Jag har också kräkfobi. Hatar att kräkas och må illa själv och tycker det är fuktansvärt hemskt när andra mår illa och kräks. Jag känner mig ganska ensam också för folk tar en verkligen inte på allvar, säger att ingen gillar ju att spy. Men skillnaden är att jag skulle kapa en arm för att slippa (inte riktigt, men nära inpå...)
Förstår er verkligen. Skönt att prata med fler som känner likadant. Ofta tänker jag att jag är larvig som tycker att det är så hemskt att kräkas, men när jag mår lite (då jag för övrigt tror att jag ska dö) illa är de känslorna som bortblåsta. Jag gråter och skakar och får panik. En gång har jag varit magsjuk under mitt förhållande med min pojkvän och då förstod han verkligen hur dåligt jag mår. Jag blir som förbytt och upplever som ni säger en ångest.
Vi planerar ju också barn nu och det enda jag kan tänka på är att jag kanske kommer att må illa och i värsta fall tom kräkas. Det får mig att tveka men jag vill ju verkligen ha barn. Kanske skulle det fungera som terapi, men fasen vad dåligt man skulle må...