Montel show, återigen....

Nu kanske jag hamnar i ett getingbo MEEEEN de som adopterar flera handikappade barn, förtjänar de inte lite cred? Att ha ett svårt handikappat barn ÄR mycket tuffare än ett friskt barn. Ex barn som sitter i rulstol, cp-skada osv. I sverige har man rätt till personlig assistans, men överallt har man inte det. Husen ska anpassas, handikappet kan ibland styra hela vardagen, barnet kan inte ta sig från punkt A till B utan hjälp av tunga lyft eller hjälpmedel osv. Självklart ger det även mycket att ta han om ett svårt handikappat barn, likväl som ett friskt barn. Men kan det inte vara av en god gärning dessa människor faktiskt tar hand om de handikappade barnen? Barn som inga andra tar emot?

Nu handlade iof inte tråden om handikappade barn, men jag såg att det kom upp i ett inlägg. Ang Montel-show= rent skräp. Däremot har han ju själv MS och vet hur människor runtom honom och han själv anpassar sig till ett liv med framtida skov och försämringar, mentalt och fysiskt.

Visst säger man inte rent ut till ett barn: Du är en börda. Men sanningen är att ngn ska ha viljan att adoptera de svårast sjuka barnen. Och det är en eloge att våga! Jag skulle inte vilja det. Jag är för rädd att mista folk i min närhet som det är redan. Ett barn......det skulle jag aldrig klara av. Dvs man fäster sig ev vid ett barn som ev går bort, och det är mentalt lika stort som den fysiska bördan.

Men man kan ibland undra hur dessa resonerar när de till exempel tar emot 5 handikappade barn. Det är lite väl optimistiskt....hur godhjärtat det än verkar, har man varken tid eller ekonomi för att ge dessa barn ett bra liv! optimistiskt, godhjärtat, naivt, dumt....jag vet inte, gränsen är hårfin.

Förresten reagerade jag över Oprah som kallade sina flickor i afrika för "mina döttrar". Är det hennes döttrar eller bara ett uttryck? Det kanske är hennes döttrar i hjärtat....

Hon har byggt upp en skolby vad jag förstår, eller är det ett barnhem?

Jovisst kan ngt hända längre fram, det är vi alla medvetna om. Men jag tänker mig nog mer SN som innebär stora omställningar, och som kräver konstant hemmavarande. Vilket föräldraskap som helst handlar om 100% engagemang. Men det kan hända att man bör haft kontakt med en familj som lever med ett gravt handikappat barn för att kunna sätta sig in. Jag tror inte det är utbildning & erfarenhet det i första hand handlar om. Man kan ha nödvändig utbildning och erfarenhet, men har man ett handikappat barn lär man sig och hänger med i systemet på egen hand. Det handlar alltså om att följa utvecklingen, forskningen, samtidigt vara med sitt barn varenda sekund om dygnet (ibland krävs vakande nätter), dra in pengar utan att arbeta, tid, tid, tid och massor av tid. Sedan självklart lyft med ett barn som inom ngr år väger 20kg, 25kg, 40 och till slut 60-80. Det finns dock liftar när barnen är tillräckligt stora. Kommer man ngnsin kunna ta en resa med sitt barn, utan att ha med en golvlift, går golvliften in på alla toaletter barnet behöver besöka under resan. Är allt handikappanpassat? Nej, det märker man kanske först när man är i den situationen. Varje litet moment i vardagen som vi tar för givet, kan ta timmar att lösa. Vet man pga av utbildning & erfarenhet vad man ger sig in i? Svar ja. Kommer man ALLTID & KONSTANT behöva vara på sin vakt. Svar ja. Även när du sover. Visst behöver man det med ett friskt eller lätt SN-barn med. Med skillnaden att det gravt skadade barnet kanske inte ens kan vända sig själv i sängen, inte ens om det plötsligt kräks. Ska det ligga på mage, sida eller rygg. Mage= det kan kräkas, sida och mage= det finns en risk att det kvävs. Och nu talar vi om stora barn! Jag menar bara att i Sverige finns personliga assistenter, det kanske inte finns överallt. Det är jobbigt nog att ha personliga assistent i sitt hem dygnet runt, som är sjuka titt som tätt. Därför tycker jag de som har hand om ett barn utan hjälp som behöver hjälp med påklädning, förflyttningar, matning, kommunicering hela livet, gör en stor sak. Det kanske inte ligger en god gärning bakom, men kanske? Eller kanske resonerar de med tillräcklig ekonomi, tid och utbildning att detta barn får det bra hos oss och sämre hos andra, som INTE vet vad de ger sig in i.

Svårt att förklara hur man tänker, men jag känner flera familjer med gravt handikappade barn, och det livet är mycket tuffare. Gränslös kärlek? Fanns det inte gränslös kärlek, vet jag inte hur de skulle orka.

Vill bara förtydliga att det var svar till Vietnammamma. Hehe man har en liten pratstund och sedan har det kommit flera inlägg emellan.....