han har gått hem....
naturligtvis luktar de kräk på toan, å låg kvar en del när jag skulle nr tvåa pga nervositeten....
fan! kan de inte ta bort kräket efter sig iallafall...???
hatar folk när de inte kan bete sin som normalt....
varför vara som en fjortis?
grrrr....
hatar kräk!!!!! hatar allt som har med det att göra!!!!!
*snyfta*
inte magsjuk, men jag får för mig att jag ska kräkas bara för att andra gör de.. för då blir jag ju så påmind om att de faktiskt är "naturligt" att kräkas.....
men jag vill inte!
kommer väl inte göra de heller, men de sitter ju i bakhuvet ändå....
sen kommer oxå tankarna "men tänk om de inte va för alkoholen? tänk om de va magsjuka som kom, fast han nte visste om de...?"
tänk om tänk om TÄNK OM!!!???
suck å snyft vilken förvriden hjärna man lever me.......
jo, jag förstår precis hur du menar...
det är väl därför så många blir irriterade på mig som inte förstår min fobi när jag ifrågasätter varför de kräks... för dom är de ju så självklart...
har man druckit, så är det därför man kan råka kräkas lite...
and so on... men så funkar de inte i min hjärna...
för kräks någon, då tror jag att jag oxå ska behöva göra det inom en snar framtid eller så...
att jag ska bli kräksjuk osv... inget logiskt tänkande alltså... 
sååå knäppt.....
Glass:
jag vet ärligt talat inte hur man reagerar när de gäller sina egna barn...
det är nog väldigt olika tror jag....
jag vet inte till exempel alls hur jag kommer reagera när min bebsi kommer kräkas sen..
eller när h*n får magsjuka eller så...
vissa försvinner fobin för när de gäller sina barn, vissa stannar kvar i mardrömmen....
men är det så att han "bara" har ont av att se folk spy?
eller får han rent ut sagt panik?
lider han av stark ångest i tillfällen gäller rörande när andra eller han själv kräks..?
jag menar, det är ju inte så att man har emetofobi bara för att man inte tycker om kräks, för då skulle ju nästan alla vara emetofober....
det är alltså en ren fobi, precis som vissa har fobi för att flyga tex eller ormfobi...
Glass: det första du kan göra är ju att fråga honom hur jobbigt han egentligen har det med kräk å så...
och säg till honom ,om han inte redan vet, att detta är en av de fem vanligaste fobierna och att han absolut inte är ensam!
man tror oftast det, och de är sååå himla många som förringar en i sin rädsla....
Glass: ja, ush de kan vara ett så ganska känsligt ämne...
själv har jag inte haft så jättelätt för att prata om detta innan heller, för att de e så många som inte tagit en på allvar å skrattat åt en å tyckt man vart löjlig....
gör bara klart för honom att du vet lite vad du pratar om, då blir han nog glad över att du bryr dig så mycke och att du engagerar dig! de hade jag blivit om killen gjort iallafall....
du är ju supergullig som verkligen vill förstå hur han känner, bara det märks ju genom att du är i denna tråden... 
måste bara lägga in detta.... sprid gärna ut detta så mycke som möjligt!
skriv ut å lägg ut överallt ( ), vill så gärna uppmärksamma denna fobi mer! och att de verkligen är ett handikapp!
Emetofobi - den gömda och glömda fobin
Information till berörda, arbetskamrater, läkare, anhöriga, vänner m.fl.
Sammanställt av Björn Enqvist, leg. tandl., med. dr.,leg. psykoterapeut
DELA GÄRNA UT DENNA INFORMATION OCH SPRID KUNSKAPEN OM EMETOFOBI!
Kräkfobi, illamåendefobi, (bacillskräck?) är vanligt förekommande och rangordnas enligt en brittisk sammanställning som 5 eller 6 i vanlighet bland fobierna. Trots detta är den okänd, få läkare och terapeuter känner till kräkfobi. För andra fobier finns väl utarbetade metoder för bot, beteendeterapi och kognitiv terapi brukar fungera bra.
