Kämpat länge för ett plus, nu när jag plussat känner jag mig bara tom och inte så glad. e jag knäpp?

Tja

Jag kan säja att jag känner prec som du,jag längtade efter att bli på smällen,å nu v7 känner jag att det är helt Tooomtttt!!!
Inga känslor alls,mår skit dåligt utav de. Är själv 30,har gjort en abort. Så jag undrar de samma som du.....

Jag känner igen mig, bara det att jag blev med barn medetsamma..Nu när barnen är 16 månader gamla kan jag ångra mig att jag inte njöt mer av graviditeten..Jag ville ha barn och vi blev med barn..Jag blev så nervös att jag darrade när vi fick reda på det..När det visade sig att det var tvillingar kände jag inget heller..
Kände mig mer frånvarande än närvarande vid grav. I grunden har jag en gammal depression som jag kanske inte riktigt har arbetat bort..Innerst inne är jag inte den glada och lyckliga tjejen som jag egentligen vill vara..
Men jag älskar mina barn och jag önskar de absolut inget ont i världen, men ibland undrar jag fortfarande om de inte hade det bättre utan mig..Fast många säkert skulle säga att jag är en hönsmamma..
Jag förstår dig! Du tror inte att ni eller du ville skaffa barn för då skulle du bli gladare?? Är det något innerst inne som grämer dig?
Jag har inget råd utan DU måste känna hur du vill ha det..
Jag var visserligen 28 när jag blev med barn och har aldrig gjort abort..
Men knäpp är du inte!

Gud var skönt att höra att nån därute känner likadant. det är kanske inte så onormalt ändå! livet är ju inte rosenrött skimmer hela tiden, man reagerar inte alltid som man borde. eventuellt ligger det nåt underliggande som man borde bearbeta. har man inte rätt till kurator via MVC när man är gravid? jag har inte fått tid för inskrivning förrän v10 men då ska jag ta upp det.

jag funderar över om det är så att jag i och med alla aborter lärt mig att stänga av känslorna vid en graviditet för att kunna gå igenom dem. kanske kan jag inte tina upp de känslorna igen nu när jag borde. det är kanske samma med dig Naz78. hoppas bara det löser sig sen när barnet föds. annars är det ju riktigt jobbigt.

Känner mig fortfarande ganska apatisk, eller likgiltig. tänker: kommer jag verkligen orka ta hand om ett skrikande barn? kommer jag att tycka om mitt barn? det är så konstigt, innan jag plussade var det det enda jag ville att få barn! fattar ingenting

Det är väl egentligen inte så konstigt att det känns tomt... När man befinner sig mitt uppe i barnlöshetsträsket så är det bara plusset man ser och jobbar mot, man börjar sakta men säkert ge avkall på allting utom att försöka bli gravid, och när man får sitt plus så måste man plötsligt hitta en ny mening, ett nytt mål...

Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag blev så glad över detta plus som inte var så planerat men oj vad glad jag blev. Glädjen förbyttes i en ren apati och tomhet och jag förstår inte varför alls. Min egen teori är att jag har en del med i bagaget från förr som nog pockar på och ska bearbetas nu. Jag är lessen jämt och orkar inte med min karl heller. Tycker han är äcklig och mesig och vill inte att han tar i mig. Han säger en massa konstigheter och märker ord istället för att låta mig vara. Han sa åt mig att jag skulle fatta hur jobbigt HAN har det. Jag känner att jag bara vill vara ifred. Har pratat med bm om det och det är sånt som kan inträffa. Det är väldigt lätt att bli deppig och nere speciellt den första tiden av en graviditet. Vi har alla för höga krav på oss med rosa moln och ren och skär lycka som man SKA känna inför detta nya liv och när detta kolliderar med verkligheten på nåt sätt så blir det kaos inombords.
Till min historia hör även att jag går hemma sjukskriven för hyperemesi vilket är nog så slitsamt för en kropp, har åkt in och ut på dropp och har gått ner 8 kg. Jag har lessnat helt enkelt. Har snart gått halva graviditeten och hoppas det vänder snart. 

