Fortsatt tack för era tankar, tips och erfarenheter! Jag tänkte lämna en liten rapport om mina förehavanden. Förra veckan pratade jag lite med en doula om vilka kanaler jag kan nyttja för att få den förlossning jag vill ha. Jag hade ju beslutat mig för att acceptera ett planerat snitt men när jag fick reda på att mina minimikrav med största sannolikhet inte kommer kunna uppfyllas så kändes det bara SÅÅÅÅ feeel! Jag bröt ihop helt och bestämde mig för att kolla upp mina rättigheter.
Idag har jag pratat länge i telefon med en kvinna från ICAN, International Cesarian Awareness Network och fått lite hopp! Det är svårt att prata om detta för det är så känslosamt och jag bara gråter hela tiden, men hon förstod precis. Den här kvinnan jobbar uteslutande med fall som mitt, dvs där läkare, sjukhus och försäkringsbolag försöker tvinga en att gå med på ett planerat snitt trots att det inte finns några egentliga medicinska belägg för att det är rimligt. Jag fick reda på vilka rättigheter jag har i lagtext och det var mycket upplyftande. Försäkringsbolaget har INTE rätt att neka ersättning om jag väljer att försöka föda vaginalt. Jag fick också en massa tips på exakt vad jag skulle säga, vem jag skulle ringa, namn på sjukhus som tillåter vaginal förlossning efter kejsarsnitt osv. Det var en fantastisk känsla att prata med någon som förstod min känsla på pricken!
För läkaren är ju ett kejsarsnitt bara ännu en rutinoperation, för mig riskerar det bli ett livslångt själsligt sår och det känns bra att åtminstone känna att jag gjort det jag kan för att undvika det. Det är en massa faktirer som spelar in för hur jag känner inför snitt och jag vet att risken för svåra mentala komplikationer är stor. Speciellt om jag känner att jag inte ens kan få mina små krav tillgodosedda (få barnet till mig direkt om allt är bra, inte behöva vara ensam på uppvak osv).
Imorgon skall jag och maken träffa min läkare och förhoppningsvis vet vi efter det hur vi ska gå vidare. Nu vet jag vad vi ska säga och jag är också på det klara med exakt hur viktigt detta är för mig. Det är något jag inte riktigt förstått tidigare tror jag, det har mognat fram kristallklart under veckan som gått. Snart har jag ju också gått 35 fulla veckor som ju min läkare tyckte var lämpligt innan jag skulle få försöka mig på en vaginal förlossning. Målsnöret är 5:e juni och det känns överkomligt faktiskt!
Håll en liten tumme om ni har någon över!
I övrigt är det jämna plågor, sammandragningarna och värkarna kommer och går, jag mår illa och är yr jämt och ständigt men humöret är bättre och stabilare än på länge. Det känns som att jag kommer klara detta ändå.
