hur orkar man ?

ja jag säger som mamma på vift. på något sätt hittar man styrkan att orka.
tiden på neo känns som en evighet. ovisheten och oron.
det känns som om man kommer dit och är barnvakt en stund åt sitt barn.
min son föddes i v 33 och vi stannade 3 veckor.
på något sätt gick det bra när vi var där. man såg alla små bebisar runt omkring en och tänkte vad har jag för rätt att vara ledsen. det finns ju dom som har det mycke värre.
små fågelungar som ligger där och kämpar.
men det är klart man har all rätt att vara ledsen.
vi har blivit lurade på första tiden med våra barn.
men jag måste tänka att det finns en anledning med allt.
och snabbare än man tror har man sitt lilla underverk hemma.
och bli inte rädd om du får ännu ett bakslag i lyckan över att han honom hemma.
min sorg kom och hoppade på mig flera veckor efteråt då hela händelsen gått in i huvudet.
tillåt dig att prata mycke om det som hänt.
om folk inte förstår (vilket dom har svårt att göra om dom inte upplevt samma sak) så finns allt vi här och på liberosidan.
du är inte ensam med att gå igenom det här.
och jag finns här om du vill prata.

min son är idag 16 månader och det är fullt ös-medvetslös på dagarna och jag väntar nr 2 i sep.