Kräkfobi däremot lyder delvis andra lagar och är också ofullständigt förklarad. Sannolikt påverkas den som har kräkfobi av ett område i hjärnan som är kopplat direkt till överlevnadsinstinkten. Den katastrofberedskap som emetofobikern utsätts för kan inte påverkas på samma sätt som vid andra fobier, vilka brukar kunna släckas ut. Kräkfobin påverkar föreställningar och kropp och en ström av katastrofbilder och katastroftankar aktiveras till ett varnande flöde. Detta har sannolikt haft ett överlevnadsvärde från evolutionens synpunkt. I dag, med vårt skyddade liv, är detta varnande flöde dock inte funktionellt. Andra fynd talar för en sårbarhet för illamående som orsakas av en neurofysiologisk svaghet med en överkänslighet för sådant som kan ge balansproblem på knappt märkbar nivå.
En vanlig attityd från närstående och även professionella är att den drabbade är besvärlig och pjoskig och med lite god vilja skulle kunna skärpa sig. Få, förutom de som själva drabbats, vet hur svårt det är att bemästra skräcken för att må illa eller kräkas. Eftersom fobin är så dold och förknippad med skam uppfattar sig de drabbade som mycket avvikande. Det brukar vara en lättnad att få kontakt med andra och att förstå hur vanligt det är.
Vid andra fobier kan det räcka med att gradvis utsätta sig för det fruktade, att exponera sig, för att neutralisera fobin. Vid kräkfobi kan fobin kvarstå även om vederbörande kräks. Att gradvis utsätta sig för egna eller andras kräkningar kan t.o.m. ge en försämring, speciellt om man enbart arbetar med beteendet utan att påverka tankemönster och lära ut och träna sådana strategier.
Kräkfobi skall ses och förstås som ett allvarligt handikapp. Om den som drabbats av kräkfobi kan sprida fakta kring fobin kan det hemliga och skamliga minskas. Den som drabbats av kräkfobi väljer ju inte detta utan får slåss mot ett sinne/en kropp som signalerar livsfara på samma gång som andra människor är oberörda av motsvarande. Detta medför naturligtvis en svår anpassning till vanligt liv och många förevändningar för att undvika minsta smittfara. Livet blir fokuserat på undvikandet.
Ändå är de som drabbas snarare friskare än genomsnittet och kräks mycket sällan. I praktiken kan det vara 15-25 år sedan senaste gången. Ändå handlar livet om att undvika smitta och andra risker förknippade med illamående. Den som drabbats vet att det inte är rationellt. Men det är inte rationella delar av hjärnan som styr. De enda terapiformer som beskrivits som en väsentlig hjälp är kognitiv terapi i kombination med beteendepåverkan.
Hur yttrar sig kräkfobi? Vanligen börjar fobin i barndomen med en rädsla för eget eller andras illamående eller kräkningar. Kräkfobi kan vara baserad på (panik)ångest, ibland i kombination med andra fobier och/eller baserad på fysiskt illamående vilket mycket lätt kan aktiveras.
Följande punkter är vanliga yttringar:
· Känslig mage, direkt koppling mellan tanken "jag är smittad" och reaktioner i mage-tarm. Kallsvett, yrsel, svimningskänsla, känslan av annalkande kräkning mm.
· Undvikande av allmänna kommunikationer med risk för smitta, åksjuka.
· Ofta överdriven noggrannhet med hygienen så att minsta risk för skämd mat undviks.
· Mediciner och undersökningar som kan ge illamående undviks.
· Många kvinnor undviker graviditet på grund av risken för illamående.
· Magsjuka i närheten blir bemött som livsfara.
· Känslor av genans och skam inför att må illa när att andra ser på, strategier som syftar till att ha reträttplaner klara.
Till det yttre är emetofobikern vanligen välfungerande och lyckas också dölja fobin för arbetskamrater och andra. Många kan leva med en partner som inte vet om fobin.
Varför får man kräkfobi, vilka drabbas?
I vissa fall kan en tidig situation beskrivas som utlösande faktor, men det tycks inte finnas någon gemensam förklaring. Samverkande faktorer kan vara anknytningsmönster, d.v.s. hur trygg den tidiga relationen mor-barn varit, sårbarhet, förebilder (föräldrar) med liknande problematik, kanske också en neurologisk avvikelse som kan drabba balansorgan.
Vilka terapiformer och mediciner har prövats?
