* Min farmors mor jobbade som barnflicka tills hon gifte sig. De fick dela en villa med en annan anställd på mannens arbete. De fick tre barn. De hade höns som de åt av när det behövdes, och en trädgård med potatis och grönsaker och frukt. Mannen var uppvuxen i ett torp, han gick dräng från det att han var ca 15, och då fick tjänstefolket bara ibland vattnig lingonsylt till gröten, så de inte skulle få skörbjugg. Varje år fick han och syskonen varsitt nytt par träskor som gjordes av en kringvandrande skomakare. Däri hade man yllesockor under vintern. Ingen gårtex där, inte.
* Min farfars mor växte upp i Tyskland. Hon gifte sig och fick två barn på 1920-talet. Mannen var fackligt aktiv socialdemokrat. När Hitler började förfölja dessa så flydde mannen till Danmark. Hon blev intagen till förhör och torterad av nazisterna. Därefter flydde hon och barnen till fots till Danmark. När Hitler intog Danmark flydde de över till Sverige i en liten båt, och bodde i flyktingläger i Småland. Därefter flyttade de till Stockholmstrakten.
* Min farmor började arbeta som barnflicka som tonåring, både i familjer och på sjukhem och sommarhem, där rika lämnade sina barn när de åkte på semester. Hon blev kär i en kille, men hans kompis bufflade sig fram och ville ha henne -- min farfar. Så de började umgås. När han ville ha sex så undrade hon hur de skulle göra om hon blev gravid, och då sa han att då gifter vi oss väl. Hon skaffade pessar rätt omgående. Men en gång använde hon det inte, blev gravid, och det blev min far. De hann gifta sig först. Hon fick ett barn till snabbt, och var hemma med dem ett par år. Hon berättar om att hon var så trött så hon la sig på golvet och lät barnen klättra runt, medan hon inte kunde låta bli att somna.
Hon hade fullt sjå att hålla mannen mätt, hon kunde bara köpa kött för en krona om dagen. De hade ingen dusch i rummet de hyrde, så de gick till badhuset varje vecka och tvättade sig. Därefter fick de en hyrestvåa, men hyrde ut ena rummet för att de inte hade så mycket pengar. Runt 1960 köpte/byggde de sig ett radhus via Småhusbyrån. Redan när barnen var små fick hon lov att arbeta som barnskötare, även söndagar. Därefter fick hon jobb i skolmatsal, ett deltidsjobb så hon var hemma när barnen kom från skolan. Det hade hon kvar till pensionen.
Farmor hade bestämt sig för att skilja sig. Men hon ville vänta tills barnen blev lite mer självständiga. Sedan blev det aldrig av, och även vi barnbarn fick genomleva några läskiga stunder med denna krävande och oempatiska man. Sen dog han, och sedan dess har farmor ägnat sig helt åt sina intressen, med fasta träffar flera gånger i veckan.
Jag beundrar farmor för att hon varit så stark och klarat den tuffa ekonomiska situationen som ung familj. Hon är beslutsam och positiv, så långt från gnällig som man kan komma. Hon är FANTASTISK med barn, och står mig mycket närmare än min mamma gör. Men jag kan inte begripa hennes beslut att stanna hos den energikrävande mannen.
* Min mormors mor blev med barn utan att vara gift. Hon tvingades lämnade barnet hos en bekant familj och åka till stan för att jobba så att hon kunde betala för mat och husrum. Efter bara några år dog hon i en kraftig infektion.
* Min mormor växte upp i den bekanta familjen. Började jobba tidigt. Jobbade på varuhus hela livet till pensionen. Gifte sig med en man som visade sig bli alkoholist och kunde vara oberäknelig, negativ och ibland aggressiv. Det berodde på att han tvingades kämpa i finska vinterkriget 1939--1940, vilket tog hårt på honom psykiskt. (Vi fick t.ex. aldrig ha raketer på nyårsafton när vi var där, för då fick han panik.) Hon stod ut med hans nycker, de fick två barn och efter att morfar dog blev mormor ihop med en ungdomsvän, de reste massor och hade det jättebra i flera år, sedan dog även han.
Jag beundrar henne för att hon varit självständig och jobbat och hållit ordning och reda hela livet. Men jag kan inte begripa hennes beslut att stanna med en man som var mer som ett barn.
* Min mamma föddes i slutet av 40-talet. Hon flyttade hemifrån tidigt, långt från sina föräldrar, till en storstad. Jobbade sig uppåt i ett företag. Fick två barn i mitten av 70-talet och var hemma med oss i fem år. Återgick sedan till karriären och fick mer och mer ansvar på jobbet.
Jag beundrar henne för att hon är självständig och kunnig, och har avancerat rätt så långt i karriären trots att hon inte har akademisk utbildning. Hon är dessutom självklar och tydlig med barn (nu barnbarn). Hon hade stort förtroende för att vi skulle klara oss själva, vi fick stora friheter under tonåren.
Jag vill inte vara så stressad som hon verkade, och fortfarande är. Hon blev ofta arg, och var inte alls bra på att reda ut konflikter, bli sams och säga förlåt. Jag hoppas jag kan vara mer lyhörd och diplomatisk.