Min make var otrogen med min syster..

Jag är snart i månad tre... Visste iinte att jag var gravid när detta skedde... Hur kan man vara så arg?? Har alldrig upplevt en sådan ilska någonsin.. Är rädd att det påverkar min graviditet.. men jag kan inte bara stänga av.. Min syster stod härutanför förra veckan och bad mig komma ut och prata med henne.. Jag låste in mig i badrummet satte igång badkaret och stereon som står därinne för att slippa höra.. Min man var härutanför igår.. Har bytt ås så han inte kommer in.. Han bara satt där ute.. Orkade bara se på honom några sekunder sen satte jag mig i badrummet igen.. Äter knappt något.. Tvingar i mmig mat för barnets skull.. Men vill inet veta av någon.. Har ingen att prata med.. Vill prata med.. Funderar på att fly landet och börja om från början.. Vill inte bara här.. I den här situationen i den här staden, detta land.. Vill på ett sätt inte leva längre.. all glädje jag någonsin haft har dött ut... Vet inte hur det komemr gå med barnet.. Är lycklig över att h*n finns.. Att h*n växer i mig... Men vet inte om jag kommer vara i stånd att ta han om henne/honom sedan...

Önskar jag fick en propp i hjärnan elelr något och bara kunde få dö bara så där stundtals... Hur kan man som människa gå vidare?

Tack för det stöd jag får.. Jag mår illa jämnt och ständigt.. Beror inte på graviditeten... Känner inte igen mig själv i spegeln längre.. alldeles hålögd, mörka ringar under ögonen.. Kinde4rna är insjunkna... Kan det inte bara vara en hems mardröm? Snälla? Jag får ångest snart.. vet inet vart jag tar vägen--- Är rädd att jag gör något dumt snart... Kan ingen ta bort smärtan!!!

Hur ska jag kunna berätta för mitt barn vad som hänt? Varför jag inte lever med fadern? Varför h*n inte får träffa sin moster? Vill bara somna vakna upp och upptäcka att allt bara är en ond mardröm....

Jag tror jag måste ha hjälp... För annars gör jag mig själv illa.. Börjar sakta inse det.. Har inte pratat/ skrivit om detta med någon innan... Jag vill bara få försvinna någonstans där jag slipper känna, tänka eller vara... Kan inte göra abort.. Älskar mitt barn.. men vet inet om jag komemr kunan nehålla det sedan....

Min mamma har alltid varit svag för min syster.. Så det känns som om det kommer vara fördömt.. Vet vet jag visserligen inte.. Kanske känner hon avsky inför detta hon med.. Men det lät inte så sist.. Eller så missuppfattade jag det...

Jag har tagit ett stort steg nu... Har ringt min läkare och hon kommer lägga in mig akut ikväll.. För rådgivning terapi och samtal.. Så ska packa lite nu.. Vill tacka alla för det stöd ni skickat.. Om jag någonsin kommer ur det här och reder ut mitt liv.. Så ska jag tänka på ert stöd.. Men nu måste jag bara tänka på mig själv.. Känner mig helt kall igen..

Har nu varit inlagd på klinik under helgen.. Mina värden var dåliga för både mig och barnet.. SOm sagt.. Jag har knappt ätit något... Har fått vätskersättning och lite annat nu så jag är piggare.. Barnet mår bra...

Har fått prata med en terapeut och hon har varit fantastisk de här dagarna.. Hon har suttit med mig på mitt rum.. Hållt mig i handen.. Tröstat mig.. Pratat... Kännst så skönt..

Min make har varit här.. Han kom i lördags.. Han hade fått reda på att jag lagts in och var orolig.. Vi har pratat med terapeuten närvarande.. Han ångrar sig så mycket säger han.. Att det med min syster bara hänt en gång att de båda ångrat sig..
Min syster är kär i min man... Min man påstår att han älskar mig och inte känner mer för min syster än vad man ska känna för sin svägerska..
Han hade med sig ett brev från henne.. Och även om jag tror att brevet var till för att få mig att förlåta henne har det gjort mig mer förbannad och arg..

Helt kortfattat i brevet står det att hon helt enkelt förfört min man.. Hon var/är kär.. Ville ha honom själv.. Fick honom till att ha sex med henne genom diverse "övertalningsfasoner".. Hon skriver dock att hon direkt fattat att det var fel för han blev så ångerfull direkt efteråt.. Mennär hon blev gravid trodde hon att hon kunde övertala honom att lämna mig för henne... Att de på något sätt kunde bilda familj.. Men han har bara funnits där som stöd efetrsom han vet att det är han som är pappan men inget mer.. Hon vill att jag ska färlåta henne, ta henne och hennes barn till mitt hjärta och glömma...
"För vi är ju ändå systrar.. Det kan inget ändra på.. Jag älskar dig så mycket och vill bara ha dig i mitt och mitt barns liv."