(Sammanfattat från www.gut-reaction.freeserve.co.uk )
Att kombinera kognitiv terapi med beteendeterapi är en bra modell för att återerövra ett normalt liv. De principer som gäller för kognitiv terapi och beteendeterapi är: Kartläggning av undvikanden och av negativa tankemönster, kartläggning av resurser samt inlärning av de tankemönster som är funktionella med hjälp av bl.a. hemuppgifter.
Rangordning av situationer som är svåra att bemästra och en gradvis upptrappning av dessa i den takt som är rimlig. Målet är en gradvis normalisering och utvidgning av vardagen. Stora vinster finns om andra fobier som social fobi kan lindras. Kognitiva psykoterapeuter arbetar med anpassade hemuppgifter och stödjer mönster som fungerar. Fobin finns ofta kvar i bakgrunden men kan ändå hanteras på ett bra sätt.
Psykodynamisk terapi: Inga belägg för påverkan. Beteendeterapi: Fobin försvinner vanligen inte med enbart beteendeterapeutisk exponering, ibland ger provokationsterapi försämring. Kognitiv terapi: Katastroftankar kan mildras men ibland kan den egentliga fobin kvarstå. EMDR, ögonrörelseterapi: Kan vara användbart för bearbetning av tidigare trauman men kräkfobin kvarstår. NLP (NeuroLinguisticProgramming): Trots att en del företrädare hävdar att NLP botar finns inte belägg från forskning att detta stämmer. Psykoanalys, gestaltterapi, TA, akupunktur har inte heller visat sig vara verksamt. Hypnosmetodik: Användbart för att lära sig avslappning och för att stärka det som lärs ut inom ramen för kognitiv beteendeterapi. Kanske kan terapiformer som "energimedicin" eller "energy psychology" utgöra en ny väg, men än så länge saknas kontrollerade studier och forskning.
Såvitt författaren till denna information känner till är den enda terapiform som är realistisk en kombination av kognitiv psykoterapi och beteendeterapi, gärna understödd av hypnosmetodik. Målsättningen är att normalisera vardagen, att inskränka på undvikande.
Mediciner. Många moderna varianter av Prozac har prövats men i en del fall är biverkningarna besvärande i form av illamående. Ett flertal ångestdämpande och lugnande mediciner har prövats vilket många patienter kan ha nytta av. Hittills finns ingenting som visar att en effektiv medicin är tillgänglig specifikt mot kräkfobi även om en del individer kan ha hjälp av t.ex. antidepressiv medicin. Med det nyvaknade intresse för forskning om emetofobi kan nya rön förutses.
jaha.. så sitter man här med ångest igen då....
*suck*
va hos en kompis igår.. fick reda på att han kräkits i måndags som en tok... (antagligen matförgiftning)
men ändå så är jag ju helt övertygad om att de va magsjuka å att jag bara väntar på att jag ska börja kräkas med....
men när fan ska man lära sig då????
även om de varit magsjuka så ade de inte smittat fyra dagar efter!?!?!?
eller hur?
så åååååh vad arg jag bliiir på mig själv....
hatar desa tvångstankar om att man skulle blivit smittad av något som inte ens va magsjuka som de verkar..... grrrr å morr.....
nu mår jag bra....
fasen vad knasigt de är de här....
längtar sååå tills min bebbse kommer ut så att jag har något annat att lägga tankarna på nu...
för som de e nu, så gör jag ju ingenting på dagarna, så de blir jobbigare med fobin oxå då ju....
hmmm...
ja, desto mer att syssla med, desto mindre tid att ägna åt dumma tankar...
Tussilagoflickan: jag förstår hur du känner dig...
och kan oxå trösta dig med att även OM hon hade haft smittan i kroppen, så har hon det definitivt inte längre....
måndags.. det är ju onsdag nu, så länge har man inte smittan i kroppen om man inte varit jättesjuk själv... knappt ens då ju...
ut å ha jättekul nu!!
kram kram
nybörjare: det finns inget vaccin mot vinterkräksjukan...
har redan kollat.. 
extremt, vad är extrmt när de gäller en fogi?
de minsta jag hade kunnat göra är att ta en spruta om jag vetat att de funkat....