Jag tycker du ska kolla om du kan prata med ngn som du skrev själv.
Och jag tror du kommer ändra dig.
Jag har själv gjort aborter, och tagit dagen efterpiller, men jag gjorde det av andra anledningar än du och jag fick flera missfall efteråt.
Så när jag äntligen blev gravid och det var ett väntat barn så var jag jätterädd och vågade inte tro det. (Fick ju missfall med).
Jag tror det kan vara lite att du innerst inne liksom är van att vara gravid, att det varar ett tag och fösvinner (så kände jag) att du inte kan tro det på riktigt
- men oops det är på riktigt nu! - och du blir rädd och undrar om din längtan var sann.
Ngt slags försvar?
Kan ju säga att alla bebisar skriker inte så mycket, de sover mestadels och ligger och ser söta ut.
Sen växer de lite och börjar le tillbaka mot en, och är allmänt underbara.
Sök ngn profisionell att prata med om dina känslor, så blir det nog bra.
et är ju oxå bra att du inte förnekar dig själv! Utan erkänner detta.
Annars skulle det nog bli ett större problem. Lycka till!

Jag tror att det är helt normalt att man kan bli sån när graviditeten väl är ett faktum. Då när man är gravid (och velat bli det) så blir det ju mycket mer konkret att livet kommer att förändras när barnet har kommit och då är det nog helt naturligt att man får funderingar om man kommer att fixa det.

Mitt råd är att tänk inte så mycket på att man bör ha nån viss slags känsla, jag tror de kommer när barnet blir mer verkligt. Så där i början är det ju egentligen bara ett test som sagt att det finns ett barn som växer inuti en. Har man inga direkta grviditetssymptom så kan det ju faktiskt kännas ganska overkligt. Men när man får börja höra hjärtljud, ev se barnet på ett ultraljud och sedan börja känna att det rör sig där inne så kan jag nästan lova att känslan kommer att förändras och man får en slags relation till det lilla livet där inne.

Har ni fått göra ett VUL? Bara det att då få se det lilla hjärta picka kan ju göra det mer verkligt.

Du är absolut inte onormal! Detta är så himla vanligt tror jag, precis som "babyblues" när väl barnet är fött sedan.

Vi bestämde oss för att skaffa barn, slutade med p-piller och påbörjade proceduren. Köpte massvis med gravtester, testade, längtade och gjorde upp planer. Så när väl plusset kom blev jag först jätteglad och sedan bara likgiltig. Efter ett par dagar kom tankar som "Nej gud vad har jag gjort?" och "jag ångrar mig". Jag tänkte till och med att jag skulle få missfall och inte bli ledsen i sådana fall... Några veckor senare fick vi missfall, och vi blev såklart jätteledsna. Då hade vi hunnit vänja oss vid tanken, vi skulle ju bli mamma och pappa. Inte få missfall.

Vi blev gravida direkt igen, går in i vecka 33 i morgon och längtar oss tokiga efter vår bebis. Givetvis har vi inte varit sprudlande glada i början av denna graviditeten, men det berodde mer på rädsla för nytt missfall.

För mig tror jag det var insikten om hur stort det är att skaffa barn som gjorde att jag "ångrade" mig första gången. Det går liksom inte att ångra ett barn sen. Man kan inte bara lämna tillbaka det. Och ens liv blir såklart förändrat. Det var ju ingen nyhet, men när plusset kom så blev det så definitivt. Vi ska bli föräldrar. Shit vad har vi gjort.

Iom att du inte är så långt gången tycker jag du ska känna efter och fundera. Det finns fortfarande tid för abort, även om jag är ganska säker på att du kommer känna annorlunda om ett tag. Jag startade själv en sån här tråd när jag var som mest osäker och jag fick massa stöd. Så inboxa mig gärna om du vill prata vidare. Lycka till!

