Min dotter har brutit armen..... :-(
Hon är bara 15 månader...
Min sambo blev inlagd på sjukhuset i onsdags och på kvällen lade jag våran dotter i våran säng, bullade upp med kuddar och täcke som jag brukar. Vanligtvis söver vi henne i sin säng på kvällen och när hon vaknar på natten eller morgonkvisten så bär vi in henne till oss.
Jag vaknade strax före fem av att hon skrek och blodet isade i mig när jag såg att hon ramlat ner från sängen! Hon låg med ansiktet ner i golvet och skrek.....
Jag tog upp henne försiktigt och höll henne tätt intill mig medan jag vyssade och tröstade. Hon bara skrek.... Inga synliga huvudskador, jag pustade ut, men hängde inte vänster arm onaturligt stilla? Jag blev livrädd igen! Ville inte känna på den utan avvaktade några minuter och tillslut avtog hennes förtvivlade gråt. Hon kramade mitt öra med sin högra lilla hand och i normala fall hade den vänstra gjort likadant. Så gör hon alltid när hon är ledsen eller trött. Men den hängde bara. Jag ringde akuten, packade det nödvändigaste, och medan jag gjorde det så satt hon nöjd i sin matstol och tittade på teletubbies. Hon verkade inte ha ont hela tiden.
Vi åkte in de sju milen till Västerås och jag försökte dölja min darrande röst när jag sjöng för henne under resan. Vi har bytt bil och denna bilen har airbag fram, så hon sitter bak. Det är första gången jag åker själv med henne så långt på det viset.
Men det gick bra.
Vi kom fram och hon hade inte gråtit någonting under resan - skönt!!
En doktor kände igenom armen och precis under axeln visade hon tydligt hur ont det gjorde, stackarn....... Det är så hemskt att höra och se sitt barn gråta så hjärtskärande utan att man kan göra något åt det just då, och veta att JAG med min oaktsamhet är orsaken till hennes lidande!
Röntgen var hemsk. Hon skulle ligga på bordet i ett stilla läge och hon var helt panikslagen... tre bilder tog de. Tillslut fick jag hålla om henne igen och hon blev lugn direkt, pekade på lampan..... *Ler*
Bilderna visade att hon hade en fraktur på överarmen precis under axeln. Jag hade hoppats på att hon sträckt sig eller nåt.... men hon hade verkligen brutit armen.
Hon fick armen i en mitella och doktorn försäkrade hur bra läkkött barn har, "detta är fixat på nolltid!" "Man kan inte misslyckas med frakturer hos så här små barn"
Två veckor skulle det ta innan den läkt.
Hur skulle hon klara det här nu då? Jag var så orolig, men höll ihop så gott jag kunde. Skuldkänslorna gnagde sig in.
Samma eftermiddag ringde de från akuten och sa att jag skulle strunta i att använda mitellan. Den kunde orsaka mer skada än nytta om hon skulle råkat fastna eller trassla in sig i den. Så nu är hon utan.
Efter Medea somnat på kvällen brakade det lös, fick psykbryt och bara tjöt. Hela kvällen. Min sambo hade åkt in på operation och jag hade inte fått höra någonting ifrån han varken just innan eller på hela kvällen. Orolig för honom och totalt förkrossad över min stackars dotter.
Men idag känns det mycket bättre. Sambon är kvar på sjukan, men Medea är helt makalös!! Hon bara accepterar att hon inte kan använda sig av armen som hon kunde förrut, utan hon har till o med hittat andra sätt att ta sig fram på. (Hon går inte än utan hjälp.)
Ville bara skriva av mig... om det är någon som orkat läsa ända hit - tack för att ni lyssnat!
Kram! "Världens sämsta OCH bästa mamma"
Det gör så ont i en själv att man nästan börjar gråta.
Men ni fattar....