Ducoral är väl mot nån extremt virus som finns i utlandet vad jag förstått...?
för man kan inte vaccinera sig mot vanlig kräksjuka, vanligt magvirus som finns här i sverige....
ÅNGEST igen!!! 
skit skit skit oxå!!!
nu ligger sambon å mår jätteilla.......
å vad tror jag direkt då? -MAGSJUKA på g!!!!
det behöver verkligen inte vara det, men de e ju de jag tror.....
vill inte!!!!!
snälla.. jag vill verklgien inte behöva få de nu... å kolla vilken egoist man är, tänker på sig själv först...
att JAG vill inte få de.... det är ju han som mår dåligt nu ju....
ush vilken hemsk människa jag är...
idag har jag vågat mig hem igen....
i torsdags åkte jag in på förlossninge, hade värkar å så, fick stanna över natten... har öppnat mig en cm å sådär...
killen har kräkits på torsdagen två gånger, å så en gång på fresagen.. usa!!!!¨
så idag tror jag inte att han smittas längre... hoppas inte iallafalll...
för dom på förlossningen sa att om jag skulle få magsjuka så akulle förmodligen den lille komma ut med, skulle lixom sätta igång allting...
och de vill jag verkligen inte!!!
tänk å ligga magsjuk samtidigt som att föda barn!!! mardröm.....
fy å fy....
mår så illa nu...
nu tror jag ju självklart att jag ska få det som min sambo haft...
skit vad jobbigt när man fått de på tankarna...
blir ju lixom till tvångstankar.....
att man blir säker på att, -jaha nu komer jag att kräkas...
sen kommer känslan -jag vill inte jag vill inte jag vill inte.....
hmmm...
någon som känner igen sig? :-/
fasen vad knepigt det är....
har trott nu ett tag att jag varit mycke bättre i min fobi, att jag kommit ett långt steg med den...
men när de väl gäller, ja då blir jag som ett litet barn igen som sitter i ett hörn å skriker efter mamma....
för, när de väl gäller, så rinner tårarna ner för mina kinder å jag gråter efter mamma...
en del hävdar att de kan ha å göra med barndomen att den härfobin uppkommer..
nått som fattats i tryggheten när man va barn....
hmmm...
undrar ifall de e så?
är det därför jag så starkt känner efter mamma när jag tror att jag ska kräkas?
fy vad jag har trakasserat henne innan.. -mamma? kommer jag att kräkas nu?
-mamma?lova att jag inte kräks då!
- mamma? varför mår jag illa? va ska jag göra för att de ska sluta? nu kommer jag kräkas va?
det har dock blivit bättre... nu ringer jag inte henne så fort jag mår illa...
hi hi...
nu har jag växt till mig lite... *ler*
tror jag... fast bara lite lite...
egentligen så tror jag att jag mår illa nu för att de va 8 timmar sen jag åt...
och när jag åt, så va de en stor flottig pizza jag tryckte i mig...
så, jag är nog bara hungrig igen, å så svider de lite i magen efter allt fett jag fick i mig innan...
det är ju vad jag skulle tro egentligen...
MEN, bara för att man försöker övertyga sig själv om de, så kommer tankarna,-ja, bara för att jag tänker så, så kommer jag säkert kräkas nu...
och egentligen, vad fan gör det om jag nu mot förmodan skulle kräkas då???
jag lär ju inte dö denna gången heller...?
vad e de som gör mig så rädd å ångestfylld egentligen???
vad e de som gör mig så uppslukad av detta "fenomen" kräkning??
jag försöker ofta komma fram till nått, nått konkret som man skulle kunna bearbeta... men jag lyckas aldrig komma fram till nått...
ja, nu ska jag inte tråka ut er mer...
säkert ingen som orkar traggla sig igenom de jag skrivit, ville å behövde nog mest skriva av mig lite...
kram kram å hoppas att ni mår bra ni andra....
idag känns de bättre, nu har de gått ett tag, å då tror min hjärna automatiskt att de va nog inte magsjuka ändå då... dumma knasiga hjärna....
nu har jag skruvat ihop bebis sängen iallafall.. jihuuu vad fin den är...
tänk att min liten ska ligga där...
konstigt de känns... men ändå superbra naturligtvis!
längtar eftre liten nuuu.... 