Tack så mycket för alla svar! Det är så skönt att känna att man inte är onormal. Det är som ni säger att man känner att man "borde" känna si och så, flyga på rosa moln osv, men så känns det ju inte. jag känner mig dessutom otacksam när jag tänker på hur svårt det är för många att bli gravida och att bara lägga ut en sån här tråd på FL känns lite provocerande nästan. men innan detta så längtade jag ju mig fördärvad och blev så deppig varje gång mensen kom, inte bara deppig förresten utan rädd: hur lång tid skulle det ta? var det nåt fel, etc.

det stämmer lite också det där att man inte har nåt att kömpa för längre, plusset är här och nu är väntan över. samt tankar på hur skönt man egentligen har det nu som barnlös, hur lat och slapp man kan vara utan att behöva ta hand om nån annan.

abort är inget alternativ utan jag kommer att gå igenom denna graviditet, men gamla känslor poppar upp, när jag varit gravid innan, och hur långt gången jag var då (än har jag inte passerat veckan för när jag gjorde abort), hur jag förträngde alla känslor för att bara få det överstökat. jag brukade tänka: "Jag ska bara in och ta nån tablett så att mensen kommer igång igen". det var för tungt att tänka på vad jag höl på med egentligen. kanske är det detta som påverkar mig nu när jag är gravid igen.

det som får mig att må bäst här är att det är okej att inte vara hysteriskt överlycklig varenda sekund av graviditeten. vi är nog fler därute än vi tror. men som sagt, detta är ju inget det pratas högt om. nu när jag tänker tillbaka så märkte jag lite såna tendenser hos mina väninnor när de var gravida - att de inte var sprudlande glada över det hela. men det var ingen som nånsin berättade nåt om hur de kände. kanske får jag bli den som tar bladet från munnen.

Tror det är helt normalt att känna så, trots att man försökt länge. Man får sin önskan uppfylld och plötsligt inser man att livet faktiskt komer att förändras. Inte undra på att man blir lite nervös och börjar fundera på vad man gett sig in på.

Vi fick kämpa länge för att bli med barn, tre år och flera IVF-försök. Är väldigt glad åt denna lilla skrutt i min mage, men har svårt att förstå att det faktiskt finns något där...och därmed har jag svårt att glädjas ordentligt åt det också. Trodde alltid att livet skulle kännas jättebra när jag väl blev med barn och att man skulle vandra omkring på små moln men istället så är jag mer fylld av oro att något ska vara fel m.m

Som du märker så e du inte ensam...för här är en till!
För 1 år sedan slutade jag med p-pillrena och blev gravid efter 3 månader. Det va såklart planerat, men när jag fått mitt plus så blev jag rädd Visste inte hur vi skulle klara det ekonomiskt (skulle vi kunna tänkt på innan kanske)!
Vi har nämligen 3 barn sen innan!
Kände mig inte värd barnet, kände mig som en dålig mamma till mina 3 + bäbis på G, kände mig egoistisk som ville ha ett barn till.
I v.11 fick jag missfall och jag blev såklart jätte ledsen (trots att jag tvekat lite). Kände mig misslyckad och tänkte att det va guds vilja (nä jag är inte troende, men endå).
Trots allt ville jag fortfarande ha en bäbi till! Vi försökte o vi försökte...frustrationen växte med månaderna som gick.
Efter ett halv år så blev jag gravid igen (går in i v.8 i morgon). Med kluvna känslor igen!
Jag låter säkert jätte vimsig Jag vet att jag vill ha det här barnet. Men kommer vi att klara det här (ja, det kunde vi tänkt på innan). Jag är rädd för vad andra kommer säga. Så som våra föräldrar (speciellt sambons).
Så här kommer jag känna hela graviditeten igenom (gjorde det med nr.3 oxå). Gick till psykolog på MVC, hjälpte föga, men lite hjälp fick man iaf.

