Hur bli av med avundsjukan?

Tack för respons, båda.

Paulina f69: nej, vi har inte gått på någon fertilitetsklinik, eftersom min infertilitet var konstaterad redan innan vi träffades, så den vägen har jag inget att hämta.
Men jag ringde psykiatriska öppenmottagningen i går, tyvärr ville de inte hjälpa mig utan hänvisade mig till vårdcentralen. Måste samla lite mod och styrka innan jag försöker ringa dit.

Usch, har inga höga tankar om vårdcentraler, inte de jag besökt hittills iaf...

Hur gör man egentligen för att få hjälp? Jag tycker det är vansinnigt svårt att beskriva sina problem så att någon vill hjälpa. Vill ju inte gnälla och klaga, ska vara starkt och minnas att det finns många andra som mår mycket sämre än jag, men då det verkar det ju inte som om man behöver hjälp...

Tack ska ni ha, jag ska "ta mig i kragen" (hatar det uttrycket) och göra ett nytt försök.

Paulina f69: så ledsen att höra om dina förluster.

Så mkt lättare att berätta om hur man mår så här på nätet, öga mot öga med vårdpersonal, eller öra mot öra för den delen, är det så mkt svårare.

kram till er båda

Kurreburre: jag mailar dig.

Bux: ledsen för din skull, hoppas att det går bra om ni försöker igen.
*styrkekram*

Tack snälla ni för stöd och råd!*kramar*

Ja, det är en i sanning komplex sorg detta. Man sörjer så många olika saker: barn som aldrig funnits - från fosterstadiet till en vuxen individ, barnbarn osv osv. Att inte längre känna att man är en del i något större. Så är det iaf för mig, jag känner det som att jag plötsligt (min infertilitet uppstod till följd av en operation) ställts utanför hela livskedjan, att "alla andra" är en del av denna oändliga kedja med en historia och en framtid och jag plötsligt var ensam kvar med bara mitt förflutna.
Vad det innebär att vara kvinna, vad ordet betyder, är något jag har fått omvärdera flera gånger. Jag är inte färdig än...
Min man är jag inte rädd att förlora tack och lov. Han kände till min situation när vi träffades och gjorde ett val. Det känns både underbart och lite pressande ibland. Hur hade jag valt...? Kan inte svara på det.
Jag trodde innan allt detta kom, att det var barn som var mitt mål, inte graviditet osv. Jag tänkte ofta och mycket på adoption, redan i väldigt unga år, utan att ha en aning om att det skulle komma att bli det enda alternativet. Men idag är jag mkt tveksam till om det är rätt sätt för mig, för oss, att bli föräldrar. Ju längre tiden går och ju mer jag lär, desto säkrare blir jag på att det inte är rätt sätt för oss.
Det har varit en slags sorg i sig.
Tankar kring den biologiska delen har tagit allt större plats också. De känns lite förbjudna. Självklart är det som Hanya72 säger, den ena önskan är inte mer rätt eller fel än den andra, men det KÄNNS så.
Är man infertil och är ledsen ska man vilja adoptera. Annars får man inte vara ledsen. Det ena ska utesluta det andra.

Jag vet inget om framtiden längre. Men för 2 veckor sedan hände något som jag upplever som en milstolpe: vi fick besked om att en väns lille son hade fötts. Jag blev glad för deras skull, drog efter andan och försökte stålsätta mig inför smärtan som skulle hugga klorna i mig sekunden efter... och den kom inte...!!!:D Jag har fortfarande inte blivit ledsen! Det är första gången på 5 år som jag har känt så här och för mig är det så stort att jag knappt kunde tro att det jag kände var sant. Bara glädje, precis så som jag drömt om och längtat efter att få känna.:D

Jag är rädd att det kommer bakslag längs vägen, men nu har jag känt det och vet att det är möjligt, nu vet jag att även om smärtan kommer tillbaka så KAN den försvinna. Det kanske blir lättare i fortsättningen om jag kan minnas det?

Jag hoppas innerligt att jag är på väg upp nu. Två steg fram och ett tillbaka kan jag hantera, bara jag vet att det är framåt jag går...!

Och jag önskar alla er som också lider att få känna det jag kände för 2 veckor sedan, av hela mitt hjärta!*kramar*

Tack alla underbara människor för värmande och tröstande ord, det betyder verkligen så mkt...!
Det är hemskt att många delar det här ödet med mig, men samtidigt skönt att inte vara helt ensam.