Men om hon nu älksar mig. Varför har hon förfört min man? Varför ville hon att han skulel lämna mig? Hur kunde han låta sig förföras?

Han vet nu att jag är gravid och han vill leva med mig och vårt barn.. Men just nu har jag kommit till en punkt att jag inget känner alls.. Är som bedövad..

Ska jag tro det min syster skriver i brevet? Att det är hennes "fel"? Jag kan fan inte tro något just nu.. Kännssom en dålig episod av "Days of our lives" eller något...

Kom hem igårkväll och har sovit mesta delen av denna dag..Ska på möte med min terapeut kl 16 igen..

Pappa har varit här.. Han har iaf visat att han är förbannad på både min syster och min man... Han tar mitt parti.. Känns skönt att ha någon.. Han kommer alltid finnas för mig vad som ään händer i fortsättningen. Vilka val jag än gör osv.. Ska bo hos mig några dagar och se till att jag "sköter" mig.. Måste äta mer varierande kost, får i mig B12 och vitaminer eftersom jag råkat ut för blodbrist..

Vill tacka er så mycket som skrivit till mig här och stöttat mig! Känns skönt att veta att jag kan vända mig hit och bara "prata" av mig..

Får se hur jag går vidare med min man och syster.. Vad som händer eller inte händer...

Oj, oj ,oj.. Det har nu hänt mycket de senaste dagarna.. Helt plötsligt sm en blixt från klar himmel visar det sig att min syster kanske inte alls är gravid med MIN man! Jag vet ju knappt vad jag ska tro nu?? Och han verkar uprriktigt förvirrad nu.. Hon har haft ihop det med någon stackare och sedan gjort slut helt abrupt.. Han kunde väl inget göra mot hennes val så han höll god min och höll sig undan.. Så fick han av en händelse veta att min syster är gravid och hela helvetet brakade lös! Han är övertygad att det är han som är pappan eftersom de haft sex regelbundet under den tiden barnet kom till..

Min pappa är helt övertygad han med om att det inte är min makes barn.. Vilket han trott hela tiden..

Det ändrar ju inte vad de gjort mot mig men just nu känns det som om ifall det inte är min makes barn hon bär på så kanske vi kan "försöka igen"?? Vet själv inte hur jag tänker.. Älskar honom ju fortfarande men känner mig så sviken..

Och som "Anonym (Dude)" hars krivit så tycker jag (även fast det tar emot ibland när jag tänker på det) att ett barn förtjänar en pappa trots det han gjort.. Jag har ingen rätt att separera dem. Tänker mest på mitt barn än maken.. Mitt barn förtjänar en pappa.. Som är tillsammans med mig eller inte..

Det är iaf rena rama cirkusen här nu och jag la in mig inatt igen bara för att få tid och tänka själv. Har blivit lte nojjig angående barnet nu också så vill vara 100% säker på att h*n mår bra..

Pappa har i stort sett bosatt sig här nu.. Han och mamma kommer inte överrens.. Hon tycker att han även ska stötta min syster i det här.. "hon lider ju också".. Fan heller! Den lilla h***n har ju för fan förstört mtt liv! Och jag tror fan inte att hon känner någon mer ånger än den att hon inte lyckades med det hon föresatt sig.. Att få min make. Men som jag skrivit tidigare... Min mamma har alltid varit svag för min syster.. Hon har alltid varit väldigt manipulerande och egoistisk.. Men jag har ju älskat henne ändå.. Fast nu.. Just nu tror jag aldrig att jag kommer älska henne igen.. Eller ens tänka på att vi är släkt...

Min bror står också på min sida har jag fått höra nu.. Han visste väl inet riktigt på vilket ben han skulel stå på från början men nu när det här med den andra mannen kommit fram så vill han inte helle rveta av henne.. Är jag konstigt om jag känner mig lyckad och "segerviss"? Det är ju ingen tävling.. Jag vill bara att det ska vara över.. Nu.. På en gång...

Vill tacka alla som visat sitt stöd för mig udner den här "realativt" korta tiden...

Jag och min make pratar nu iaf.. Men terapeuten.. Och även om jag kan hålla med dem som säger att han gott kunnat säga nej så tror jag ändå att han verkligen inte menade det.. Vet som sagt hur manipulativ min syster kan vara.. Men vi får se hur det går.. Även fast jag älskar honom så måste jag ju kunna lita på honom också.. Vilket jag inte vet om jag gör nu..