Jag ångrar att jag skaffade barn....

jag känner likadant. det är hemskt. sen jag fick mitt andra barn så har allt varit kaos. jag har inte hunnit tänka en gång på 2 år sen jag fick han. klart jag vill ha dom men ändå vill jag vara fri. sen kommer det dåliga samvetet när man tänker så. Det är superjobbigt.

Nä jag tycker inte att man ska kunna avsky sina barn då och då, inte när dom är så små.Dom har bannemej inte valt att födas och när dom väl är här så ska dom få det bästa mottagandet.man måsteinte sitta inne tills barnen är 3 år hela tiden väl?
Klart att livet inte ser likadant ut före och efter barn.

Livet är inte alltid så enkelt. Du har inte suttit i den sits som TS sitter i nu för då skulle du inte uttala dig så där!

Jag tycker att ni som bara är ute efter att dömma lika gärna kan skita i att skriva svar till TS. Ni strör bara mer salt i hennes sår, fattar ni inte det?  Hon behöver hjälp!

de skulle du ha tänkt på när du bresa!!

Vad är det för fel på er? Jag önskar av hela mitt hjärta att jag skulle få fler barn, men det har tyvärr bara slutat med ma.
Så nu har jag gett upp!
Tänk er för innan ni knappar på tangenterna!!!

jag tror inte att ens känslor inför nåt sån här beror på åldern, alla är ju olika och ingen vet hur en annan människa känner, har ju ingen relevans till att det sitter en del här som kämpar med att bli gravida, båda sakerna är jobbiga ur varje persons verklighet

Jag förstår hur det känns, fast jag inte har barn. Jag har alltid varit rädd för att jag inte ska tycka det är kul, att jag ska ångra mig. Nästan allt annat kan man ångra, men inte det. Förstår inte att så många tycker att det är konstigt, för man kan omöjligen veta om livet blir sämre eller bättre.

Hej ts! Va hemskt för dig att känna så,jag tror att du kan ha någon form av förlossningsdep. el förlossningspsyk. har du sökt hjälp? De kan inte va bra för dig eller barnet att känna så. prata med bvc så vet hon va du ska vända dig... lycka tillme allt och sök hjälp, ring imorgon.

Jag kan säga att jag även får dessa känslor ibland! Inte kanske att jag angrar mitt barn men att "fan vad skönt det skulle vara o bara få ha sig själv o bestämma över" Eller att om vi iinte hade haft barn nu så hade vi kunnat göra det, o det, o det....etc. Fan vad skönt det skulle vara!
Det har även hänt att jag varit så förbannad på mitt barn att jag har lagt henne/honom en stund på golvet skrikandes medans jag gått ut i köket, stängt dörren o gråtit ögonen ur mig för att jag inte tycker om henne/honom och inte vill ha barnet längre! Men som tur är så försvinner de känslorna direkt när jag tänkt dom!

De finns många föräldrar som har dessa tankar, men det som skiljer alla dessa från brottslingar som skadar sitt barn allvarligt eller t.om. dödar det  är att det alltid stannar vid tankar! O nästan alltid så kommer skuldkänslorna direkt när man tänkt detta.

Jag hoppas för din skull TS att detta bara är en övergångsperiod och att du snart finner den underbara kärlek till ditt barn! Jag ska även säga att jag för längesen läste en artikel i vi föräldrar (tror jag) om en mamma som hade liknande tankar o hon kunde inte säga att hon älskade sin son förräns han var ca 1 ½ år.

Hoppas det löser sig för dig!

Hej ts. Jag har en idag åtta årig kille. Min graviditet med honom var jätte bra. Han är mitt första barn. Efter förlossningen kom det som en mindre chock över hur det var att vara mor. Ingen hade sagt något om hur det kunde bli. Hade inga vänner med småbarn och det fanns inga småbarn i släkten heller. Jag tyckte det var skit tråkigt. Det bästa var när han somnat. Jag älskade honom och har aldrig någonsin ångrat honom men det var tungt. Jättejobbigt verkligen. Men det lättade sedan när jag började jobba. Sedan blev det ännu roligare när han började prata. Jag menar föra diskutioner, komma med roliga saker att säga. Jag tror att den vändningen kom när han var runt 2-3 år. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt med barn som är under 2år. De är så beroende av en. Men det blir bättre och mycket roligare.

Nej så har jag aldrig känt,men visst kan barnen tränga en i bland o man kan i vrede tänka en "olaglig" tanke.
De tror jag alla gjort någon gång.
De är ett oerhört ansvar om inte går att föreställa sig innan man fått barn.Sen går de i perioder.

För et tag sen tänkte jag att jag skaffar aldig ett barn igen.Alla tre var i värsta trotsen o jag var helt slut.
Nu sen tre månader försöker vi få till en 4.......

Pratade med en kvinna som sa: vänta bara, när de kommer är det den lilla omställningen, för när de flyttar är det rent förfärligt...

Jag har haft svårt att känna de där överlyckliga känslorna, och ju mer jag funderat över det, desto mer har jag kommit fram till att det är ett försvar.

Jag har aldrig tidigare varit så här sårbar. Genom att skada mitt barn skulle en person kunna skada mig otroligt mycket, förmodligen mer än barnet. Och mitt barn kommer jag att vara tvungen att lämna ifrån mig till dagis och skolan, jag kan inte finnas där jämt. Och hjärnan reagerar med att skjuta ifrån sig...

Anonym (ung mamma) skrev 2008-03-05 00:57:36 följande:

Jag är nyfiken på hur du ser på det idag. Jag är själv i en liknande situation och hoppas innerligt att jag får tillbaka mitt liv igen. Föräldraskapet var i vårt fall inte planerat alls, men eftersom vi är runt 30 valde vi att behålla barnet. Just nu tvivlar jag på om det var så klokt eftersom jag känner ungefär som du beskriver i huvudposten.