Blivande pappa

Väntar också barn så mitt tips är att du försöker vara påläst och intresserad. Läs böcker om papparollen samt graviditeter och lyssna på mamman samtidigt som du ställer frågor. Visa att du vill vara delaktig, jag tror att du måste aktivt ta plats då graviditeten är en kvinnogrej traditionellt sett.

I början av graviditeten (minst halva) var jag inte med på noterna även om jag läste böcker mm. Problemet kan enklast sammanfattas med "Tagit del av informationen men ännu ej förstått"

För att underlätta för mamman bör du försöka se till hennes behov, var öppen och tyck inte att hon är jobbig utan gilla läget. Jag hade problem efter att ha lagt ner miun själ i en köttfärssås som brukar vara uppskattad men istället möts man av kommentaren "Jag klarar inte av lukten, det blir filmjölk till middag istället" då biter man ihop och testar något annat nästa gång.

Min sambo har fungerat relativt normalt så jag har kommit lindrigt undan gravidhormonerna.

Hej

jag tror inte du är ensam om att känna "rädsla" eller oro för det som komma skall, det är ju trots allt en helt ny situation för dig. (och även för din tjej om det är 1:a pågång).
Försök bara vara samma kille som tidigare det verkar ju ha funkat bra (hehe) men tänkt på som andra skrivit att det finns små elaka gravidhormoner som ställer till det ibland så lite ökad tolerans mot tjejen och lite mer omsorg skadar inte. Följ med på alla MVC besök så lär du dig en hel del och fattar ännu snabbare att du ska gå igenom nåt otroligt häftigt, dvs bli pappa. Väntar själv nu på 6:an som ska komma i slutet av juli och har just konstaterat att hur ofta man än har sett på BB-TV dvs ultraljudet, så är det lika facinerande varje gång.
Sen kan ju sambon också (som min t.ex) gnälla över hur stor hon blivit (ingen märkbar skillnad eligt mig och andra) men det är bara att söka bekräfta henne i att det är normalt och att hon är fin osv. Jävligt känsligt det där med klädstorlekarna....

Sist och inte minst, lycka till farsan.

/Anders

Wasberg:

Jag e inte pappa ännu å inga knodds på g.. ännu men jag va bara lite nyfiken på hur ni har gjort! Men jätte tack för ditt utförliga svar! E 28 nu och ha velat bli pappa sen jag va 15! *skrattar* Tur e väl att man inte blev pappa vid den åldern.. Men nu känner jag att det e dax!

Är pappa till en liten tjej på snart tre månader. Kanske blir att jag mest svarar på vad som gäller sen när bebis kommit. Vissa bitar är man automatiskt utanför på, den närheten som kvinnan får med amning (om det fungerar). Men samtidigt har jag märkt att vi män har en liten fördel. Lilla Emma vet att det ofta är bus och lek när jag kommer, så då blir hon glad. Börjar snacka och låta. Däremot är det fullkomligt omöjligt för mig att lägga henne, hon tror att om jag är bredvid henne att det är dags för nya äventyr!
Medan morsan periodvis känner sig som mest som en mjölkmaskin.
Vad man kan göra för att underlätta. Det är väl som alltid annars i livet. Agera ”trappräcke” finnas till hands när hon behöver stöd. Moraliskt, emotionellt eller bara med något praktiskt.

Fixa middag, hämta post, följa med till MVC, lyssna, prata, handla... kolla runt på nätet efter vad som är bäst barnvagn, bil eller annat för era kommande behov.

Ja, ja... skit i vad jag tycker. Allt fixar sig troligen ändå. Du är ju helt klart engagerad.
Sen en sak till, innan jag blev farsa hade jag lyssnat för mycket på polare som berättade rysare om hur tungt allt skulle bli. Gör inte det. Än så länge är det bara party!
Hinner träna, hinner jobba, hinner polare... fast kanske att jag inte längre tycker att de saker som jag tidigare tyckte var jäkligt viktiga, inte längre är fullt så viktiga.
Oftast är det att den favoritsak som jag vill göra, är att leka och gosa med en liten gullig bebis som finns här hemma.

Mycket goda råd i tråden. Följ med till MVC. Var delaktig på alla sätt du kan. Försöka lyssna mycket och prata.

