• sökande

    hur är det? ni som gått igenom äd

    jag och min man funderar på äggdonation då jag sorgligt nog gått in i för tidigt klimakterium.
    Är förberedande behandlig jobbig?
    Hur gjorde ni för att besluta er att genomgå allt?
    Vad är riskeran?
    vore mkt tacksam för svar från er som vet vad det handlar om.
    Tack på förhand

  • Svar på tråden hur är det? ni som gått igenom äd
  • Jag är Sma

    Hej!
    Jag tror att hur man upplever den förberedande behandlingen är väldigt individuellt. Jag tycker inte att det har varit särskilt besvärligt alls fysiskt sett - jag har knappt känt mig påverkad av medicinerna men jag vet att det inte är så för alla. Däremot tycker jag att det har varit en ganska stor psykisk press - att gå och vänta på ett försök som kanske inte blir av då slemhinnan inte blivit tillräckligt tjock eller för att kliniken stänger för sommarsemester. Det har också varit jobbiga dagar att gå och vänta på testdag efter varje försök och sedan - besvikelsen när det inte blivit som man hoppas. Efter försök nr 3 var jag inte särskilt hoppfull - frågade läkarna hur länge det egentligen var lönt att hålla på men gjorde ändå ett till. Då blev jag gravid och är nu i v.19. Jag vet inte hur många försök till jag hade varit beredd att göra om det inte lyckats då - men man orkar nog mer än man tror i sådana lägen.

    När jag nu räknar efter så tog det ca 7 månader från mitt första försök till graviditet och egentligen är ju det ingen lång tid. Många par som kan och vill bli gravida på det naturliga sättet får ju försöka minst lika länge.

    Jag kan inte riktigt svara på hur vi kom fram till beslutet att pröva ÄD, det kändes helt enkelt som det bästa av de val vi såg oss ha . Jag kan inte heller svar på vilka riskerna med ÄD kan vara - jag har inte velat ta reda på det faktiskt - tyckt att jag haft nog med bekymmer, men några större risker med behandlingen finns i alla fall inte - förutom den psykisk tunga biten förstås. (Som dessutom kan bli ännu större för dem som är tvungna att bekosta behandlingen själva - att ha det tufft ekonomiskt mitt i detta måste vara extra jobbigt. ) Avslutningsvis kan jag tillägga att jag har upplevt det som en stor hjälp att inte vara ensam i detta utan (förutom min man) ha kvinnorna här på ÅD-forum att utbyta tankar med.
    Lycka till - vad ni än bestämmer er för/ Sma

  • sökande

    hej sma tack för ditt svar vart gjorde du äd?

  • Jag är Sma

    Gjorde alla försök på ett universitetssjukhus i Sverige.

  • sökande

    ok,tack det blir inte aktuellt för oss då vi har ett biologiskt barn sedan innan..

  • makima

    Jag har inte gjort ÄD ännu ,men är uppsatt på väntelista.

    Men beslutet att genomgå ÄD var inte så svårt för oss.
    Jag är 44år och mina ägg är inte dugliga längre så detta är vårt enda val.

    Men min man kommer att vara biologisk pappa och jag kommer att bära detta barn i nio månader, från det är så litet att knappt ögat kan se det tills det föds ur min kropp. Så det blir mitt barn också, både juridiskt och känslomässigt. Jag har ju endast fått en äggcell från någon annan.

    Så ser vi på det, min man och jag.

    Jag skall äta östrogentabletter och ta progesteronvaggitorier men även ta en singeldos Decapeptyl injektion, som förberedande behandling inför äggdonationen. Inte något jag kommer att må speciellt dåligt av tror jag.

    Riskerna är väl de som jag kan få pga min ålder. Tror annars inte att riskerna är mycket större än vid en vanlig graviditet.

    Lycka till! makima

  • suba

    makima:
    Blev nyfiken på det du nämner - singeldos Decapeptyl injektion: Vaet du varför? Vilken klinik?

    Jag har inga mentala problem med ÄD beslutet.
    Hoppas man få ett friskt barn.

  • Tracy

    Hej sökande,

    Vi ställde oss i kö för drygt ett år sedan och har nu precis gjort vårt första äd-försök.
    Jag har inte haft några biverkningar av medicinerna (möjligtvis av progesteronet under ruvningen, är vansinnigt trött, men vem är inte det i februari), så för mig har väntan och den ständiga "snart går det nog åt pipan"- tankarna jobbigast. Och, som Sma säger, "misslyckas det här blir nästa försök inte förrän efter sommaren". Ska det nånsin gå? Rädslan för att det aldrig ska ta slut, att vara fast i en äcklig lervälling av kötider och brustna förhoppningar, det är det värsta för mig.
    Plussade för en vecka sedan, men rädslan finns ju kvar, lika stor som vanligt. Kommer väl att vara så här fram till vul i v8. Eller (förhoppningsvis) i nio månader

    /TracyC

  • Raspberry81

    Plussade du och inte har du berättat det för mig

    Den som har det jobbigast med medicinerna är oftast den som donerar äggen, det är mkt starkare mediciner (har jag hört). Jag blev skithängig av progynonet. Och när jag hämtade ut en till burk, sa hon på apoteket att man kan bli väldigt trött av progynon. Jo det hade jag märkt redan!

  • Squirl
    Raspberry81 skrev 2008-03-10 17:12:11 följande:
    Plussade du och inte har du berättat det för mig Den som har det jobbigast med medicinerna är oftast den som donerar äggen, det är mkt starkare mediciner (har jag hört). Jag blev skithängig av progynonet. Och när jag hämtade ut en till burk, sa hon på apoteket att man kan bli väldigt trött av progynon. Jo det hade jag märkt redan!
    Så olika det kan vara. Jag mår bra av Progynon, mycket bra, till och med. Någon annan här på forumet fick förskräcklig huvudvärk.
    Däremot måste jag nedregleras inför mina försök och det gillar jag inte.
    Den som donerar är att jämföra med mina egna IVF och de där follikelstimulernade sprutorna -jag ville bara leka kanin jag. Så i mitt fall har jag inget emot den delen heller.

    Jag har en kompis som var nedreglerad under ett halvår med de där för mig läbbiga sprutorna. Men för henne var den perioden den bästa, utan humörssväningingar och mens.

    Så, trådskapare sökande, hur man reagerar på vad får du säkert lika många svar som de du frågar. Om du hamnat i förtidigt klimakterium är Progynon det du kommer att få och som sagt gillar jag dem.
    Risker: det finns ju en viss risk i att äta östrogen men det är ju under en begränsad period och å andra sidan sparar det ju benmassa. Gungor och karusell.
    Jag bestämde mig när vi under sju års tid gjort allt vi kunnat för att få barn utan att lyckas. Vi var på semester och var ledsna. Stranden kryllade av små människor och ordet äggdonation dök upp i bakhuvudet.
    Jag tänkte att jag älskar ju alla barn, för mig spelar det ingen roll med det genetiska. Visserligen har jag barn sedan förut och alla tycker ju att just deras barn är det något alldeles speciellt med men -jag älskar ju varje ny liten människa jag träffar och SÅ märkvärdiga är väl inte just mina gener.
    Dessutom visar andra undersökningar på att genetik är 30%, resten är livsstilen.
    Jag tycker det ska bli så spännande ifall vi får lyckan att uppleva detta!
Svar på tråden hur är det? ni som gått igenom äd