis som Linda1978 säger att man får ju träffa all personal innan så då kan man ju oxå gå igenom det muntligt med dem.

När är det dags? För mig är det ca 3veckor kvar 3/6
Lyckatill och önskar er allt gott!

Tack för era tankar! Ja, det är nog rätt att jag hur som helst ska skriva ned mina tankar. Om inte annat kan det vara bra för min man att få läsa dem.

Jag ska fråga min förlossningsläkare när jag ska dit på måndag hur det brukar gå till. Det är han som ska genomföra snittet (om han inte är borta som han var sist) och det känns tryggt. Han är bra att prata med också och tar min rädsla på allvar. Det är väl mer känslan av att jag inte kommer veta vad som är absolut nödvändig separation efter förlossningen och vilka krav jag kan ställa med utgång i den.

Den 28-30 juni är det dags om vi lyckas stoppa det så länge.

Kan ni komma på nåt som ni efteråt tänkt att "det där skulle jag vetat innan/velat göra annorlunda om jag fick chansen"?

Kan nämna något jag är tacksam över att det blev av, nämligen att jag går hos aurora barnmorska. Ångrar lite att jag inte tog i lite mer mot bm på mvc då det kändes som om hon fördröjde det hela en del, fick till slut fram vad jag kände inför förlossningen iofs och då blev det fart på henne.

Har för mig att du bor utomlands eller är jag helt ute och cyklar? Med tanke på din rädsla undrar jag om det finns någon motsvarighet till aurora barnmorska där, känner själv att det går bättre med rädslan efter att jag kommit till "min".

Varmt lycka till!

Jag har en variant av de krav som jag ställde i min dagbok under "Nu har jag bestämt mig för snitt.." - kolla gärna in

I mitt fall sket de blankt i vad jag önskade o läste inte ens journalen - har anmält! Men det måste ju ändå ses som ett undantag att dte går till på det viset - hoppas ditt snitt blir som du vill ha det

Nu ska jag skriva ett utkast mitt brev tänkte jag! Tack för era synpunkter och tankar! Ska träffa läkaren som ska göra snittet med 98% säkerhet - min förlossningsläkare som jag gått till under hela denna graviditet samt sista veckorna med Viktor - på måndag och ska då diskutera igenom det.

Svårt att skriva på engelska om sina innersta känslor...

Snittad tre gånger. 1:a akut.

2:a planerat & jag var vaken vilket jag absolut rekomenderar, men hade inte ställt några krav, BIG MISSTAKE.

3:dje VAKEN & med KRAV det blev kanon så nära man kan komma en vanlig förlossning med kejsarsnitt.

Mina krav: Musik i rummet för lugn & harmonisk stämmning, Bebisen hos mig på en gång & under hela ihopsyningsprocessen (missade det 2:a gången då de gick iväg med min bebis & pappan & där låg jag ensam kvar i 50 min).
Vägrade sjukrum & krävde vanligt förlossningsrum så att jag kunde vara med & se när de vägde & mätte & allt det där som jag missade gången innan.

Försök att vara Vaken & Med det är Guld värt..Jag Lovar...

Kram & lycka till...

Sitter och skriver ned lite punkter nu och puffar lite i förhoppning att någon mer har tankar som jag kanske inte tänkt på.

jag hoppas dom läser..Har ju min journal på data men jag har skivit ett brev som jag lagt med i dom papper som jag ska ta med till förlossningen.Det är ju trots allt den största dagen i livet och det hoppas jag dom tar hänsyn till.
Jag skrev ner att jag helst vill va vaken. Att eftersom jag inte har nån bestämd tid så vill jag bli informerad under dagen ungefär när det kan tänkas ske för att slippa bli helt överaskad..
Att katern helst sätts efter ryggmärg är lagd
Att pappan ska få vara med bebis när jag inte har möjlighet.
Vill ha eget rum för att jag vill ha min sambo hos mig på natten (har sjukhusskräck/ångest)
Jag tycker själv jag låter nervös nojjig och löjlig men jag är skraj inför detta och det måste dom ju få veta

Nu har jag listat lite punkter som jag dels ska fråga min läkare om på måndag och dels några punkter om det som känns viktigt för mig. Jag har ju fördelen att kunna diskutera detta med den läkare som med största snnolikhet ska genomföra ingreppet, det känns i allafall skönt. Hur jag gör om inte han kan vet jag inte... Kanske bör vara en till punkt.

Vad tror ni? (ber om ursäkt att det är på engelska, men jag orkar inte översätta):

Questions

? What standard procedures are performed in terms of baby care
? The father?s possibilities in terms of baby care
? Catheter after anaesthesia
? Sewing up ? staples, catgut or other
? Fall in blood preassure
? Recovery ward
? Breastfeeding
? Cameras/pictures in the OR

? I want you to go through the documentation regarding my previous c-section with me. I need to know what happened then.

My wishes

? I want to be presented to each and every one in the OR, and to know their function, prior to the surgery.
? I want the catheter inserted after the anaesthesia.
? I want information about the proceedings of the surgery, to know what is going to happen next.
? I need close attention to any fall in blood preassure. That scared the hell out of me last time.
? No metal staples! My body doesn´t react well to metal.
? Only health/life preserving actions may interfere with me having the baby on my chest directly after delivery. No cleaning, no weighing, no measuring, no routine controls that can not be postponed.
? Absolutely NO unnecessary separation of me and my family! ***VERY IMPORTANT!***
? Dad gets to do the cleaning if he feels he wants to.
? I do not want to be on the recovery ward without my husband and baby.
? I want to try and breasfeed ASAP.

