Ensamstående, utan avlastning - sååå besviken på mina föräldrar...
Jag måste få skriva av mig lite...
Jag är så besviken på mina föräldrar.
Det är så att jag är helt ensamstående med mina barn (3 och 5 år), de har ingen kontakt med sin pappa.
Jag är rätt så ensam, har typ inga nära vänner här på orten där jag bor och arbetar. Det är inte så lätt att vara ensam med barn och ändå lunna sköta jobbet och hem och barn och allt sånt. Jag kämpar verkligen för att orka. Men ibland skulle jag behöva en paus, kanske ett dygn utan barn, så att jag bara kan få vara jag, eller kanske gå ut och träffa folk så att jag får ett kontaktnät här i stan.
Har frågat mina föräldrar om de kan ta barnen någon gång, och det gör de. Men bara korta stunder om jag har något att uträtta, t ex till doktorn med ena barnet, föräldramöte på dagis eller liknande. Inte för att jag ska få vila. Nu är det inte särskilt mycket jag ber om, kanske ett dygn en gång i månaden eller en gång varannan månad. Men de vill inte att barnen ska sova där, det är jobbigt, tycker de.
Jag blir så ledsen, hela tiden hänvisar de till att det är jag som satt barnen till världen, jag som måste ta ansvar för dem, har man skaffat barn kan man inte gå ut och roa sig. Visst, nu var jag inte ensam om att skaffa barn, men deras farsa stack...
Jag blir så ledsen, arg och besviken. Jag har försökt förklara hur jobbigt det kan vara ibland, men de säger bara att så var det för dem också.
Men jag tycker inte att det går att jämföra. Jag är jobbar heltid (95%) och tar hand om 2 barn till 100%. Och jag är ENSAM. Min mamma var hemmafru och tog hand om hem och barn, pappa jobbade heltid. De var två på det som jag gör ensam.
Varför kan de inte förstå att jag måste få hämta andan, vila, för att kunna vara en bra mamma???