Gulla med magen kanske? Håll handen på magen och försök känna när bebisen rör på sig (mot slutet när det märks)

Thomsserum:
Tack för alla underbara råd! Klockrena!

qwoxy:
Jo tack.. Magen kommer jag inte kunn låta bli när den kommer!

Jag tror det handlar mycket om hur din och damens relation är i stort och hur din dam ser på det här med att bli mamma. Har man problem dyker de säkert upp under graviditeten i en eller annan form.

Jag var också orolig att det skulle bli så från början men jag har en sån rar fru som inte stänger ute mig, eller hur man ska uttrycka det. Ibland får jag för mig att en del kvinnor kan vara såna - att de ska ha nåt som "bara är deras" (de kanske känner att de inte har något annat sådant?). Sen är det klart att man inte känner att man är den som tillför mest på MVC-träffarna... ;) Att man har en BM som pratar även med den blivande pappan gör då förstås inte saken sämre. Du verkar ju intresserad så bara du får vara med för de andra parterna så blir det toppen! För mig är det bara drygt 2 månader kvar till ankomst, har varit en väldigt trevlig upplevelse hittills, och nu längtar jag bara så det gör ont!

Mmm, måste säga att jag har inte känt mig utanför graviditeten, visst när vi är hos barnmorskan pratar hon mest till min sambo om provsvar och liknande, fast hon frågar ju även mig hur det känns osv. Så har jag en sambo som säger, när hon/han sparkar så jag får känna lite, ja, jag har det väldigt bra tycker jag Nu är det sista biten kvar sedan har man det där underbara barnet. (10 juni)

Hej LordHawk och kul att du skall bli farsa. 13 års väntan är en lång tid.. .

Är ingen gammal ringräv på sånt här men har det ganska färskt med en 10 månaders dotter och får mitt andra barn i början av juli.

Tänkte gå mot strömmen lite och skriva: Du kommer vara och känna dig utanför och det är bara att gilla läget! Det en mor och det blivande barnet har i magen kan ingen ta sig ens i närheten av. Kvinnans hormoner mm spear så många spratt att det nästan är löjligt åt det.

Det bästa du kan göra är att finnas till hands. Sköt om hemmet så mycket du kan och assistera din gravida flickvän/fru med till tappa upp varma bad om hon gillar det, massera henne på ryggen försiktigt (visa mig den gravida kvinna som inte gillar det.. ).

När väl barnet kommer kommer fortfarande banden mellan kvinnan och barnet vara mycket starkt iochmed amningen. Men nu har du iallafall möjlighet att ta ett steg in för mammam ammar aldrig 24/7. Utnyttja det och var så mycket som möjligt med barnet däremellan. Att ge din kvinna lite qualitytime för henne själv under denna tid uppskattas också.

När väl amningen slutar kommer din tid. Nu kan du tom rent praktiskt börja ta ut föräldradagar mm då den fysiska kontakten mellan barnet och kvinnan inte är lika stark. Och tro mig, ni kommer få en grym kontakt ditt barn och du om du bara vill.

Näe, nu väntar kneg men du fick kanske lite matnyttigt iallafall. Lycka till!

Vad underbart att läsa att någon går mot strömmen! Mina "farhågor" stämmer ju då alltså! Tack för tipsen Gnagarn

Den 11 juni ska jag bli pappa. (oväntat eftersom tjejen ätit minipiller regelbundet, efterlängtat eftersom jag längtat efter detta sen säkert 10 år tillbaka)

Jag känner mig utanför ibland men pratar med tjejen om det. Vi har ett antal knep som jag nyttjar för att vara så delaktig jag kan, och de funkar rätt bra.

Alla besök till barnmorskan, ultraljud etc. är jag med på (förutom det ultraljudet då jag själv låg nedsövd i en operationssal!). Under besöken så frågar jag om det jag undrar över och är delaktig. Lyssnar i tratten, följer med när det ska vägas och tas blodprover...deltar på olika föräldraforum på internet...

Redan från det att vi fick det positiva beskedet så har jag klappat på och pratat med "magen". Det blir självklart roligare och häftigare när den börjar röra på sig och kanske petar tillbaka! Som när jag får en spark i huvet när jag försöker lyssna på bebisens hjärta!

