ni som mist era föräldrar tidigt

jag var 7 år när min mamma gick bort i cancer endast 33 år gammal. Jag känner precis som er att sorgen är om möjligt ännu större nu när tankarna och planerna på barn finns här. Det finns så mycket som jag skulle vilja prata med min mamma om idag som ingen annan kan svara på. Eftersom vi har vissa svårigheter att bli gravida och att behålla dem (två mf) vill jag så gärna veta hur min mammas graviditeter var och om hon hade svårt att bli gravid.. är så nyfiken, och att veta att jag aldrig kommer få svar är tufft! 

CiaoBella: tack för att du frågar... Jo jag har frågat min pappa många gånger, men man har inte velat ligga på så hårt då vi inte "gått ut" med våra bebisförsök förrns nyligen (då vi hann berätta om graviditeten dagen innan mf, typiskt eller vad??) men jag får intrycket av att pappa inte var så insatt eller känslomässigt närvarande vid planering och graviditet som mamma måste ha varit.. han svara med otydliga svar och väldigt ytliga kunskaper.. mina mostrar har vi i princip ingen kontakt med, har inte haft sedan mammas bortgång ungefär.. skulle tro att en av mina fastrar stod mamma rätt så nära och kanske kan svara på sådana frågor, men det känns inte som man vill prata om det förrns en frisk graviditet..

ja kanske.. men jag känner mej inte bekväm att fråga det.. inte nu... tror jag får ha tålamod och vänta tills jag är gravid.. då kommer troligen det samtalsämnet upp helt naturligt och man slipper ha jobbiga spända samtal om det.. då skulle man säkert våga fråga allt man vill veta.. vi har pratat lite om mammas förlossningar innan...

har du barn? hur kände du underr graviditeten?

det samma!!

yvonne: Jag känner igen mej jättemycket i det du skrev om rädslan att själv bli sjuk och behöva lämna min familj och barn på samma sätt... jag har funderat mycket över den rädslan, jag tror att det är delvis därför jag vill bli en ung mamma... jag vill hinna med och vara med så mycket och så länge som det bara är möjligt av mina barns liv... man vet aldrig vad som händer i framtiden... tror jag kan bära på en inre stress när det gäller sådana delar av livet som jag vill hinna med..

jag känner mej också som att jag skulle va ensam om detta, men som sagt, vi är många!