Hur får man barn som tar ansvar för sitt eget liv?

Jo, han har tagit den diskussionen med sonens mamma åtskilliga gånger men det hjälper inte. Hon tycker inte att hon gör någonting fel utan anser att det är min sambo som inte ställer upp tillräckligt för sin son... Hon vill inte se att hon gör sonen en björntjänst.

Killen har valt till gymnasiet nu. Program som han inte kommer in på med sina nuvarande betyg. Gör han minsta lilla ansträngning för att höja sina betyg? Nej... Han skyller på allt och alla, det är aldrig hans fel att han inte vet vad han har för läxor, vilken tid han börjar, när han har prov osv... Sen är det dessutom min sambos fel för att han inte hjälper sin son tillräckligt. Min sambo säger alltid att sonen bara skall säga till om han behöver hjälp, och säger han till så får han hjälp, under förutsättning att han inte kommer kl 23:00 kvällen innan provet och skall ha hjälp...

Vad skall man göra för att inte vara en curlingförälder? Vad skall man ställa för krav egentligen? Vad skall en 15-åring kunna ta ansvar för själv?

Vi har haft som regel ett tag nu att sonen skall få gå och lägga sig vilken tid han vill på kvällen (han skall dock ha gjort sig iordning och hålla sig på sitt rum efter kl 22) under förutsättning att han själv tar sig upp och iväg till skolan i tid på morgonen. Detta tyckte vi var ett bra sätt att lära honom ta lite eget ansvar samtidigt som vi slapp diskussionerna om att han inte ville gå och lägga sig. Kan ju säga att han har inte varit i tid till skolan en enda dag sen detta infördes, och sambon har gång på gång gett honom "en chans till", så det är inte bara mamman som har problem med disciplinen....

Min relation med killen är bra. Vi har en "kompisrelation" och kan prata om det mesta. Vi har pratat om det här med vad han vill med sitt liv många många gånger och han har ju klart för sig vad han vill och vad han måste göra för att nå dit men även om han är hur klok och insiktsfull som helst när man pratar med honom så händer det ju inget...

Jag vet att han känner sig orättvist behandlad. Han tycker att hans pappa inte gör någonting för honom och att han inte ställer upp. Men han ger inte sin pappa en chans. Det enda han gör är att sitta hemma hos sin mamma och spela dator. Sen ställer min sambo inte upp på vad som helst heller och vill han inte skjutsa sonen til köpcentrat 1 km bort just då när sonen ber om det så tycker sonen att han är hemsk som inte ställer upp... Jättesvårt att veta hur man skall visa att man faktiskt ställer upp utan att för den delen "skämma bort" och curla.

Senaste diskussionen far och son hade gällde att min sambo var så fruktansvärt snål. Stackars sonen fick ju till och med mer pengar av sin mamma... Visst, sonen har en löjligt låg månadspeng i "grundlön" men om han t ex håller ordning på sitt rum, hjälper till hemma osv så ökar den dramatiskt. Det är bara det att som med allt annat så orkar han inte anstränga sig. Kan tillägga att killen får precis allt han behöver och månadspengen skall endast användas till "fickpengar".

Precis, problemet är mamman....

De enda "förmåner" han har är datorspelandet. Någonting annat är han inte intresserad av längre. När vi tyckte att han ägnade sig för lite åt skolan och för mycket åt datorn satte vi restriktioner på spelandet. Det enda det har lett till är att han numera alltid går till sin mamma och spelar dator efter skolan (på "våra" veckor kommer han "hem" från mamman lagom tills han skall gå och lägga sig...). Det hjälper tyvärr inte hur många gånger min sambo försöker prata med sitt ex. Hon tycker bara att allt han säger och gör är fel. Jag har försökt få min sambo att inse att han behöver ta hjälp utifrån för att få henne att inse att detta inte fungarar men han är inte så pigg på att "inte klara sig själv...". Nu har han dock börjat inse att någonting måste göras så förhoppningsvis kan han ta kontakt med familjerådgivare eller liknande. Kanske kan de hjälpa till att få mamman att förstå.