emetofobi.....

*kikar in*

Jag lider inte utav detta själv tack och lov. Dessvärre är min bästa vän (och hennes tvillingsyster) emetofobiker och jag vet hur fruktansvärt det kan vara.
Till och från går hon inte ens ut genom huset. Nu är det lyckligtvis relativt bra med henne. Hon går hos en psykolog och får kognetiv beteendeterapi (heter det så?), och upplever detta som jätte positivt. Hon äter även lyckopiller samt har fått recept på ångestdämpande när nöden kräver.

Hur är det för er, styr det era liv så pass mkt att ni inte kan fortsätta leva normalt eller är det för det mesta under kontroll?