Kanonbra tråd, jag ska gå igenom den ikväll för att börja skriva mitt brev. Jag tänker att även om de inte läser den så kan det vara ett stöd för min man att veta hur jag tänker och då kan han föra min talan om jag stapplar!!

Nu har min man läst igenom brevet och tycker det är bra. Det var ungefär de grejer han också funderat över. Om några timmar ska jag till läkaren (hoppas han är inne nu bara, han har blivit utkallad akut fler gånger när jag haft tid) så får jag rapportera vad han säger sen. Kanske kan vara intressant att höra?

Idag har jag träffat läkaren (han var ute på förlossning när min tid var men jag hängde mig kvar i väntrummet tills han var tillbaks) och tagit lite prover och dikuterat mina frågor och önskningar kring kejsarsnittet. Jag bröt ihop helt. Det känns bara så himla fel allting (ja, inte läkaren, han är bra), det är inte såhär jag föreställde mig att mitt sista barn skulle komma till världen.

Fick veta att NICU, dvs neonatalpersonal alltid är närvarande vid snitt och att de _alltid_ går iväg med barnet. Han skulle försöka ordna så att jag får vårt barn orörd på bröstet en stund, men det var inte säkert. Amma var inte att tänka på förrän efter uppvaket OM min man kan ta barnet från barnsalen till mitt rum. Jag kommer inte få ha någon hos mig på uppvaket, det kunde jag nästan vara säker på i allafall och jag kommer vara där minst 1-1,5 timme.

Jag känner mig kränkt och sorgsen. Jag vill inte gå igenom detta. Det ska ju vara något fint att få barn, inte separation och ångest. Kan någon tala om HUR jag ska klara detta? Jag vill inte. Jag ångrar mig. Jag föder hellre ensam hemma än blir ett vårdoffer utan något att säga till om. *gråter* Hur ska jag hinna acceptera detta på 5 veckor?

Hejsan!

Min svägerska tipsade mig att jag skulle skriva i mitt förossnings brev att om det eventuellt blev snitt så ville jag vakna upp på bb och inte på uppvaknandet. Min syster tipsade även om att jag skulle skriva att någon skulle ta bilder under snittet ifall inte sambon eller den som följer med kan eller vill. Dessa tips kommer utifrån deras erfarenheter men jag tror de kan vara användbara för de flesta!

Lycka till!!!

Fortsatt tack för era tankar, tips och erfarenheter! Jag tänkte lämna en liten rapport om mina förehavanden. Förra veckan pratade jag lite med en doula om vilka kanaler jag kan nyttja för att få den förlossning jag vill ha. Jag hade ju beslutat mig för att acceptera ett planerat snitt men när jag fick reda på att mina minimikrav med största sannolikhet inte kommer kunna uppfyllas så kändes det bara SÅÅÅÅ feeel! Jag bröt ihop helt och bestämde mig för att kolla upp mina rättigheter.

Idag har jag pratat länge i telefon med en kvinna från ICAN, International Cesarian Awareness Network och fått lite hopp! Det är svårt att prata om detta för det är så känslosamt och jag bara gråter hela tiden, men hon förstod precis. Den här kvinnan jobbar uteslutande med fall som mitt, dvs där läkare, sjukhus och försäkringsbolag försöker tvinga en att gå med på ett planerat snitt trots att det inte finns några egentliga medicinska belägg för att det är rimligt. Jag fick reda på vilka rättigheter jag har i lagtext och det var mycket upplyftande. Försäkringsbolaget har INTE rätt att neka ersättning om jag väljer att försöka föda vaginalt. Jag fick också en massa tips på exakt vad jag skulle säga, vem jag skulle ringa, namn på sjukhus som tillåter vaginal förlossning efter kejsarsnitt osv. Det var en fantastisk känsla att prata med någon som förstod min känsla på pricken!

För läkaren är ju ett kejsarsnitt bara ännu en rutinoperation, för mig riskerar det bli ett livslångt själsligt sår och det känns bra att åtminstone känna att jag gjort det jag kan för att undvika det. Det är en massa faktirer som spelar in för hur jag känner inför snitt och jag vet att risken för svåra mentala komplikationer är stor. Speciellt om jag känner att jag inte ens kan få mina små krav tillgodosedda (få barnet till mig direkt om allt är bra, inte behöva vara ensam på uppvak osv).

Imorgon skall jag och maken träffa min läkare och förhoppningsvis vet vi efter det hur vi ska gå vidare. Nu vet jag vad vi ska säga och jag är också på det klara med exakt hur viktigt detta är för mig. Det är något jag inte riktigt förstått tidigare tror jag, det har mognat fram kristallklart under veckan som gått. Snart har jag ju också gått 35 fulla veckor som ju min läkare tyckte var lämpligt innan jag skulle få försöka mig på en vaginal förlossning. Målsnöret är 5:e juni och det känns överkomligt faktiskt!

Håll en liten tumme om ni har någon över!

I övrigt är det jämna plågor, sammandragningarna och värkarna kommer och går, jag mår illa och är yr jämt och ständigt men humöret är bättre och stabilare än på länge. Det känns som att jag kommer klara detta ändå.