En gång i veckan läser vi i gravidboken om det utvecklingsstadium som barnet är i just nu och då hänger jag med och känner mig delaktig.

Dessutom är jag i princip alltid med när vi köper grejer till bebisen. Utöver detta är jag med i en pappagrupp med farsor som bestämmer träffar via ett pappaforum.

För såhär är det. De blivande mammorna, barnmorskorna, vänta-barnboksförfattarna med flera låter oss inte vara delaktiga. Vi måste ta för oss! För det mesta hindrar de oss inte!

Du ÄR utanför!

Men du måste göra dig själv delaktig som så många innan mig beskriver här innan.

Stötta din kvinna så gott som det går. Prata om vad ni har framför er, för ju mer man kan ärligt prata med sin partner om allt man känner, desto tryggare känner man sig i sina blivande roller. I alla fall har det varit så för mig och min sambo.
Jag har varit LIVRÄDD, stundtals, då jag kommit till insikten att för första gången i mitt liv är det jag som kommer att bli betraktad. Tidigare har jag alltid kunnat titta uppåt i släktträdet och kunnat ha åsikter om varför si o så hände men nu är det min tur att bli synad, av den som är mig närmast, mitt eget barn.

Jag längtar så att det gör ont just nu, gick runt för ett par timmar sen med mina vänners 7-veckors bebis i vår lägenhet, och det kändes så rätt.

Hur som helst, ta din plats, och lycka till!

Mycket intressant tråd. Ta din plats . Jag tror starkt på att det är väldigt upp till pappan hur han själv väljer ta plats . Synd men sant.

jag fundera oxså på de om man kommer å käna sig utanför?

Jag lästa på, följde alltid med till mvc, etc etc etc.. jag kände mig delaktig till 99% (jag hade ju inte själva magen därav 1% förlust)

Läs på och gör dig delaktig. Ställ frågor på MVC om du vill veta saker. Stötta och hjälp under graviditeten och extra under förlossningen. Prata igenom hennes önskemål på dig INNAN förlossningen, annars kanske hon har en massa förväntningar på dig som du ingen aning har om.
sedan efter så ta din plats. Bytt blöjor och umgås med barnet så mycket du kan. Avlasta också på andra sätt, det kan vara svårt att hinna allt hemma för en nyförlöst kvinna med sitt första barn.

Men, glöm inte heller att det är du som är den bästa pappan för ditt barn. Förklara för din sambo/fru att du tar hand om barnet på ditt sätt och att du inte gör allt på samma sätt som henne inte innebär att du är mindre bra, bara annorlunda.
Och försök vara pappaledig så mycket du kan.

Jag kan inte säga att jag kännt mig direkt utanför nån gång, Max är 11 månader nu.

Graviditeten: Vist bebben är i mammans mage men du kan ta del i det blivande föräldrarskapet på många sätt. Stötta och ta för dig av allt du kan.

Förlossningen: Där hade jag hört skräckeexempel om barnmorskor inte pratar med männen alls. Jag kände mig allt annat än utanför när det väl blev dags. Jag var den som hade kollen och fick sköta det mesta då min fru kräktes vid varje sammandragning och var inte i stånd till mycket annat än att trycka på TENS-knappen och kämpa mot smärtorna. På förlossningsrummet såg jag till att ta för mig och kände att jag tillförde mycket. När Max kom ut fick jag slita av mig T-shirten och lägga honom på min mage då frugan låg och kräktes i eftervärkarna. En omtumlande men fantastisk uplevelse.

Spädbarnstiden: Amma kan vi inte men allt annat är vi fullt kapabla till att göra :) ta för dig. Det är bara en myt att den som jobbar måste få sova på nätterna

Har nu ca 3 veckor kvar graviditeten och jag har inte heller känt mig direkt utanför. Känns som om vi gjort hela denna långa period ihop och att barnmorskan riktad sina ord, nästan, lika mkt mot mig som mot min sambo.

Vid själva förlossningen känns det nästan lite skönt att jag inte är lika inblandad så att jag slipper smärtan.

Mer nervositeten börjar krypa på.. man börjar inse att snart har vi två blivit tre och livet är förändrat för all framtid.

Känns stort