ni som mist era föräldrar tidigt

Min pappa dog för 2,5 år sedan och då var jag drygt tjugo. han hade då varit sjuk i många år. Min syster var fjorton o brorsan arton. Det är obegripligt och jag tror aldrig att man kommer fatta att man aldrig mer kommer få träffa eller se honom igen (i af inte i detta livet). jag tror att det påverkar en väldigt mycket som vuxen människa när man varit med om något sådant när man växte upp.

jag tror att det är viktigt att prata med sina barn om sin egen pappa/mamma. Personligen så tycker jag att det var tråkigt att jag aldrig fick veta något om min farfar. han dog oxå när min pappa var ung (19).

Jag tycker det är svårt att fortsätta leva om man inte tror på attt man kommer ses igen. Även om min pappa inte FINNS längre så känner jag ändå ofta att han finns ibland mig och mina anhöriga.

Dompans mamma, jag hade nog krävt att få veta varför han dog. Tycker det är viktigt för dig att få veta det. Annars kommer du ju alltid gå runt och undra.

flowerlowa, finns det ingen annan du kan fråga? Din pappa? Eller hennes syskon eller hennes mamma eller vänner?

flowerlowa, men du kan väl prata med henne allmänt om din mamma=) Du behöver ju inte göra det som ett forskningsuppdrag menar jag;o) Det är ju jätteviktig fakta för dig. Du kan väl fråga om det du saknar att veta om din mamma, jag antar att det inte bara handlar om graviditet...utan att du tycker, liksom jag gör, att man vill veta massa om sina föräldrar nu när de inte finns längre! Då kan du ju komma in på ämnet graviditeter också och fråga om hon var med under graviditeten och hade någon koll på hur din mamma upplevde det? Om det var några komplikationer etc någon gång? =)

flowrlowa, nej jag har inga barn och har inte ens börjat planera för några än. Jag upplevde istället en annan form av sorg då jag precis flyttat hemifrån till en stad 25 mil bort och slet med känslorna att jag borde vara hemma, jag måste plugga etc etc. Jag ville flytta hem men pappa ville inte det, han ville inte jag skulle "ställa till mitt liv" för hans skull, eftersom det inte skulle göra honom frisk....

Jag vet att bland det första jag kommer tänka på när jag är gravid är dock att pappa aldrig kommer få se mina barn. Han var underbar med barn och det det är verkligen hjärtskärande att mina barn aldrig kommer få träffa sin morfar.

nu måste jag sova. Lycka till med allt!

jag trodde faktiskt att döden skulle vara mycket mer dramatisk än vad den var. Min pappa vårdades hemma de sista sex veckorna och eftersom han hade ryggmärgsbedövning pga smärtorna så fungerade inte hans ben, därav låg han bara i en sån där hemsk sjukhussäng. Men det var en fin sista dag. Alla våra släktingar och närmsta vänner kom dit och var där hela dagen i princip. Pappa kunde inte prata men han var vaken och var med mycket. På kvällen lagade jag och min moster pizza till alla och så satt vi och åt vid pappa. Alla åkte på kvällen, sent, och sedan gick jag och la mig och klockan två vaknade jag direkt, gick upp direkt, satte mig vid pappa och 02.03 så dog han. Måste ha varit någon mening med det.

Orättvist eller inte, det var iallafall på något vis en "fin" död och ett fint sista avsked. Pappas sista ord var till min mamma, han sa hennes namn och "vi ses i himmelen". Det är också det som står på hans sten, samt att vi spelade när vi ses i himmelen med magnus uggla (pappas favoritartist).

så hewi jag tror att det är jätteviktigt med ett fint avslut, annars mår man nog ännu sämre än vad man redan gör efter att en så nära person gått bort.

Det är ju inte alls längesedan han går bort! Jag förstår att det känns helt sjukt tufft nu men det kommer en tid då såren läkt ihop lite grann, men tiden läker inte alls alla sår, tiden gör det bara lättare att hantera det.

han gick bort ska det vara hewi, förlåt.

percy, hur länge sedan var det dina föräldrar gick bort? Det tar tid att bli en normal fungerande människa igen tycker jag. Det är tre år sedan snart och det är först nu jag känner att vardagen funkar igen.

Kram till er alla