Usch, det här blev bara vimsigt o långt och jag vet inte vad jag vill ha sagt *S*

Men en sak vet jag...jag kommer iaf älska det här barnet oavsett hur jag känner nu. Just nu känns det bara så overkligt. Och allt brukar ordna sig till det bättre för eller senare...

*tar ett djupt andetag och sträcker på mig*

Vi har längtat efter barn och försökt länge. Nu är jag äntligen gravid och vi är jättelyckliga över det - men lyckokänslan kommer liksom "stötvis", att man bara ibland faktiskt förstår på riktigt vad det är som händer. Mesta tiden, mellan dessa "upplysta ögonblick", så känns det TOTALT overkligt. Och man kan ju inte känna glädje över något som är overkligt!

När jag fick + satt jag bara och stirrade på stickan hur länge som helst och kände INGENTING. Det var såååå konstigt, jag som längtat så... jag som "borde" skrika och gråta av glädje... men jag tycker inte sämre om mig själv för det. Det är MINA upplevelser av MIN graviditet. Det kanske inte passar in i nåt Hollywood-manus för en romantisk komedi, men det struntar jag i, för det här är MITT liv och inte nån dussin-story!!!

Jag hoppas och tror att efter att vi gjort UL och magen börjar växa etc så kommer det bli mer och mer verkligt = mer och mer glad. Tror det är samma för er andra. Tror också att man ska vara snäll mot sig själv och inte tvinga in sig själv i nån sorts förutbestämd "mall" om hur man själv tycker att man "borde vara". Bättre att bara vara sig själv - för det är man ju ändå världsbäst på, eller hur!

Det kanske är så att det helt enkelt känns så overkligen i början, det syns inget, det känns inget, man fattar det inte. jag hoppas också att jag rycker upp mig lite när jag gör UL lite senare. eller så är det alla hormoner som gör att man bara känner sig ganska lugn, likgiltig och lite distanserad. kvinnor har ju fött barn i miljontals år och det är ju nåt fullkomligt naturligt. kan inte tänka mig att alla indiska kvinnor som väntar det 12:e barnet är helt stirriga och överlyckliga heller utan bara tar det som det kommer. en konstig jämförelse kanske, men vad jag vill säga är att det är naturligt med barn och att man kanske inte måste vara hysteriskt glad, utan det är OK och ta det lite lugnt tills barnet kommer. förhoppningsvis knyter man an till barnet då oavsett hur det känts under graviditeten.

Gud va skönt att hitta den här tråden o se att jag inte är ensam om att känna vad jag känner.Har innan jag plussat gått o längtat o fantiserat.När jag plussa satt jag o glodde på stickan helt likgiltig(inte alls som i mina fantasiplaner där jag skulle gråta av lycka).Den där lyckokänslan kommer sådär "stötvis" för mig också som någon ovan skrev.Men för det mesta känns det overkligt o pratar jag om graviditeten känns det som jag pratar om någon annan.Hoppas att jag inte kommer va såhär likgiltig hela tiden...men tror att när magen kommer o efter UL så kommer jag nog fatta=bli gladare o gladare..

Ja, det har kanske med magen att göra. ibörjan är den ju liten och man känner inte av bebben alls. jag hoppas också på starkare känslor när man väl blivit inskriven på MVC och kanske gjort UL. nu sitter jag ju bara ensam och är den enda som vet det förutom min man. har valt att inte säga det till nån än eftersom gängse regler idag säger att man inte bör berätta det förrän v.12 eller efter pga den missfallsrisk som finns innan dess. men det känns lite kosntigt att ingen vet om det, inte ens min mamma som längtar så efter ett barnbarn. känslorna kommer kanske att ändras till det bättre när man kan berätta det för folk!

Hur går det för er alla nu då?

Jag känner fortf samma sak ska på inskrivning idag är i v10,ska ta upp de med henne då. För det e skit jobbigt att känna sj så hära fram o tillbaka ;(

Är så trött hela tiden.....