Den omvälvande förändringen för några veckor sedan håller i sig än så länge. Just nu väntar jag på sms från en vän som ska få sitt första barn vilken stund som helst, och jag är i princip enbart förväntansfull och glad inför det. Inte rädd, arg, avundsjuk och ledsen. Jag njuter av varje dag som går och hoppas att det fortsätter så här länge till, helst för evigt...! Jag har inte gråtit på snart en månad!!! Från 10 ggr/dag till 30 totalt tårfria dagar är nästan overkligt, jag vet inte vart jag ska ta vägen...*gapar*

Det känns som att det finns en möjlig väg framför mig nu. Inte säkert att den kommer att bli lätt eller att jag alltid kommer att känna att den är rätt, men den finns iaf och just nu tror jag på den.

Jag har börjat kunna se goda ting igen. Tror mig kunna se en mening med min existens även om jag aldrig blir mamma. Det är stort.

Det känns nästan lite knäppt att jag så kort tid efter att jag startade den här tråden, fick uppleva en så genomgripande förändring. Nästan lite skrämmande. Rädd att ramla tilbaka ned igen med dunder och brak när som helst...
Gör jag det ska jag söka hjälp och minnas att det kan bli bättre igen.

Ni som hoppas och längtar: all lycka!
Ni som fått det ni längtat efter: grattis!

kram till er alla!:)

Wingtear: ja faktiskt känns det som att själva ventilerandet har hjälpt lite.

Solkattan: Du är inte ensam, vet precis hur du känner...! Jag har aldrig skrikit något högt, men inombords har jag gormat både de ord du skrev och en del ännu värre...

Även för mig är skillnaden stor mellan min sambos reaktioner och mina. Det är ett problem. Han kan koppla isär sin sorg och andras lycka. Jag vet inte om jag har kommit dit än, trots att jag mår så mkt bättre just nu. Tror det mer handlar om att jag börjat återerövra min person och mitt liv.

När jag varit mitt i sorgen blir jag någon jag inte tycker om. Alla mina intressen och allt jag normalt tycker om och som ger mig glädje rinner bort. Kvar blir bara sorgen, tomheten och meningslösheten. Varför ska jag roa mig med mina hobbies eller unna mig något trevligt när allt ändå är meningslöst? Så har jag tänkt ofta.
Sorgen dränerar mig på energi och jag blir apatisk. Avundsjukan däremot frodas i den miljön...

Precis som du kunde jag hitta på saker som inte ens hänt, i mitt huvud. (Och fram tills nu var jag helt övertygad om att jag var ensam om att göra det...) Svårt att förstå varför man gör som man gör ibland, men helt klart skapar negativa tankar nya ännu värre tankar och känslor.

Känner igen det där att dra sig undan vänner av rädsla för att få bebisbesked när som helst. Även det gjorde mig rädd och fick mig att inse att något måste förändras.

Jag vet inte säkert hur man kommer vidare, det enda jag vet att jag aktivt gjort innan det plötsligt vände är att fokusera på mina intressen.
T.e.x. lade jag ner massor av energi på att leta efter en lämplig kattras att ha i framtiden (älskar djur i allmänhet och katter i synnerhet, och ja, något måste jag få lägga mina omsorger och min kärlek på. Måste vara behövd och få pyssla om, så hur patetiskt det än må vara kommer de att vara ett slags bebis-substitut.) och på ett hobbyprojekt jag har ihop med en kompis (det var f.ö. hon som föreslog det, när hon såg hur all glädje och alla drömmar runnit av mig. Projektet är en gammal dröm jag haft många år men aldrig vågat göra nåt av. Är henne evigt tacksam för att hon kom på något konkret åt mig!)

Genom att fylla tillvaron med allt fler positiva saker, smått och stort, fick jag mer och mer energi. Sorgen finns kvar, men den har snällt fått flytta sig längre och längre bak.
Jag tror inte det går att tvinga bort sorg, men kanske att det går att leva gott med den om man har minst lika stora delar glädje sida vid sida? Hoppas på det.

Det är nog det enda råd jag har är jag rädd: tvinga dig att göra saker du brukar må bra av. Jaga varje litet uns av lycka och glädje, spelar ingen roll hur liten eller stor, allt räknas!

All lycka till dig!

Solkattan: vad glad jag blir att jag kunde bidra med något litet. Jag håller tummarna för dig, på alla plan.

Mia 29: Ja, hjälp vad jag ältat den frågan...! I min hjärna, rent intellektuellt sett, vet jag att det finns många olika meningar med livet. Men faktum kvarstår, att på ett krasst biologiskt plan är meningen med livet att föröka sig. Det går aldrig någonsin att komma ifrån.
Men som de tänkande och mångfascetterade varelser vi har blivit genom årtusenden av evolution, är det inte längre vårt enda syfte.

Jag försöker se den nytta jag gör i tillvaron trots att jag aldrig kommer att sätta barn till världen. Om man bara letar med öppna ögon kan man hitta en massa goda anledningar till att man fötts och fortfarande lever och tar upp plats, trots att man inte får barn.
Till att börja med finns det alltid människor som skulle sakna en om man inte fanns. Man har alltid betytt något, mycket eller litet, för flera människor.

