Gud så jag känner igen mig i dessa inlägg, de där me att man nästan e rädd för att lyfta luren för rädslan att höra någon berätta att hon är gravid. Min frisör har precis köpt hus me sin kille och jag har t.o.m. börjat känna rädsla för att gå till henne för att jag e rädd för att hon ska säga att hon e gravid. Helt sjukt egentligen! Jag vill ju inte sluta hos min favvofrisör...
Ja, jag kan bara återigen säga att jag känner så igen mig i allt ni skriver, speciellt de där me at man känner hatr mot gravida kvinnor. I samband me mitt mf blev min sambos bästa kompis tjej gravid. När min sambo berätta de här hade de gått ca en vecka efter mitt mf. Jag blev så jävla arg o ledsen så jag bara grät o skrek o kastade saker o tyckte de va så jävla orättvis att de som inte ens kämpat fick till de direkt. Vi som lämpat i ett o ett halvt år får ett jäkla mf när vi väl lyckades. Min sambo har oxå så svårt att förstå min avundsjuka. Han e jätteglad för deras o alla andras skull o fattar inte riktigt varför jag känner så här. Jag önskar så att jag kunde känna som honom, men de går bara inte. Varje dag e jag så rädd att nån ska kläcka den stora nyheten. Jag har mått så dåligt över detta, men efter missfallet har de blivit ännu värre. Min sambo tycker att vi ska trösta oss me att vi faktiskt lyckats en gång, ja att vi faktiskt kan få barn. Jag tänker bara, hjälp tänk om de tar ytterligare två år eller aldrig... Vet ju att man kan söka hjälp, typ insemination, och de lutar väl åt de hållet.
Inte för att gotta sig i andras elände, men det är skönt att veta att man inte e ensam om sina "skamliga" känslor, och att det faktiskt snarare e naturligt att känna så här.