Trulis78 skrev 2008-03-22 16:53:09 följande:
Måste också bara få skriva till alla er som vistats under lång tid på neo. Min korta tid där satte spår i mig för livet och jag har mått så dåligt över det som hände i början trots att jag vet att jag var lyckligt lottad som fick ta med mig min bebis hem så snabbt. Mina tankar går ofta till er som haft både längre och jobbigare vistelser och jag beundrar er så för att ni faktiskt har tagit er igenom det på ett sätt eller ett annat! En stor eloge till er alla för er kamp!
Trulis78, så tråkigt att det blev fel med sköterskan där. Jag känner så väl igen det där, och det är svårt att dra gränsen för mig själv så här i efterhan mellan vad folk faktiskt inte borde ha sagt och vad som var ens egen "överdrivna" känslighet, för man blir ju faktiskt helt otroligt känslig, precis som du säger.
Ang att vara länge på neo. Självklart är det tufft, alldeles oerhört påfrestande. Men man hinner också smälta att man faktiskt är där på ett annat sätt än när man är där en kort sväng.
Min erfarenhet av de föräldrar jag pratat med - och de är mååååånga - är att de som mår väldigt dåligt psykiskt i efterhand ofta har fått relativt stora och friska barn och bara varit kvar i två-tre veckor. På nåt sätt är det ofta värre det. För mig, som har provat på bådadera, så var det definitivt värre att vara där kortare tid. Paradoxalt nog. Det är som att man inte hinner fatta vad som händer!
Som långliggare är man också synlig på ett annat sätt, man är inte bara en förälder bland många andra. Jag kan tex fortfarande ringa till neo (jobbar bl a i föräldragruppen) och i 9 fall av 10 vet sköterskan som svarar vem jag är, trots att Hannah är åtta månader och lite till nu. Jag har en annan möjlighet att "titta förbi" när jag känner att jag måste tillbaka för att andas lite sjukhusluft och liksom ta in allt som hände. Dörren är alltid öppen för mig. Och när vi kommer dit så vet alla vilka vi är, undrar hur det går, vad som hänt sedan sist osv.
Och det har varit värdefullt för mig, att faktiskt bli sedd. Sköterskan som kom och sade "Du, jag ser att det där vi pratade om nyss nog blev fel..." - jag är inte så säker på att hon hade kunnat ana det om jag inte varit där så länge. Barnsköterskan som kom ihåg mina andra barn, och hur det varit med dem. Och när man själv lär känna personalen - och efter att ha varit instängd på IVA-salen med sköterskor dygnet runt i ett par veckor har man liksom inget annat val än att lära känna dem, man kommer inte undan
- då vågar och orkar man också vara öppnare med hur man mår och hur det känns. Och då har de möjlighet att stötta på ett annat sätt.
Mei: Jag har pratat amning och missfall med många kvinnor pga mitt engagemang i olika stödgrupper, och en sak jag har lärt mig som jag tror kan vara till nytta som personal är att pejla läget innan man kommer med åsikter. Att vara öppen för att människor kan uppleva saker på helt olika sätt och resonera väldigt olika. Tex med flaska, en mamma kanske tycker att amningen inte är så viktig och att det är skönt att nån börjar prata flaska, hon känner det som en lättnad. En annan blir väldigt upprörd och vill inte alls diskutera ämnet. En tredje har kanske redan testat, med nedslående resultat osv. "Vad vill du?" "Vad tycker du?" "Hur funderar du?" "Vad har ni provat?" är viktiga frågor som hjälper en att hjälpa.