I mitt eget liv finns två tonårstjejer, döttrar till en gammal vän som jag tyvärr kommit att glida ifrån med tiden. Flickorna hälsar dock fortfarande på, ringer och mailar. De kallar mig moster och andramamma *nästan kvävs av stolthet* och självklart hade jag funnits där för dem även om jag haft barn, men ibland försöker jag fokusera på hur mkt lättare det är för mig, för oss, att ge dem tid och uppmärksamhet eftersom vi är barnlösa.

Bara häromdagen frågade den yngsta om hur jag kände inför barnlösheten. Jag svarade att jag ibland är väldigt ledsen över det och då sade hon genast. "Men du har ju oss i alla fall!" Och det är så sant så sant. Inga ord kan beskriva vad de betyder för mig.

Jag vet att vi alla har små och stora anledningar till att finnas, det gäller bara att se dem. Och jag hoppas att vi alla kan hitta meningar med livet även utan barn.

Ibland glömmer jag bort att det finns många som lever utan barn, av nöd eller av egen fri vilja. (Särskilt som man ser barnvagnar och gravida magar precis överallt...!) Människor som antingen lärt sig hantera sorg och saknad eller som gjort ett medvetet val och trivs med det. Jag skulle ju aldrig komma på tanken att kalla deras liv meningslösa.
Nu är ju alla olika, men det påminner mig ibland om att det finns många olika sorters liv och livskvaliteter, och att man förhoppningsvis inte bara har en enda chans till ett gott liv, utan att det finns alternativa vägar att gå.
En dörr stängs men en annan öppnas.
Jag hoppas på det.

En kram till dig och jag hoppas att du får vad du längtar efter.

När jag läser alla inlägg här slås jag av något: trots att historierna och situationerna som beskrivs skiljer sig åt ganska mkt, allt ifrån gravid till infertil och alla varianter däremellan, så är känslan av att avundsjukan är förbjuden uppenbarligen densamma.

Det får mig att tänka (mer än någonsin) att känslan inte alls är förbjuden. Den kanske t.o.m. är nödvändig, under en tid. Om man inte får erkänna för sig själv, och helst för en del andra också, att man känner så här, hur ska man då komma vidare, komma därifrån?

Jag börjar tro att avundsjuka i sig inte är någon skadlig känsla, att det är bra och sunt att man har förmågan att känna den rent av. Varför ska man inte reagera på att man inte får något man längtar efter? Och varför förväntas man glömma den längtan och den sorgen bara för att någon annan fått det man vill ha? Ganska bakvänt egentligen...
Vi är inga helgon. Vi är ju människor. Vi styrs av känslor.

De som aldrig lidit av avundsjuka är lyckligt lottade. Jag säger inte att DE skulle var onormala, men kanske är vi "grön-nyllade" precis lika normala?

Däremot är det skadligt för en själv att må dåligt på det viset. All den negativa energi man omger sig med gör allt ännu värre. Så för sin egen skull är det viktigt att göra vad man kan för att komma till en annan plats i känslolivet så att säga. Men inte för att vara duktig eller god. För sin egen skull!

Så tror jag, att jag tror, just nu...

Marimedm och Solkattan: just det där att få hjälp att förstå varandra låter verkligen vettigt i mina öron, för sambon och jag förstår inte varandra ett dugg i den här frågan. Är som natt och dag där.
Men det bär emot att ta hjälp. Har alltid haft svårt för det. *avger heligt löfte till mig själv att bita i det sura äpplet och söka professionell hjälp om det blir illa igen*

Undrar förresten vad det är med killar som gör att de så sällan tycks känna den här avundsjukan? Är det någon här som har en kille som är avundsjuk på samma sätt?

Tintalle och Chanell: *kramar* Ja, det är lite märkligt att det är så skönt att höra att andra är lika avundsjuka som en själv. Men innan jag startade den här tråden trodde jag verkligen att jag var ganska ensam om att känna så här. Och det ÄR en tröst att se att det inte var så. På nåt vis.

Idag prövas min (tillfälligt?) kvästa avundsjuka på ett annat sätt: sambon är och hälsar på sitt ex och hennes man. Han är lika mkt kompis med dem båda. De (exet och nye maken alltså) har ett efterlängtat lite barn de fått kämpa för hårt. Jag har inte kunnat förmå mig att följa med någon gång hittills.
När jag och sambon blev ett par tog det mig tid att vänja mig vid att hon var hans vän, men det gick och en dag kände jag att det skulle vara roligt att hälsa på dem tillsammans. Men precis då kom beskedet om att de ätnligen lyckats bli gravida, och allt var tillbaka på ruta 1. Och sedan dess har jag inte riktigt kommit dit jag vill igen.
Men någon dag så...